Camp Say 2019

Jag har försökt att sätta ord på denna upplevelse sedan jag kom hem för några dagar sedan, men det är svårt att forma orden. Folk frågar mig hur jag har haft det och ord som "bra", "jättebra", "utmanande", "fantastiskt", "intensivt" räcker liksom inte till på något sätt. Camp Say är magiskt. Det är långt ifrån perfekt, men grunden i det de vill förmedla och sättet de gör det på är få förunnat. 

Att åka till Camp Say var en dröm för mig väldigt länge. Min ansökningsprocess var en utdragen, känslomässig berg-och dalbana. Jag fick ett nej, sedan ett ja, sedan flera veckor av "får jag eller får jag inte?" och till slut blev det klart. Inte för den tjänst jag hade sökt till från början, men oavsett så skulle jag få åka. Oavsett var det värt det. Jag sa upp mig från jobbet för att kunna åka och det var det lättaste beslutet jag någonsin tagit.

Innan lägret hade vi utbildning en hel vecka tillsammans med resten av personalen som skulle jobba där. Bara det gav en trygg start där vi redan från början blev en familj. Det var workshops, rollspel, föreläsningar; vi skulle lära oss lekar och spel, en dans till en flashmob (JA, jag har dansat i en flashmob!), konflikthantering och olika detaljer för att förbereda oss så mycket som möjligt inför lägret. 

Jag är oerhört tacksam att jag ett par dagar in i utbildningsveckan fick frågan om jag ville bli en bunk counselor istället – rollen som jag sökte till, drömde om och längtade till. En counselor blir tilldelad en grupp av barn/ungdomar att bo med under lägrets gång där de, tillsammans med en co-counselor, ser till att barnen är trygga på olika sätt och tar hand om dem dygnet runt. Jag var okej med att inte vara det – tanken var att jag skulle vara del av så kallad "support staff" istället, där jag skulle hjälpa till med lite allt möjligt och vara en hjälpande hand i mer praktiska grejer. Jag gick in med en inställning att oavsett vilken roll jag hade så var jag där för erfarenheten och upplevelsen att få arbeta med barn och ungdomar som stammar. För mig var det tillräckligt.

Att jag sedan fick chansen att vara counselor är obeskrivligt. De hade gillat min inställning och positiva attityd under utbildningen och hade en ledig plats i en av stugorna med barnen de ville ge till mig. Jag blev co-counselor med en tjej som heter Bailee och tillsammans skulle vi bo med en grupp av tonårstjejer, 16-18 år. Gud, vad det skrämde mig. Kvällen innan barnen skulle komma (160 stycken!) bröt jag ihop, för jag hade ingen aning hur jag skulle klara det. Hur skulle jag kunna ta hand om tolv tonårstjejer? Hur skulle jag få dem att respektera mig? Hur skulle jag kunna vara en mentor och förebild för dem? Hur skulle jag kunna kommunicera med dem på bästa sätt, som svensk med halvdan engelska, och få dem att lyssna och förstå? Jag var rädd, nervös, överväldigad. Jag skulle ju ’bara’ vara där som allt-i-allo och helt plötsligt hade jag ansvar över en grupp av tonåringar som jag aldrig hade träffat innan. 

Några dagar in var rädslorna som bortblåsta. Det var självklart inte alltid lätt ändå, men med tiden blev jag mer bekväm i min nya roll och dessa tjejer blev som mina egna.  Jag vet inte hur jag ska förklara det... hur det är att bo i en och samma lilla stuga som tolv tonårstjejer i två veckor; att vakna och somna till ljudet av deras skrik, prat och skratt. Hur de kunde driva mig till vansinne ena sekunden men andra ögonblicket fylla mitt hjärta till bredden... Att se dem uppträda på scen, sårbara och öppna och tiotusentals gånger så modigare än vad jag någonsin var i deras ålder. Hur det är att kalla dem "my kids"/"my girls" och bandet man kan skapa genom att bara... finnas där. Att stötta, att bry sig, att uppmuntra, att se dem. Jag satt med dem när de grät, när de bråkade, i deras upp- och nedgångar, jag fick vara där för varje ögonblick. 

Vi jobbade 16-timmarsdagar och var "on call" dygnet runt. Ibland sov vi inte genom nätterna, men på något sätt hittade vi energi till att fortsätta, dag in och dag ut och det var tack vare dessa barn.  Det var intensivt. Det var utmanande. Det var bitvis något av det tuffaste jag har gått igenom och det var fantastiskt och livsomvälvande på en och samma gång. Det är inte en ensidig berättelse, där bara några få ord räcker till, och om ni låter mig kommer jag aldrig att sluta prata om denna sommaren. 

Jag lärde mig vad det innebar att lyssna... på riktigt. Vad det innebar att verkligen vara empatisk, att vara närvarande och att sätta andra människors behov först. Hur mycket bättre världen är på Camp Say… I bubblan där alla får prata till punkt, där varje röst är värdefull, där alla lyssnar på varandra och där pulsen i livet är lugnare än ute i världen. 

(Seriöst, dock. Kontrasten till hemma har fått mig krascha totalt de senaste dagarna...) 

Vi fick inte ha våra telefoner på lägret, så dessa bilder är tagna av våra fotografer och tillhör SAY: 

 
(Camp Say är ett läger anordnat av SAY,  Stuttering Association for the Young, en amerikansk organisation för unga som stammar. Årligen kommer cirka 150 barn i åldern 8-18 år från hela USA till lägret i Pennsylvania. De fokuserar på acceptans och att allas röster är lika mycket värda, oavsett om man stammar eller inte. De har även andra stamningsprojekt i organisationen som de håller på med under resten av året). 

Ställ gärna frågor i kommentarsfältet om ni undrar över något. Finns tusen saker till att berätta om, vad vi gjorde om dagarna och andra detaljer om lägret, men hojta till om det är något specifikt ni är nyfikna på. Som sagt kan jag prata om detta hur mycket som helst  ♥️