Lite mer om Chicago

Nu tar jag semester, igen! Har varit tillbaka på jobbet i en vecka sedan jag kom hem från Chicago, men imorgon drar jag igen. Till Ibiza! Så ja, det är väldigt mycket just nu, men det har inte varit ångestfyllt. Jag har fortfarande energi kvar från konferensen och har dagligen kontakt med många därifrån för att påminna mig själv om allt fint i livet. Jag har redan börjat planera nästa sommar... Nästa års konferens är i Fort Lauderdale i Florida och jag har också tänkt länge på att ansöka som camp leader för ett läger för barn som stammar i USA. Om allt går som önskas (det vill säga ifall min plånbok någonsin godkänner det) så är min dröm att dra en rejäl 25-årsresa nästa sommar. Starta med konferensen i Florida, bila lite genom södern i två veckor och avsluta tre veckor på lägret. 
 
Jag blir helt till mig när jag pratar om det. Okej, ja, jag har precis kommit hem från Chicago, men det första jag började tänka på när jag kom tillbaka var: när kan jag åka dit igen? Nu när jag har börjat finns det ingen chans att jag väntar ytterligare två år till nästa. Jag bara måste åka dit varje år. Vem behöver sparpengar anyways? Hehe. 
 
Först och främst, att kalla det konferens får hela eventet att låta som en stel affärsresa som ingen riktigt vill åka till. Att man sitter runt en stort bord, diskuterar lite, somnar lite. Ja. Lite så. Jag väljer att kalla det konferens, men sanningen är ju att det innefattar sinnessjukt mycket. Mest av allt betyder det gemenskap. 

Själva konferensen var jättebra, men det är inte bara alla workshops som gjorde veckan till så lyckad. Det var alla människor, alla nya vänner, alla konversationer, alla påhitt, minnen, upplevelser och erfarenheter, och att vi alla pratade utan att hindra oss själva. Ett av mina favoritminnen är sista natten. Efter middagen och dansen gick vi ett stort gäng till en irländsk bar och sjöng karaoke och när baren stängde vid tre gick vi alla till Taco Bell. Tänk er en kö med över tjugo personer... som stammar. Hela natten var så blandad av alla känslor: lyckan, glädjen, gemenskapen, kärleken men också ångesten av att vi alla skulle splittras några timmar senare. Åka till olika städer, ja, länder för min del, och tanken att vi alla skulle tillbaka till verkligheten. 

Under konferensen lever man i en bubbla. Det är en så varm bubbla ingen av oss vill lämna, för vi upplever inte den tryggheten annars. Inte på samma sätt som där när vi är med varandra. Och jag önskar att jag hade det här, jag önskar att jag kunde ta med alla dessa människor jag nu kallar vänner hem hit och jag önskar att jag inte bodde så jäkla långt ifrån. Jag vet också nu att jag är lycklig lottad att ha något med mig som är så annorlunda att jag har ytterligare en hel FAMILJ, ett samhälle, som stöttar mig villkorslöst. 

Jag önskar att jag kunde förklara mer, men jag tror inte jag kan. För detta är min grej, min familj och jag älskar att jag kan dela det med alla er, men jag tror man måste vara där för att helt förstå. Och för alla som någonsin överväger att åka till ett sådant event, DO IT. Det finns inget bättre. 

När jag hinner ska jag skriva om när jag ställde mig på scen framför över hundra personer och pratade. Det får vänta en vecka. 
 
För nu åker jag till Ibiza! 
 
Vamos!

(null)
(null)
(null)
Nu hänger årets band tillsammans med det från Atlanta för två år sedan på kylen. Där stannar dem, alltid ♥️
Jag betyder något?
Vaknade precis upp från en nap, är helt slut efter denna veckan. Kom hem för några timmar sedan efter att ha släppt av mina värdföräldrar på centralen. Vi spenderade gårdagen ute på Tjörn, är så tacksam för att jag kunde visa dem den platsen och att de fick chansen att träffa farmor och farfar. Vi hade verkligen jättekul! Vi sov över där allihopa och åkte tillbaka till stan i förmiddags. 

Jag har inte haft någon ångest under detta besöket. Noll. Ett sådant besök skulle ha gett mig dödsmycket social ångest för bara några år sedan, men jag gick igenom det med nada. Jag stammade väldigt mycket (engelska...!) men jag pratade ändå. För det är ofta tystnaden som ger mig mest ångest: när jag aktivt väljer att vara tyst istället för att säga något. Det är det som gör mest ont. Men nu vågade jag prata, jag vågade stamma, jag vågade ta tid på mig, jag vågade stanna kvar i ögonblicken. Jag känner mig modig, stolt och stark. 

Min värdmamma berättade med tårar i ögonen hur mycket jag hade betytt för dem under mitt utbytesår. Att jag hade varit (och fortfarande är) en viktig del i deras familj, att jag givit dem mycket glädje och kärlek, att hennes hjärta brister att jag bor så långt ifrån. Jag tror inte riktigt jag har förstått det innan, att jag faktiskt betyder någonting för dem. Jag har så länge varit helt uppslukad i min egen ångest att jag tappat sikte av mig själv, vem jag är under allt det där, att jag inte har sett mitt eget värde. Att jag betyder. Att min ångest inte är allt jag är och inte allt alla andra ser heller.  De ser så mycket mer i mig än vad jag gör själv och jag har kommit en bit på vägen nu, steg för steg, för att börja inse det själv. Jag börjar se det bättre  ♥️

(null)
Skärhamn, Tjörn