Ungdomshelgen
Helgen tog slut på mig och jag har tagit ett par dagar att försöka smälta det. Jag har fortfarande svårt att förstå att helgen faktiskt är förbi. Månader av planering och förberedelser, hundratals olika tankar och idéer. Det fick liksom bara ett slut helt plötsligt. Vikten har lättat lite från mina axlar och jag känner att det är skönt att inte behöva tänka på att det är något jag måste göra hela tiden. Jag kan slappna av lite mer, ge mig själv lite mer utrymme. Det behöver jag. 

Helgen var väldigt lyckad och jag tycker det är sjukt häftigt att jag och Olimpia faktiskt stod där som ledare. Jag åkte på min första ungdomshelg när jag var 20 år och då berättade jag nästan inte för någon att jag skulle dit... Fyra år senare, vilken skillnad. Vi hade sex deltagare på ungdomshelgen, från 15-27 år. Väldigt blandade åldrar, men roligt att få lära känna många nya och utbyta tankar och upplevelser som inte alltid behöver vara likadana. Jag har berättat om det förut, men att vara runt andra som stammar är verkligen det bästa som finns. Vi lekte lekar, spelade spel, diskuterade och samtalade om stamning, fick besök av en logoped, stammade på stan, åt ute på restaurang och var på Jul på Liseberg. Ett ganska fullspäckat schema. 

Det har tagit mycket av min energi, samtidigt som den gett mycket också. Kanske mer när jag hinner smälta det lite till. Jag tar med mig denna fina erfarenhet i mitt hjärta och ser nu framåt emot annat. Jag ÄLSKAR ju julen och tycker det är himla mysigt med julstämningen. Har fått upp min lilla plastgran och spelar julmusik, köper julklappar och äter från chokladkalendern. 

2018 är snart slut och det är bitterljuvt att titta tillbaka i bloggen, se vad jag har gjort. Jag hade som mål att bli mer öppen om min stamning, starta en tjejgrupp och anordna ett läger för unga som stammar. Två veckor in i 2018 vågade jag dela bloggen på Facebook och sedan tog det bara fart. Vad skillnad ett år kan göra... i rädsla, i oro, i ångest. Hur fri man blir när man vågar. 

Förutom punkten med att skriva klart min bok (haha NOPE) så är jag väldigt stolt att jag checkat av alla mina mål för  2018:

(null)

Vad 2019 har för mål återstår att se. Men jag är så taggad. Det kommer bli ett bra år, det med. 

Upp och ner
Hello. 

Trött tjej rapporterar in. I kombination med att ha gått upp dubbelt så mycket i tid på jobbet, försöken att hinna med plugget samtidigt och kylan och mörkret så är det kanske inte så konstigt. Hösten har bara flugit iväg. Jag stormtrivs i min nya tjänst på jobbet - ni ska bara veta hur mycket jag pratar nu. Kalla mig the boss. Jag älskar det. Jag som var så rädd för det. 

Har väldigt mycket i mitt huvud just nu, samtidigt som stamningen har varit väldigt jobbig denna veckan. På tal om mitt förra inlägg huruvida jag ibland känner att stamningen är ett funktionshinder och ibland inte, så har jag definitivt känt att det påverkat mig mycket den senaste veckan. Varje ord har varit tufft, speciellt de som börjar med vokaler - som jag nästan alltid stammar på ändå, men nu väldigt mycket extra. Och sen hela alfabetetet då också. Hehe. Mitt tålamod testas såsom alla andras i min närhet, även fast jag vet att de lyssnar fint och respektfullt så känner jag att stamningen tar mycket plats. Jag blir trött och frustrerad - inte på grund av ångest, utan bara för att det är fysiskt utmattande. En kollega frågade mig för några veckor sedan om jag inte är helt slut efter varje dag och jag svarade nja, ibland. Det är främst perioder som denna där jag blir trött för att stamningen tar över allt. Då påminns jag att min stamning finns där på ett helt annat sätt när den är såhär jobbig. Den finns ju alltid där, men den påverkar mig olika mycket olika dagar. Ofta stör den mig inte längre. Men dessa perioder kommer och går, precis som jag skrivit om innan. Jag vet att de alltid kommer tillbaka och ibland när jag är i en period med en lite lättare nivå av stamning så kan jag tänka: okej, om jag stammar såhär resten av livet är det okej. Det funkar. Det är jobbigt ibland, men det blir samtidigt inte ett hinder i min vardag om jag inte väljer det. Sedan kommer dessa dagar, ibland smygandes, ibland som en käftsmäll. De dagar är okej att ha dem med, för de utmanar mig på ett helt annat sätt än de dagar då stamningen är mindre. De är bra att ha sådana dagar också - för fan vad jag är bra som tar mig igenom dem ändå. DET är styrka. 

Nu samlar jag energi för morgondagen och UNGDOMSHELGEN. Eftersom lägret blev inställt i våras så hade jag knappt tänkt att det faktiskt skulle bli av nu i vinter heller. Det slog mig först nu i veckan att, herregud jag ska vara ledare för ett läger. JAG. Jag blir sjukligt nervös av bara tanken. Men samtidigt är jag SÅ taggad och detta är något jag har velat göra i över ett år - äntligen blir det av. Shit, alltså. Gah.

Jag och Olimpia har försökt planera och förbereda så gott vi kan, men det är första gången vi har haft hand om ett läger så det kan gå hur som helst. Det ska bli så spännande, speciellt kul tycker jag att träffa nya människor som stammar. Knyter band. Det gillar jag. Önska oss lycka till! 

(null)


Gör plats!
Jag bara ÄLSKAR Arbetsförmedlingens satsning med kampanjen "Gör plats!" som det visas reklam om nu. Syftet är att krossa fördomar att människor med funktionsnedsättningar inte kan jobba som alla andra. Många med funktionsnedsättningar har idag inte jobb och det kan vara tufft att ta sig in på arbetsmarknaden med de fördomar som finns.   Stamning klassas som känt som en funktionsnedsättning, även om alla som stammar inte känner så om det. Det är väldigt individuellt hur man känner för att kalla det en funktionsnedsättning/funktionshinder eller inte. Jag ser stamning som en funktionsnedsättning, men inte hela tiden, om det låter rimligt. Vissa dagar känner jag mig hindrad från att leva ett normalt liv, andra dagar inte. Det gör ju att stamning blir ett funktionshinder/nedsättning med väldigt suddiga gränser och svårt att definiera eller sätta i en box.

Just stamning är inte med i reklamen, men den ingår självklart i kampanjen där alla funktionsnedsättningar är med, vad det än är. Jag tycker det är ett oerhört viktigt intiativ av Arbetsförmedlingen och är verkligen ett stort steg i rätt riktning - mot att krossa fördomar och myter och ge alla en chans att bli inkluderade i arbetslivet. 

Människor med funktionsnedsättningar är lika kapabla till att utföra ett bra arbete som alla andra. Jag har turen att just nu vara på en bra arbetsplats som ser potential i mig och inte ser min stamning som ett problem. Jag har samma förutsättningar som alla andra, men tyvärr är det inte alltid så. Att människor med funktionsnedsättningar har svårare att få jobb är fakta och vi får gå igenom arbetsintervjuer med rädslan att - kommer min funktionsnedsättning vara till min nackdel? Fördomar kan stå i vägen när man söker jobb och det är fruktansvärt orättvisa förutsättningar. Att söka jobb är jobbigt för de flesta, med eller utan funktionsnedsättning. Man möter en arbetsgivare och ska försöka bevisa att man är bra nog, men varför ska den personen välja just mig i havet med alla andra arbetssökande - som inte har funktionsnedsättningar? 

Läs mer om Arbetsförmedlingens kampanj här och kika in deras tre reklamfilmer nedan: