Att inte känna sig bra nog
Ah. Jag har filat på detta inlägg i flera dagar nu. Det är ett sånt där jobbigt inlägg att skriva för det rör runt massa gamla känslor, men jag vet att det är viktigt att prata om och kanske kan det vara till hjälp för någon annan. Om jag bara kan få en människa att känna sig mindre ensam, ja, då känns det värt det. 
 
Min tonårstid var inte rolig. Jag började må dåligt i åttonde klass. Jag blev utfryst av mina dåvarande "vänner" och spenderade sista halvan i högstadiet helt ensam. Jag hade en klasskompis jag kunde sitta med på lektioner, men utanför skolan hade jag längre inte någon att vara med. Jag gick fortfarande i samma klass som mina gamla vänner och fick nu sitta bredvid och lyssna när de pratade om hur galet kul de hade haft på alla de fester jag aldrig blev inbjuden till. Från att ha gått till att ha hur många vänner som helst, gick jag till att vara ensam på bara några månader. Jag hade tidigare inte tänkt jättemycket på min stamning utan hade ett "rikt" socialt liv (vad det nu betyder när man är 14), spelade många olika sporter och som alla andra försökte jag väl också hitta mig själv. Jag förstod inte varför jag inte blev inkluderad - jag var väl bara inte tillräckligt cool längre. Det var nog bara naturligt att jag började ifrågasätta mig själv och så småningom var jag ju övertygad att det var på grund av stamningen. 
 
Eftersom jag aldrig pratade med någon om hur dåligt jag mådde, ältades mina destruktiva tankar om och om igen. Jag blev mer och mer sluten - mer och mer tyst. Jag hade två systrar som jag jämförde mig med, konstant. De hade många vänner, alltid mycket att berätta och kanske det viktigaste av allt: de stammade inte. Vi har alla tre stammat, men Alexandra slutade när hon gick i mellanstadiet och även om Felicia fortfarande gör det ibland, är hon idag mer eller mindre flytande i sitt tal. Så varför kunde inte jag sluta stamma?
 
Hur mycket jag än försökte, så var jag aldrig tillräckligt bra. Jag skulle aldrig kunna bli lika bra som alla andra, för jag stammade. Jag kunde aldrig nå upp till min fulla potential, för jag stammade. Jag kunde inte få vänner, för jag stammade. Jag skulle aldrig kunna jobba med människor, för jag stammade. Jag kunde inte göra mina föräldrar stolta, för jag stammade. Jag kunde aldrig stå upp för mig själv, för jag stammade... Jag kunde inte prata, för jag stammade. 
 
Jag tappade verklighetsuppfattningen helt. Att inte känna sig bra nog kan förstöra en människa. Jag hade identitetskris efter identitetskris. Det gick i vågor, för vissa dagar stammade jag ju inte alls. Då kunde jag ju äntligen vara den personen jag visste att jag "egentligen" var. Jag var social, pratglad, rolig. Lika snabbt som stamningen försvann kom den tillbaka och jag var på ruta ett igen. Tyst, svag, rädd. Och så höll jag på, i hur många år som helst. Det var en berg-och dalbana utan dess like. Till slut ramlade jag av och tog mig inte upp på egen hand. 
 
Jag känner sorg för Andrea som aldrig kände sig bra nog, men hejar på den Andrea idag som fortfarande lär sig att inte ta skit längre och står upp för sig själv mer och mer. Jag ångrar ingenting och jag vet att allt jag har fått gå igenom har format den personen jag är idag; alla år av tystnad tar jag ikapp och alla år jag har hatat mig själv har gjort mig starkare. Jag vet att ångest är något jag alltid bär med mig; det är lite som min stamning, en del av mig som har byggt bo inuti min kropp och är nu lika naturlig som en arm eller mitt dunkande hjärta. Mina destruktiva tankar är något jag aldrig kommer bli helt frisk ifrån, men jag har andra förutsättningar idag som gör att det är lättare för mig att hantera min ångest och alla de dagar som jag tvivlar på mig själv. 
 
Och till alla unga som inte känner sig bra nog. Du är bra nog. Åh, vad du är bra nog. Oavsett om du stammar eller inte, har storlek XS eller L, får högsta betyg eller godkänt, får 100 eller 10 likes, har dyra kläder eller inte - du är bra precis som du är. Tro på dig själv. Det är först när vi slutar jämföra oss med alla andra som vi kan lära att älska oss själva. I den tumulta värld vi lever i - var snäll mot dig själv. Det behövs.
 
Som min svenskalärare från gymnasiet skrev i min studentmössa: när du vågar är du oslagbar. 
 
 
Kramar till er alla
Anonym

Att veta men ändå i kunna hjälpa ... har du tips även till föräldrar till ungdomar i samma situation .

Älskar dig och din styrka

Pappa

storasyster

Det är så himla tufft och jobbigt att läsa det här när man varit dig allra närmast och inte kunnat hjälpa dig fullt ut ❤ Vad gör man som anhörig? Älskar dig! Stolt som tusan!

Mela

❤️ Du är så bra

elsa

det du gör är så viktigt!! stolt

E

Du skriver det många av oss som stammar har känt/känner. Jag hoppas detta når ut till fler personer. Det måste nås ut!
Du gör ett fantastiskt jobb med denna blogg! kram

Svar: Tack för dina fina ord 😊
A N D R E A S A Y S

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress