Känner mig dum
Jag kämpar hela tiden med att vara öppen om min stamning. Både för folk jag känner och som jag inte känner. Men sedan har jag vänner som jag umgås med, men som jag heller inte är jättenära med och på något sätt blir det svårt för mig att prata om min stamning just med dem. 

Några av mina kollegor var här ikväll och vi är ett störtskönt gäng. Vi har alltid hur roligt som helst och har nu på det senaste börjat umgås mer och mer utanför jobbet. De vet om att jag stammar, men jag har inte pratat med dem om det än. Det har väl inte riktigt kommit upp (läs: jag har inte tagit upp det). 

Jag har ett band med ett kort hängandes på kylen från min stamningskonferens i Atlanta förra året. Det har hängt i över ett år nu. Det har startat konversationer och viktiga frågor och jag har det hängandes där för att påminna mig själv att inte gömma mig ifrån stamningen. Men så fick jag ett sådant starkt infall när mina kollegor precis kom och jag slängde snabbt ner den i en låda innan de hann se. 

Varför?

Jag vet inte. Jag har ingen rimlig anledning. Jag skäms inte, absolut inte, men orkade jag prata om det just ikväll? Eller ville jag hålla min stamning utanför denna vänkretsen så länge jag kunde? Men varför skulle det vara så? Jag vet ju att en relation bara blir starkare om man är öppen och ärlig. Det stör mig att jag gjorde så, för jag har haft den uppe så länge och aldrig tagit ner den tidigare. Varför gjorde jag så ikväll? Jag blir frustrerad på mig själv. När jag tror att jag tar steg framåt så tar jag helt plötsligt fem steg bakåt. 

Jag kämpar fortfarande och detta visar bara att jag har en lång väg kvar att gå. Ny dag imorgon! Jag ska träffa min storasyster, få lite energi från min systerson och vi ska försöka bocka av några julklappar. 

Bandet är tillbaka på kylen igen. Där kommer den att stanna. 

(null)

Ps. Jag har inte hört från jobbet jag sökte och jag tror det betyder att jag inte fått det. Känns tråkigt men också helt okej...! 




storasyster

Jag är superstolt över dig ❤

Mikael

Hittade din blogg efter inlägget i Kommunikation, läser ifatt lite.

Ingen orkar vara stark hela tiden...förstår precis känslan av att vara frustrerad med/trött på sig själv. Nu är jag potentiellt världens största kålsupare och kastar klippblock i glashus, men det är okej att inte ta varje strid, det är okej att inte ta upp stamningen med varje ny person. Så länge det blir färre och färre gånger vi inte orkar går det åt rätt håll :)

Svar: Hej! Tack för dina fina ord:) visst är det så. Man får ta steg för steg!
A N D R E A S A Y S

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress