Min sociala fobi
Jag tror det är svårt för människor att förstå helt hur det är att leva med social fobi (eller social ångest som det kallas idag) om man inte gjort det själv, så därför tror jag det är viktigt att det pratas om. Kanske kan det vara till hjälp för närstående att identifiera eller för att någon som mår dåligt att inse hur viktigt det är att få hjälp - innan det går för långt. Och det gäller alla typer av psykisk ohälsa. Man vet inte exakt hur många ungdomar som lider av psykisk ohälsa - men man vet att det ökar och att det är ett stort mörkertal som aldrig söker hjälp. 

Min sociala fobi kom inte över en natt. Den byggdes upp av år av tystnad, undvikande och ofantlig ångest. Till slut blev min ångest så stark att den utvecklades till en fobi, det vill säga en rädsla. I grunden av min sociala fobi ligger stamningen. Och då menar jag inte själva stamningen i sig - bara för att man stammar betyder inte det att man automatiskt mår dåligt över det - men det var hur jag hanterade min stamning som kom att påverka min livskvalité. Jag har under hela min uppväxt skämts över att jag stammat; jag har valt tystnad över något jag velat säga, spelat nonchalant om någon skämtat, försökt olika tekniker för att undgå stamningen och aldrig kunnat erkänna för mig själv eller för någon annan att jag faktiskt stammade. 

Jag satt tyst på släktkalas, vid middagsbordet, i klassrummet, på fester, jag undvek telefonsamtal, att beställa på restaurang, ta konflikter, diskussioner, konversationer. Jag valde tystnad när jag hade en rolig historia att berätta, jag valde tystnad när jag hade en snabb comeback, jag valde tystnad när jag hade en åsikt, jag valde tystnad istället för att stamma. Jag brukar säga att stamningen inte är det folk hör, utan det är främst allt det där jag valt att inte säga. Och det är mycket. 

Ju mer jag undvek, desto mer ångest fick jag inför sociala situationer. Till slut kopplades att prata = att stamma och min kropp var konstant i fight or flight mode. Ska jag kämpa mig igenom en konversation, ett seminar, en restaurangbeställning och gud förbjud, låta min stamning höras? Eller, ska jag fly och förneka att jag har ett, ganska allvarligt, problem? 

Det blev att fly. Gång på gång på gång. Tills jag inte visste hur man kämpade längre. Jag blev så van att undvika situationer jag inte trodde jag kunde hantera att jag samtidigt glömde av att det ens var möjligt att ta sig igenom det längre. Skräcken för vad andra skulle tycka om mig och min stamning blev för stor, för övermäktig.

Jag blev helt livrädd för att öppna min mun. Något så normalt, något så oväsentligt egentligen, som att kunna prata. Något de flesta av oss tar för givet ska funka som det ska. Kommunikation är A och O och det håller grunden för hela livet: i relationer, i arbetslivet och karriären, i det vardagliga, i allt. Så vad händer när det mest vitala, det lättaste man ska kunna göra - sviker? 

Till slut tog jag mig inte upp från sängen. Hösten 2014 bodde jag fortfarande hemma, var arbetslös och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag tappade kontakt med vänner och ville knappt prata med min egen familj. Jag kunde inte ens gå ner till affären och fylla på mitt busskort, för det betydde att jag skulle få säga en liten liten liten mening till personen bakom kassan: "Jag vill fylla på mitt busskort".

Eller bara att svara på en enkel fråga på en social tillställning som att, "Vad gör du nu?" "Var gick du på gymnasiet?" "Vad heter du?" Det är skrattretande hur lätta frågorna är. Men galet hur sådana frågor kan orsaka så oerhört mycket ångest i en person. Hur just den ångesten kan greppa tag så hårt och inte släppa taget förrän du ligger i sängen, isolerad och ensam. Tacksam för att du lyckades undvika ännu en fråga, men helt förstörd att du inte lyckades svara. 

Varje gång jag undvek en social situation, så vad det alltid ett ögonblick av sweet relief. Jag slapp undan. Puh. Nu kunde jag fortsätta förneka att jag stammade. För om ingen hörde mig prata, så hörde ingen mig stamma - och tekniskt sätt så stammade jag ju inte då? Förnekelsen var så extrem att min kropp till slut sa ifrån. Något var så fel att jag inte kunde gå utanför lägenheten utan att få panik. Då förstod jag inte att det var social fobi jag hade utvecklat: allt jag visste var att jag inte ville prata. Med någon. Om någonting alls. Någonsin. Med min sociala ångest kom depression och jag kände att jag aldrig skulle kunna leva mitt liv till fullo - och jag föll handlöst.  

Jag ville ju verkligen inte leva så. Så mycket visste jag, i alla fall. På mitt första besök med min psykolog så frågade hon ifall jag någonsin haft självmordstankar. Och jag sa nej, för det hade jag inte, för jag visste hur fantastiskt livet kunde vara sa jag. Då höll jag fortfarande krampaktigt tag i det lilla hoppet att livet kunde vara bra -  utan stamningen, då förstås. Jag gick igenom en KBT behandling på kliniken, vilket står för kognitiv beteendeterapi. Kortfattat innebär det att man ska försöka ändra sitt tankesätt ("det är inte hur du har det, utan hur du tar det") och att så småningom exponeras för det du är rädd för. I mitt fall, alla slags sociala situationer. Jag blev tvungen att gå utanför min bekvämlighetszon varje sekund, av varje dag. 

Jag började anteckna i en dagbok om olika små mål jag skulle ha för varje dag. I början var det "inleda en konversation med minst tre personer" medan några veckor senare var det "ringa tandläkaren själv" eller gå på arbetsintervju, till exempel. Ju mer jag utsatte mig själv för dessa, för mig fruktansvärda situationer, ju lättare blev det för varje gång.

Och det var verkligen inte lätt. Vissa dagar kunde jag inte nå mina mål för ångesten blev för stor, medan jag andra dagar kanske nådde mitt mål men mådde dåligt för att jag stammat. Till slut insåg jag att jag inte hade något alternativ. Det var jag, och inte stamningen, som skulle få bestämma hur jag skulle leva mitt liv. Ville jag leva ett liv där jag inte ens lever? Eller ville jag leva ett liv där jag faktiskt lever mitt liv precis så som jag velat - även fast jag stammar? 

Min sociala fobi försvann inte heller över en natt, utan det tog mig flera månader tills det slut blev lättare för mig att hantera min ångest. Det tog ytterligare några år tills jag slutade ha ångest varje gång jag stammade. Det är svårt att ändra på så djupt rotade känslor, men det är möjligt och det tar tid. Och det startar med en enkel konversation: psykisk ohälsa finns gömd bland oss och det är inte förrän vi börjar prata om det som vi kan hjälpa andra. Psykisk ohälsa är inte en svaghet, en brist i någons karaktär, utan är så oerhört komplext att de som inte har upplevt det själva kan aldrig förstå helt. Jag fick kommentarer såsom "Du kan väl försöka inte vara så deprimerad" och vissa människor i min omgivning ifrågasatte min ångest och tyckte att jag bara skulle ta mig samman. Jag tänker att jag i ett annat inlägg ska skriva om hur man ska/inte ska bemöta en person som är deprimerad och vad för hjälp det finns att få. 

Om det är någon som vill prata om psykisk ohälsa så kan ni mejla mig på andrea-says@hotmail.com. 

Massa kärlek 





storasyster

Jag kommer ihåg den hösten❤ älskade när du kom till Växjö och stannade länge och jag fick ha dig nära ❤❤ Stolt över att du öppnar dig såhär!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress