Provjobb
Idag var en spännande dag! Jag fick komma och provjobba för tjänsten jag var på intervju för i måndags. När jag var i närheten av dit jag skulle vara så //ringde// jag butikschefen som kom och mötte mig. Inte sån stor grej för vissa, men för en som har haft extrem telefonskräck tidigare är det enormt att kunna ringa ett samtal utan att känna ångest. 
 
Det är fler som ska komma och provjobba där, så jag har inte för höga förväntningar. Jag är ganska cynisk av mig och har alltid varit: jag har hellre låga förväntningar än blir besviken (intalar jag mig själv). Funkar i vissa lägen, men ibland kan jag bli negativ och tråkig tyvärr. Det är en försvarsmekanism jag har utvecklat genom åren... jobbar på det! 
 
Chefen ska höra av sig senast nästa fredag, så vi håller tummarna. Jag tyckte det var lite jobbigt med stamningen idag och efteråt kände jag mig lite bla. Kände att det gick varken jättebra eller jättedåligt, så vi får se helt enkelt. Jag stammade ganska mycket och det var därför svårt att kanske visa chefen tillräckligt mycket av min personlighet. Också tanken att jag konkurrerar med ytterligare två personer känns lite jobbigt. I sådana situationer kan jag bli extremt osäker - varför skulle hon vilja anställa mig framför de andra? Kommer min stamning sinka mig? Men, vi hoppas. Skulle vara skönt att slippa mitt nuvarande jobb, men samtidigt har detta öppnat dörrar för mig i mitt jobbsökande. Nu är jag redo att ta mig an andra yrken och ser fram emot alla dess utmaningar! 
 
Jag lunchade med min fina vän Elsa efter jag var klar. Elsa var en av de första jag bollade med angående att börja blogga och även den personen som har hjälpt mig lite med design. Hon håller på att fixa en header till mig, men vi är båda rookies med koder och allt sånt så ifall någon som läser detta har lite mer koll så behöver vi all hjälp vi kan få. 
 
(null)
 
Förresten! Jag har skapat en bloggmail ifall ni vill kontakta mig. Om ni har några frågor ni inte känner för att kommentera här eller om ni bara vill prata; mejla mig på andrea-says@hotmail.com! 
 
Arbetsintervju
Jag kom precis hem från min arbetsintervju. Egentligen var det väl ingen riktigt arbetsintervju, för jag hade sökt samma tjänst för ett par år sedan och hade kontakt med samma kvinna denna gången. Då tackade jag nej till tjänsten för tyckte inte att jag skulle klara av ansvaret, men nu när jag såg att tjänsten låg ute igen så tog jag chansen. När hon ringde mig förra veckan sa hon hur glad hon blev när hon såg att jag hade sökt tjänsten och tyckte nästan vi kunde hoppa över intervju och gå direkt till att provjobba, men kom sedan fram till att vi kunde sitta ner och prata lite först. Det hade ju ändå gått tre år sedan sist! 
 
Det som var så himla skönt var att hon visste att jag stammade. När jag gick på arbetsintervju hos henne för tre år sedan tyckte jag det gick hur dåligt som helst. Jag var i en period då jag stammade väldigt mycket och det var även vid den tidpunkten jag precis hade tagit mig ur min depression. Jag var fortfarande hur osäker som helst och kunde inte fatta att hon efter intervjun ville att jag skulle börja. Mind = blown. Nu vet jag att det inte är på grund av stamningen jag får eller inte får jobb. Jag har haft intervjuer där jag stammat så mycket genom hela intervjun och ändå fått jobbet - och sedan har jag haft intervjuer där jag tyckt det gått hur bra som helst och inte stammat alls, men ändå inte fått jobbet. Surprise! Det är inte stamningen som avgör ifall man passar för ett jobb eller inte. 
 
Nu för tiden är jag inte lika nervös inför arbetsintervjuer som jag var för några år sedan. Då hade jag sån extrem ångest inför att stamma på en intervju att jag mådde hur dåligt som helst både innan och efter. Nu har jag gått på så många arbetsintervjuer att jag inte längre tycker att det är en stor grej. Jag är mer avslappnad och har nästan ingen ångest alls - nu är det bara nervositeten som kan spöka ibland. Men när man tänker på hur många idioter det finns som har fått ett jobb de inte borde, ja, då är man helt plötsligt inte så tokig längre. 
 
Stamningen har tidigare alltid hindrat mig ifrån att söka jobb. Jag har valt yrken där jag inte behöver ha mycket kontakt med kunder, jag jobbade som hemstädare till och från i tre år och nu jobbar jag på lager. Jag kunde inte ens tänka mig att jobba i butik, någon typ av säljare eller i kundtjänst för tanken att behöva ta konflikter, telefonsamtal, prata i högtalare osv gjorde min ångest skyhög. Men jag har också insett att jag inte trivs på en arbetsplats där jag inte kan utvecklas. Jag har fått lära upp och leda nya anställda och hade flera ansvarsområden på mina tidigare arbetsplatser och det är något jag har tyckt om. Jag vill ju faktiskt vara social i mitt jobb. Jag vill prata och leda, ta ansvar och utvecklas. Det kan jag inte göra om jag jobbar på en arbetsplats som inte utmanar mig alls. Och för att utvecklas - ja, då behöver jag ha ett jobb som jag tidigare inte trott jag skulle kunna ha. 
 
Det känns nervöst och spännande, men jag är så extremt taggad för detta nya kapitlet. Om jag får detta nya jobb kommer jag ha mer ansvar än vad jag någonsin haft förut - plus,  jag kommer ha daglig telefonkontakt och kommer behöva pusha mig som aldrig förr. Hur läskigt som helst, men nu är jag redo. Heja mig! 
 
Nu håller vi tummarna! 
 
 
 
 
 
 
Say yes
Jag har precis svarat på ett mejl ifrån Johan som är redaktör för stamningstidningen KommUNIKation. Jag ska få vara med i tidningen! Det känns spännande och ett bra sätt att sprida vidare bloggen. Håll utkik när den kommer ut! 
 
I fredags hade jag två vänner över hemma hos mig, vi lagade pasta och drack vin. Vid midnatt drog vi spontant och bowlade och hade hur kul som helst. Jag har tidigare haft jättesvårt att vara spontan och rolig; varje social situation krävde planering och dagars förberedelse för annars visste jag att jag skulle säga nej. Det senaste året har jag börjat säga ja - och vilken vändning mitt liv har tagit. Nu älskar jag spontana äventyr och försöker hitta på något nästan varje dag. Även om det bara är en myskväll med vänner så ger det så mycket mer energi än att bara vara ensam. 
 
För jag är expert på att vara ensam. Jag tycker om att vara ensam, det gör jag, men nu i efterhand kan jag inte förstå hur ensam jag faktiskt har varit. Jag kunde spendera flera helger i rad med att vara instängd i min lägenhet. Netfix var min bästa vän och jag försökte intala mig att klumpen i magen inte fanns där. Då var det mest en försvarsmekanism; jag var hellre ensam och tyst än att vara i en situation jag inte kunde hantera. Tills jag insåg att jag kunde inte fortsätta vänta på att livet skulle ta fart om jag bara satt hemma och gjorde ingenting alls. Livet händer ju när man öppnar sig för alla slags situationer och accepterar att ibland kan det gå dåligt - men ibland kan det bli hur bra som helst. För när man skyddar sig ifrån alla jobbiga situationer, då missar man ju alla bra. Och hur roligt är det livet! 
 
Inte jätte, om jag får säga så själv. 
 
Imorgon ska jag på arbetsintervju. Önska mig lycka till!