Arbetsintervju
Jag kom precis hem från min arbetsintervju. Egentligen var det väl ingen riktigt arbetsintervju, för jag hade sökt samma tjänst för ett par år sedan och hade kontakt med samma kvinna denna gången. Då tackade jag nej till tjänsten för tyckte inte att jag skulle klara av ansvaret, men nu när jag såg att tjänsten låg ute igen så tog jag chansen. När hon ringde mig förra veckan sa hon hur glad hon blev när hon såg att jag hade sökt tjänsten och tyckte nästan vi kunde hoppa över intervju och gå direkt till att provjobba, men kom sedan fram till att vi kunde sitta ner och prata lite först. Det hade ju ändå gått tre år sedan sist! 
 
Det som var så himla skönt var att hon visste att jag stammade. När jag gick på arbetsintervju hos henne för tre år sedan tyckte jag det gick hur dåligt som helst. Jag var i en period då jag stammade väldigt mycket och det var även vid den tidpunkten jag precis hade tagit mig ur min depression. Jag var fortfarande hur osäker som helst och kunde inte fatta att hon efter intervjun ville att jag skulle börja. Mind = blown. Nu vet jag att det inte är på grund av stamningen jag får eller inte får jobb. Jag har haft intervjuer där jag stammat så mycket genom hela intervjun och ändå fått jobbet - och sedan har jag haft intervjuer där jag tyckt det gått hur bra som helst och inte stammat alls, men ändå inte fått jobbet. Surprise! Det är inte stamningen som avgör ifall man passar för ett jobb eller inte. 
 
Nu för tiden är jag inte lika nervös inför arbetsintervjuer som jag var för några år sedan. Då hade jag sån extrem ångest inför att stamma på en intervju att jag mådde hur dåligt som helst både innan och efter. Nu har jag gått på så många arbetsintervjuer att jag inte längre tycker att det är en stor grej. Jag är mer avslappnad och har nästan ingen ångest alls - nu är det bara nervositeten som kan spöka ibland. Men när man tänker på hur många idioter det finns som har fått ett jobb de inte borde, ja, då är man helt plötsligt inte så tokig längre. 
 
Stamningen har tidigare alltid hindrat mig ifrån att söka jobb. Jag har valt yrken där jag inte behöver ha mycket kontakt med kunder, jag jobbade som hemstädare till och från i tre år och nu jobbar jag på lager. Jag kunde inte ens tänka mig att jobba i butik, någon typ av säljare eller i kundtjänst för tanken att behöva ta konflikter, telefonsamtal, prata i högtalare osv gjorde min ångest skyhög. Men jag har också insett att jag inte trivs på en arbetsplats där jag inte kan utvecklas. Jag har fått lära upp och leda nya anställda och hade flera ansvarsområden på mina tidigare arbetsplatser och det är något jag har tyckt om. Jag vill ju faktiskt vara social i mitt jobb. Jag vill prata och leda, ta ansvar och utvecklas. Det kan jag inte göra om jag jobbar på en arbetsplats som inte utmanar mig alls. Och för att utvecklas - ja, då behöver jag ha ett jobb som jag tidigare inte trott jag skulle kunna ha. 
 
Det känns nervöst och spännande, men jag är så extremt taggad för detta nya kapitlet. Om jag får detta nya jobb kommer jag ha mer ansvar än vad jag någonsin haft förut - plus,  jag kommer ha daglig telefonkontakt och kommer behöva pusha mig som aldrig förr. Hur läskigt som helst, men nu är jag redo. Heja mig! 
 
Nu håller vi tummarna! 
 
 
 
 
 
 
Mela

Yay, håller tummarna ❤️❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress