Back 2 school
Jag körde fram och tillbaka till Växjö igår för en föreläsning på kursen. Den är annars på distans, men har ett par "obligatoriska" föreläsningsdagar per termin. Om man inte har kunnat komma har man fått göra några frånvarouppgifter istället (dvs mer jobb). Jag har på tidigare träffar valt att inte åka ner till Växjö. Dels för att jag har känt mig dåligt förberedd, men också för att det bara är lättare att inte göra det. Om jag har valet, så undviker jag. För det är lättare, så är det ju. Men i längden vet jag att mitt undvikandebeteende inte har hjälpt mig för fem öre, utan bara gjort min ångest värre. 

Därför! Så kände jag att det var dags att åka ner. Jag var skapligt nervös. I terapin jobbar vi med att saker faktiskt inte är så farliga som jag tror att dem är, vilket fick sättas på prov när jag tog mig till skolan igår. Jag är traumatiserad (-ish) från gymnasiet och efter jag tog studenten lovade jag mig själv att aldrig sätta en fot i en skola igen. För mig innebär skolbänken = ångest och det har hindrat mig från att fortsätta att läsa vidare "på riktigt". Det, och även den lilla detaljen att jag inte har haft någon aning vad jag skulle pluggat. 

För några år sedan fick jag för mig att ett tre-årigt program i English Studies i Malmö var något som passade mig. Fullt rimligt, jag som bara ääälskar att prata engelska... Det var en tid jag kände mig stressad över vad jag gjorde med mitt liv. Jag hade precis kommit hem från Australien, jobbade som städare igen och såg vänner och systrar leva livet á la student. Jag ville så gärna ha ett annat syfte att jag sökte ett program jag innerst inne visste inte var rätt för mig. Tog mitt pick och pack, skaffade lägenhet i Malmö och körde ner på uppropsdagen med pappas bil fullpackad med flyttkartonger. Hela kroppen bara skrek av ångest, men jag ignorerade det och försökte intala mig själv att det var det här jag ville. Skrapade sidan av bilen på en pelare i ett parkeringshus, smet ut tidigare från uppropet, grät, sa upp lägenheten och körde tillbaka till Göteborg nästa dag. Något av det värsta och bästa jag har gjort.

Det är ju något med att plugga vidare som klingar fint i folks öron. Det är något man //ska// göra. Jag har länge känt mig lite som svarta fåret i min familj. Dottern/systern/kusinen som inte pluggar vidare, som sitter tyst på släktkalas, som jobbar som städare, som inte vet vad hon ska göra. Även med främlingar har det har rynkats på ögonbryn, lagts nedlåtande kommentarer, klappats på huvudet. När jag äntligen hittade rätt med distanskursen i kreativt skrivande jag läser nu kände jag mig nästan lättad. Jag slapp säga att jag inte gör något vettigt, nu har jag ett bra svar till frågan alla ställer: vad gör du nu då? Men ändå blir följdfrågan: och vad blir du av det? 

Nja. Inget faktiskt. Jag kommer nog aldrig plugga såsom det förväntas av mig. Det finns bara inte i min värld. Jag kan inte tvinga mig själv att läsa tre år av något jag inte är intresserad av och inom ett yrke jag inte vill jobba med. För mig finns bara skrivningen. För mig finns bara drömmen av att bli författare, att inspirera, motivera. Det kan faktiskt ingen utbildning ge mig. 

Mötte upp Elsa och Mela på en välbehövlig catch-up efter en lång dag i Växjö. Vi satt på Scandic Rubinens takbar och kom dit just i tid för en fantastiskt fin solnedgång. No filter needed! 

(null) 
(null)     
Ella

Man kan läsa mängder av utbildningar på distans. Så om det är något annat (än skrivande) som du verkligen vill läsa vidare till så tror jag inte det kommer vara några problem att läsa det på distans. Men som du säger så har du hittat din passion och då tycker jag du skall skita i vad alla andra tycker. Det är inte alla som får ett "fancy" jobb, vissa trivs lika bra med jobb som många andra ser ner på.

Svar: Ja visst är det så! Vi lägger så himla mycket onödig vikt på vad andra människor bestämmer sig för att jobba med eller göra med sina liv. De som sedan får ”allt” - är de lyckligare för det? Tvek! Tack för din kommentar!
andreasays.se

storasyster

Du har aldrig ansetts som vårat svarta får!!! Och man behöver verkligen inte läsa 3 år på universitetet för "att bli något". puss ❤

Svar: Puss
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress