En fin helg
Oops. 10 dagar utan uppdatering har bara sprungit förbi. Jag har fortfarande mycket för mig, även om jag har kommit tillbaka in i mer rutiner efter sommaren så håller jag ändå tempot uppe. Något som är lite extra kul just nu är att jag och Olimpia har börjat planera inför en ungdomshelg som SKA bli av. Jag är så glad att hon och jag fick möjligheten att göra detta tillsammans och har stora förhoppningar att det denna gång kommer gå vägen. Det dyker upp en officiell inbjudan inom kort som ni får hålla koll på! 

Dessutom har vi bestämt datum för höstens tjejträff: den 27 oktober. Save the date! Mer info kommer, ja, när vi har lite mer info helt enkelt. Kul att ha ett datum! Vi är båda såklart väldigt taggade och ser framemot att träffa fler tjejer nästa gång. Gå med i gruppen Stamningstjejer för mer info och för att ta del av Sveriges skönaste stamningsgäng!

Jag hade hand om min systerson hela förra helgen så det var fullt upp. Han är i roligaste åldern just nu (2) och ger mig oerhört mycket energi när vi ses. Han kallar mig "motte" för moster. Mitt hjärta. Helt villkorslöst. Min relation, inte bara till honom men även till mina yngre systrar, är det viktigaste i mitt liv. Jag kände mig länge otillräcklig, brukade konstant känna mig orolig ifall mina småsystrar skämdes över mig och på grund av hur dåligt jag mådde så var jag inte närvarande på det sättet jag är idag. Jag tror jag nu försöker kompensera lite för alla år jag inte riktigt var där. Jag försöker tänka att jag vill vara den personen jag själv hade behövt när jag var 12 år och jag tänker mycket på det speciellt i samband med mina småsystrar. Jag vill inte låtsas som att jag är perfekt för att de ska tro att det är något man ska sträva mot. Istället vill jag se till att jag gör det jag kan för att leva min sanning. Och visa att det finns inget modigare än att våga vara sig själv. 

Om jag bara visste det när jag var 12. 

I alla fall. Hur mysig helg som helst med min systerson. Vi åkte ut till Tjörn till farmor och farfar och spenderade helgen där. På lördagen hade vi kräftkalas med släkten och han blev bortskämd av alla sina mostrar. Han har det bra, han! Så mycket kärlek. 

(null)
(null)
(null)

Bye bye sommar
(null)

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Ångesten inför att det snart är höst har kommit och gått lite. Samtidigt som jag vill att denna sommar ska stanna förevigt, så är jag tacksam för den fina sommar jag har haft. Jag skrev det i ett inlägg nyligen, men jag säger det igen. Jag har aldrig i mitt liv haft en så bra sommar (okej, min ribba har väl varit ganska låg innan) som denna. Det är inte bara för jag har rest runt lite för det har jag gjort tidigare år och ändå inte haft bra somrar, för framförallt tror jag det beror på hur jag mått i mig själv. Jag känner ruset av lycka, kärleken som för första gången kommer inifrån och hoppet om en framtid enligt mina regler (!!). 

Förra året bestämde jag och mina vänner att ha en buckelist när hösten kom bara för att hålla energin uppe. Jag har väldigt svårt för vinterhalvåret och därför tycker jag det är bra att ha något att se framemot. Bland annat ska jag och Lollo se Alan Walker på Pustervik i november och bara att ha sådana små saker inplanerade gör det mycket lättare att gå in i hösten. 

Lite från min bucketlist till hösten: 

- gå på bio
- pröva en ny restaurang varje månad 
- spela shuffleboard
- gå ut och dansa 
- vinkvällar 
- myskvällar 
- quizkvällar 
- bowla 
- träna 
- tjejträff 
- planera ungdomshelg (december förhoppningsvis!) 
- skriva mer
- spendera tid med systrar 
- hälsa på i Jönköping 
- börja läsa fler böcker 
- konserter 

Var hälsad, höst. 

Den perfekta stamningshanteraren
Har varit sinnessjukt trött denna veckan, men har ändå försökt hitta på saker så gott som varje dag. Jag har kommit igång lite smått med träningen igen, var hos min logoped i måndags och träffade vänner i onsdags och igår var jag hemma hos min storasyster Alex för en vinkväll. Ikväll ska jag ut, två av mina närmsta vänner ska flytta till Jönköping för plugg så vi ska ha en liten hejdåkväll. Är i 100 % förnekelse att de ska flytta, känns så fruktansvärt tråkigt men samtidigt är jag taggad för deras skull också. Felicia bor ju också där ett läsår till, så det lär bli fler besök nu. 

Hos min logoped i måndags så pratade vi om den "perfekta stamningshanteraren". Det finns ju självklart inte något som heter så, men av någon anledning strävar jag ändå mot det. Men hur hanterar man sin stamning på det "rätta" sättet? Är det att leva öppet utan skam eller försöka gömma det för att inte göra en grej av det? Vad som är rätt för en person kanske inte är rätt för en annan. Vissa lever hela livet med att konstant försöka hitta nya tekniker eller teorier, ny forskning eller medicin för att minska sin stamning. Är det fel, bara för att jag inte vill leva så? Alla hanterar sin stamning på sitt sätt, för vi alla är olika. Vi gör alla vårt bästa. 

Jag vet bara hur jag vill hantera min stamning. Jag vill inte vara en person som är rädd. Rädd för att öppna munnen, rädd för att prata med främlingar, rädd för att stå framför en grupp av människor, rädd för reaktioner eller idioter. Jag vill inte leva mitt liv i tystnad bara för att samhället vill sätta mig utanför deras box. Bara för att jag stammar. Jag vill inte tro att jag inte kan eller klarar av någonting, bara för att det ibland tar längre tid för mig att få ut ord. 

Jag väljer ett liv med stamning. För mitt liv //utan// stamning, i tystnaden, i skammen, i ångesten, var inget liv. Och ta mig fan att jag är mycket lyckligare nu, än förut. 

(null)