Den perfekta stamningshanteraren
Har varit sinnessjukt trött denna veckan, men har ändå försökt hitta på saker så gott som varje dag. Jag har kommit igång lite smått med träningen igen, var hos min logoped i måndags och träffade vänner i onsdags och igår var jag hemma hos min storasyster Alex för en vinkväll. Ikväll ska jag ut, två av mina närmsta vänner ska flytta till Jönköping för plugg så vi ska ha en liten hejdåkväll. Är i 100 % förnekelse att de ska flytta, känns så fruktansvärt tråkigt men samtidigt är jag taggad för deras skull också. Felicia bor ju också där ett läsår till, så det lär bli fler besök nu. 

Hos min logoped i måndags så pratade vi om den "perfekta stamningshanteraren". Det finns ju självklart inte något som heter så, men av någon anledning strävar jag ändå mot det. Men hur hanterar man sin stamning på det "rätta" sättet? Är det att leva öppet utan skam eller försöka gömma det för att inte göra en grej av det? Vad som är rätt för en person kanske inte är rätt för en annan. Vissa lever hela livet med att konstant försöka hitta nya tekniker eller teorier, ny forskning eller medicin för att minska sin stamning. Är det fel, bara för att jag inte vill leva så? Alla hanterar sin stamning på sitt sätt, för vi alla är olika. Vi gör alla vårt bästa. 

Jag vet bara hur jag vill hantera min stamning. Jag vill inte vara en person som är rädd. Rädd för att öppna munnen, rädd för att prata med främlingar, rädd för att stå framför en grupp av människor, rädd för reaktioner eller idioter. Jag vill inte leva mitt liv i tystnad bara för att samhället vill sätta mig utanför deras box. Bara för att jag stammar. Jag vill inte tro att jag inte kan eller klarar av någonting, bara för att det ibland tar längre tid för mig att få ut ord. 

Jag väljer ett liv med stamning. För mitt liv //utan// stamning, i tystnaden, i skammen, i ångesten, var inget liv. Och ta mig fan att jag är mycket lyckligare nu, än förut. 

(null)


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress