När ångesten inte vill försvinna
Veckan har varit tufft. Det märkte ni väl. Hur mycket jag än vill skriva om regnbågar och solsken och stora drömmar och att allt är bra, så är det ju inte alltid så verkligheten ser ut. Det har varit ett tag sedan min ångest har hållt i sig såhär många dagar i rad och jag blir helt lamslagen. Jag har skrivit om detta inlägg tre gånger för jag vet inte hur jag ska beskriva det. Hur det känns när ångesten inte vill försvinna. 

När trycket över bröstet växer sig starkare för varje ord jag väljer att inte säga. När kroppen blir helt blåslagen inuti för att den stretar emot så mycket när jag försöker att prata men bara luft kommer ut. När jag sitter på släktkalaset och klorna letar sig tillbaka och hugger tag i magen, om och om igen, för jag får en fråga om mitt nya jobb vid bordet och det är så mycket jag vill säga men istället svarar jag med så få ord som möjligt för jag vill att konversationen ska riktas mot någon annan istället. För uppmärksamheten gör mig panikslagen. Få den bort ifrån mig. Fort. 

Det känns som om jag blir sparkad på när jag ligger ner, men min stamning visar ingen nåd. Någonsin. Den är hänsynslös och den släpar mig över gruset gång på gång. Och jag vill inget annat hellre än att bevisa den motsatsen; att det inte påverkar mig. Men jag är bara mänsklig.

För idag vann ångesten. Idag hatar jag min stamning. Den beter sig som ett rövhål och så får jag känna ibland. Jag måste låta mig själv bli arg och ledsen för att påminnas om att det här är en kamp. Dagligen. Och att jag aldrig får ge upp. 

För i slutändan är det jag som vinner. 

(null)

♥️
Friday Friyay
Okej, förra inlägget blev lite väl negativt MEN nu har jag andats lite och tagit nya tag. Har jobbat hela veckan och sen igår eftermiddag kom Elsa hit. Vi lagade middag ihop och pratade av oss. Vi brukar alltid äta potatisgratäng när hon och jag ses. Så igår var inget undantag. Det, kyckling och sparris. Hade kunnat ha det som min sista måltid. Mmm. 

Min lillasyster Filippa fyller år idag så imorgon är det kalas hemma hos pappa. Har en fullspäckad helg vilket är skönt efter min lugna vecka. Plugget är ganska chill just nu. Lämnade in ett nytt utkast förra veckan och har nu nästa deadline i april. Spännande hur mitt projekt ska utveckla sig. Är just nu extremt kaos för jag har ingen struktur överhuvudtaget. Längtar tills det blir tydligt och förhoppningsvis blir det så mer och mer efter varje inskick. Får massa bra feedback från mina kurskamrater och lärare, så det känns väldigt kul att ha ett gäng bakom mig som pushar mig och hejar på. Det gör mig ännu mer taggad att fortsätta att skriva! 

Min krönika till nästa nummer av KommUNIKation är också inskickad och den dimper nog ner i brevlådorna (hos de som är medlemmar förstås) inom ett par veckor. Jag skrev om det här med att stamning inte ska ses som ett fel, utan borde accepteras som en normalitet (som jag har skrivit om här innan). När jag först började skriva den hade jag ingen tydlig röd tråd och tänkte slänga min dator i väggen där ett tag. Men fick till det till slut och den blev ändå helt okej. Inte skrivit en krönika (jag tror att det var det jag skrev i alla fall) sedan gymnasiet! Ovant men kul att ha en plattform där jag kan bli publicerad. 

En rolig grej är också att jag har blivit inbjuden till att delta i stamningsförbundets årsmöte i Stockholm i början av april. Känns hur spännande som helst att få ta del av hur allt fungerar och vad som görs i förbundet. Har heller inte varit i Stockholm på flera år och en liten miniresa är alltid kul. Wiho! 

Hoppas ni får en trevlig helg! 





”Bloggar”
Har varit iväg och tränat ikväll och är helt slut, så det blir en kort inlägg. Jag har lite svårt att hitta inspiration till inlägg och det är därför det kan gå ett par dagar ibland. Det är väl främst för jag känner mig löjlig och ifrågasätter mig själv och för att jag heller inte ser mig ha ett tillräckligt intressant liv. Tvivel, tvivel, tvivel. Jobbar på det. 

Om det är någon som har frågor angående stamning, ångest eller bara mitt liv - ask away. Blir lite roligare att skriva om något ni undrar eller tänker på. Kanske kan det hjälpa min skrivkramp! (Snälla) 

Funderade i förbifarten (egentligen för länge, för jag googlade det till och med) att fylla i en sådan "10 saker ni inte visste om mig" lista och sen sa jag STOPP. Nä. Jag ska inte vara den personen. Ni vet nog redan ganska mycket. Men det hade varit kul att visa er lite mer av den person jag är förutom stamningen/ångesten/och allt det där som varit jobbigt, men då övertänker jag det och till slut är jag övertygad att ingeeen skulle bry sig. 

Det är väl den balansen jag behöver hitta. Jag pratade om det Julia idag efter träningen om den här nya "rollen" jag har. Rollen som en "bloggare". Det skär lite i mina öron för jag känner mig inte bekväm i den rollen för fem öre. Jag är vanligtvis ju en ganska reserverad person inför människor jag inte känner och ska inte tjata för mycket om det, men det handlar nog om att hur jag är som person kraschar lite med den nya rollen. Är fortfarande sååå osäker ibland, vill inte ha för mycket uppmärksamhet egentligen och ja. Allt är fortfarande väldigt ovant. 

Jag hoppas jag kan värma upp lite snart och inte lägga för mycket press på mig själv med det här med uppdatering. Ni är inte så många läsare än men jag uppskattar varenda en av er. 
(null)Massa kärlek 

Skrev hon i ett inlägg som inte blev så kort till slut ändå.