Vi hade tacokväll där hemma sen och spelade När då då, ett sällskapsspel. Så kul! Mycket skratt, så mysigt. 

Det fick mig att tänka på det här med spel och hur mycket ångest jag har haft tidigare inför att spela spel där man behöver prata. En grej som borde vara jättekul, men som för mig har varit hur jobbigt som helst. Med andra ord är ett spel som har gett mig extremt mycket ångest - där ska man prata och där ska det gå fort. Det är en sak att försöka prata i vanligt sammanhang, men under tidspress och i ett spel? Nej, tack. Jag fick dåligt samvete för min lagkamrat, tyckte synd om mig själv och oroade mig att andra tyckte det var jobbigt. 

Vi har spelat Med andra ord ganska ofta på fester och andra sociala sammanhang och det har alltid känts väldigt jobbigt speciellt när jag har spelat det med människor jag kanske inte känner så bra. Ångesten när någon plockade fram spelet... Går knappt att beskriva hur stark den var. När vi bara spelade vi tjejer bad jag att få slippa förklara orden och istället bara gissa vilket ord. För mig var det lättare, men självklart jättetråkigt också att jag inte kände att jag kunde vara med på riktigt. 

Nu har ångesten minskat när jag ska spela spela där jag behöver prata, men det är klart att det ändå känns lite jobbigt ibland. Men nu skämtar jag istället om vem som vill vara med i mitt lag - för nu är jag med på riktigt och det är ganska naturligt att det inte alltid går så bra för mitt lag när det ibland tar mig dubbelt så lång tid att förklara ett ord. Jag har bestämt mig att inte lägga för stor press på mig själv - för det första har jag kommit till underfund med att det bara är ett spel och för det andra att jag faktiskt kan spela som alla andra. Det tar bara lite längre tid. 

För jag är färdig att ge upp roliga upplevelser och stunder bara för att jag stammar.