Att söka jobb
Jag håller på för fullt att söka nytt jobb och har redan tre arbetsintervjuer planerade nästa vecka. Min ångest är fortfarande ganska stabil och jag känner mig trygg i mitt jobbsökande. Det enda jag tycker är lite jobbigt är att jag bara jobbat några få dagar i januari och kommer därför inte få ut så mycket lön i februari. Jag ska försöka kompensera det med att försöka jobba så mycket jag kan i februari och fokusera på plugget nu istället när jag väl är ledig. Nästa utkast på skrivprojektet ska in senast 12 februari så jag har tid nu ett par dagar för att fila på det. Vi ska ha skrivit 5-10 nya sidor och jag ska sätta igång med full rulle. 
 
Louise sov över här inatt, men nu är jag ensam och har inga planer på hela dagen. Ja, förutom att plugga då. Och söka lite fler jobb. Jag är inte så nervös inför att gå på arbetsintervjuer längre, för jag har gjort det ganska ofta de senaste åren. En av arbetsintervjuerna är en gruppintervju (yay) och det är inte heller första gången jag kommer göra det. När jag jobbade på Liseberg en sommar så var det en jäkla process att bli anställd där. Då skulle man gå igenom två gruppintervjuer och en personlig intervju innan man fick svar. Hur överdrivet det än kan verka var det en bra lärdom för mig att veta att jag kunde gå igenom det och det har gjort mig lite härdad inför gruppintervjuer. 
 
Nu när jag ska på arbetsintervjuer går jag ofta in med samma inställning: om de inte gillar mig eller om min stamning gör det jobbigt för mig, så är det okej. Jag är bra ändå. Ibland får jag de jobb jag söker och ibland får jag inte det. Det enda jag kan göra är att vara mig själv och hoppas att de ser något de gillar. Annars söker jag bara vidare. 
 
När jag mådde som sämst hösten 2014 hade jag planer på att åka som au pair till England. Jag var otålig, hade precis tagit studenten och ville ut och resa. Jag fick kontakt med en familj strax utanför London och skulle ha en telefonintervju med dem. Ångesten går ju knappt att beskriva. Att prata i telefon var då hur jobbigt som helst för mig och det i kombination med att prata engelska var nästan ämnat för katastrof. Jag minns att vi bara pratade i telefon i ett par minuter och jag stammade så mycket att jag knappt fick ut ett ord. Jag grät när vi la på och jag grät ännu mer när de ett par dagar senare hörde av sig och sa att de gått vidare med en annan kandidat. Då var det en bekräftelse. Klart de inte ville ha mig. Klart ingen skulle vilja anställa mig. Kraschen var ett faktum. 
 
Några veckor senare in i min KBT behandling gick jag på en arbetsintervju för ett jobb här i Sverige och chefen älskade mig. Det var början på ett nytt kapitel och ett år senare åkte jag som au pair i Australien och hamnade i världens bästa familj som ville ha mig (med min stamning!). Ibland kan jag känna att saker händer av en anledning. Jag fick inte det jobbet i England för att jag ett år senare skulle få jobbet i Australien istället. Det är galet hur livet kan vara. Ibland är det bara inte ens tur. 
 
(null)
Jag och Madi i somras när jag hälsade på i Perth, ett år efter jag slutat som au pair ♥️
storasyster

du är inspirerande ❣❣

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress