Stamning och engelska
Jag älskar att resa, men ofta när jag ska göra det har jag alltid fått lite ångest inför det, för det innebär att jag måste prata engelska. Jag reste ensam för första gången när jag var 17 år och då till USA som utbytesstudent i tio månader. Det väckte min kärlek för att resa, men samtidigt myntade det min rädsla för att prata engelska. 
 
Mitt år i USA lärde mig oerhört mycket om en annan kultur, men också så mycket om mig själv. Jag blev starkare som person och även om jag fortfarande var väldigt osäker när jag kom hem, så hade jag ett år på egna ben i USA i bagaget. Jag insåg då att jag skulle klara det mesta och även om min sociala ångest fortfarande var väldigt påstridig kunde jag se tillbaka på mitt år som utbytesstudent som ett mått på vad jag kan göra om jag bara vill. 
 
Det är inte så för alla som stammar, men för mig blir min stamning ofta mer dominant när jag pratar engelska. Därför har jag alltid känt mig obekväm när jag ska prata engelska och mitt år i USA blev präglat av social ångest. Men det var nästan när jag kom hem ifrån USA som min ångest inför att prata engelska blev värre. När man har varit utbytesstudent är det en himla hets om att man ska vara skitbra på engelska och kan vi inte få höra när du pratar?? Gah. Nej. Jag kände att jag inte levde upp till allas förväntningar efter utbytesåret och engelskalektionerna var ett ångestmoment varenda gång. 
 
Kärleken för att resa är större än rädslan för att prata engelska och därför har det varit viktigt för mig att inte låta min ångest hindra mig från att göra det. Jag behöver resa ensam, för då tvingas jag gå utanför min comfort zone. När jag annars rest med familj och vänner har jag alltid bett dem beställa mat på restaurang åt mig eller ta hand om hotellincheckningen exempelvis. Jag har ganska snabbt gått tillbaka till undvikandebeteenden när jag fått chansen och det är något jag fortfarande jobbar på. Att våga prata engelska även när jag inte måste. 

Min au pair resa till Australien 2015 var ett viktig steg i kampen mot min ångest. Då flyttade jag till en Australiensk familj och hade inget val än att prata engelska igen. Det var otroligt jobbigt i vissa perioder och jag kände mig ofta obekväm vid middagsbordet eller om de hade vänner över. Att få en fråga runt ett fullsatt bord var för mig så ångestladdat att jag satt med hög puls genom en hel middag ibland. 
 
Sommaren 2016 spenderade jag två veckor i Portland med min gamla värdfamilj och åkte sen på en stamningskonferens i Atlanta. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag var omringad av 800 andra som var där av precis samma anledning: för att de stammade eller hade någon i deras närhet som gjorde det. 800 pers! Fattar ni eller! Där var man helt plötsligt inte längre utanför normen - där var man normen. Och då spelade det ingen roll om jag tyckte det var jobbigt att prata engelska, för där var jag inte ensam om det. Jag fick vänner från hela världen som jag fortfarande har kontakt med och jag bara längtar till nästa gång jag kan åka dit. I år är det i Chicago och jag vill verkligen åka dit. Tyvärr håller inte min ekonomi med. Men nästa år är det en världskonferens på Island som hade varit väldigt cool att åka till. Vi får se hur det blir! 
(null)     
Sista kvällen i Atlanta, juli 2016


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress