Stamning i media
Stamning tar väldigt lite plats i media. När det väl gör det, är det främst reportage om hur människor överkommit sin stamning som får sin röst hörd. Sällan läser vi om förebilder som stammar i vuxen ålder som lever som vanligt. Om det inte är en triumfberättelse om hur en person överkommit sin stamning, är det inte riktigt lika intressant. 
 
Ed Sheeran stammade när han var liten, men i en artikel i Glamour Magazine  skriver reportern: "Sheeran who is very open about overcoming his stutter, was invited by Emily Blunt, who also conquerered the disorder [...]" 
 
I en annan artikel  pratar Emily Blunt om sina "problem" med stamning som ett barn: "I did have a bad stuttering problem as a child. I'd try to push the words out, but it was frustrating. My parents took me to speech coaches and relaxation coaches. It didn't work." Emily börjar sen med teater och slutar att stamma. 
 
Sättet media och människor pratar om stamning tyder på okunskap, men samtidigt finns det många som själv stammar som har samma synsätt. Jag har haft det, jag med. Att stamning är något man ska jobba på, kämpa emot, övervinna. Att stamning är ett fel som behöver botas. Jag kan bara tala för mig själv, men besvikelsen som slår en gång på gång rakt i ansiktet efter varje gång man har försökt prata flytande med inte lyckats - är större än något annat. Jag tänkte länge att jag en dag skulle sluta stamma, för det var exakt det samhället lärde mig att jag skulle göra. Det är möjligt. Det är det du måste sträva efter. Andra har ju klarat det, så varför skulle inte du kunna göra det också?
 
Ord liknande som i artiklarna ovan (overcome - övervinna, conquere - besegra, problem) kan ses som ofarliga, men har en mycket större betydelse än så. Det sprider vidare felaktiga påståenden att stamning kan och ska besegras, när det egentligen borde påvisa att stamning är något man kan leva med. Jag har varit på ett par vändor hos logopeder under min uppväxt, men det var aldrig något som fastnade för mig. Jag kände mig töntig som skulle lära mig att uttala bokstäver och ljud annorlunda för att minska min stamning. Det störde mig att jag inte kunde, oavsett hur mycket jag försökte och det som stör mig mer idag är att jag var så besatt av flytande tal. Alla år jag strävade efter ett flytande tal känns idag som slöseri - om jag hade haft en hälsosam syn på stamningen tidigare kanske det inte hade tagit mig så lång tid att acceptera det.
 
Och en hälsosam syn på stamning börjar ju med hur vi pratar om det. Inte bara i media, men även till varandra. Hur föräldrar pratar med sina barn, hur lärare pratar med elever och hur man behandlar människor som stammar i media. Vi ser sällan karaktärer som stammar i filmer och när vi väl gör det är det ofta för skrattens skull. 
 
King's Speech var en viktig film för människor som stammar. Den belyste stamning i ett nytt ljus och startade konversationer om det i media. Superviktigt. Men fortfarande var budskapet att det behövdes övervinnas för att leva med. Filmen går ju ut på att kungen ska kunna hålla tal för nationen utan att stamma. Början av filmen visar en deprimerad man som stammar och slutar med en man som till slut slappnar av, leder en nation och slutar att stamma. 
 
 
 
 
 
 
Min poäng är inte att det är fel att vilja sluta stamma och att sträva efter ett flytande tal - hur man själv väljer att hantera sin stamning är upp till var och en. Det jag mest vill understryka är att det är okej att stamma och att vi inkluderar människor som stammar mer in i samhället, på alla sätt och vis. Att stamnning ska ses som en normalitet och inte en avvikelse som måste försvinna, gömmas eller skämmas över. Det startar med hur vi pratar om det. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress