Fina fina vänner
(null)

Jag mötte upp Elsa och Lollo igår kväll, vi åt på en av mina favoritrestauranger här i Göteborg, Bourbon Street. Deras burgare är bara för goa! Tycker lokalen är så himla mysig också.

Efter maten gick vi vidare till pix bar som ligger precis bredvid och satt och pratade i flera timmar. Vad tur jag har som har världens finaste vänner. Som lyssnar på mig, som är tålmodiga och som är min största hejarklack. Åh, vad dom stöttar mig. Med stamningen, med bloggen, att börja sprida den mer när jag är redo. Jag vet att oavsett vad alla andra kommer tycka, så har jag mitt team bakom mig. 

När vi först träffades på gymnasiet så försökte jag dölja min stamning så länge jag kunde. Det funkar ju aldrig till slut, men det var sen ingenting vi pratade om. I vårterminen i tvåan vet jag att jag skickade ett gruppsms till tjejerna där jag berättade om min stamning och att jag tyckte det var jobbigt. Jag minns hur extremt mycket ångest jag hade inför att berätta om det, för jag trodde ju att jag inte var värd att älskas för att jag stammade. Jag var livrädd att de skulle lämna mig precis som mina gamla vänner gjort på högstadiet. 

Jag hade ju ingenting att vara rädd för, egentligen. Jag blev överröst med fina meddelanden, att det är klart de älskar mig ändå. Sedan var det som en sten lyftes från mina axlar - men det tog mig ytterligare fyra år innan jag kunde vara helt öppen om stamningen med dem. Fyra år som kanske hade sett annorlunda ut, om jag bara varit ärlig om hur dåligt jag mådde. 

Nu ska jag iväg och hjälpa Alexandra med att förbereda inför hennes fest ikväll. Taggad, men som alltid lite social ångest...! Ingen främmande känsla. Come at me! 


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress