Jag betyder något?
Vaknade precis upp från en nap, är helt slut efter denna veckan. Kom hem för några timmar sedan efter att ha släppt av mina värdföräldrar på centralen. Vi spenderade gårdagen ute på Tjörn, är så tacksam för att jag kunde visa dem den platsen och att de fick chansen att träffa farmor och farfar. Vi hade verkligen jättekul! Vi sov över där allihopa och åkte tillbaka till stan i förmiddags. 

Jag har inte haft någon ångest under detta besöket. Noll. Ett sådant besök skulle ha gett mig dödsmycket social ångest för bara några år sedan, men jag gick igenom det med nada. Jag stammade väldigt mycket (engelska...!) men jag pratade ändå. För det är ofta tystnaden som ger mig mest ångest: när jag aktivt väljer att vara tyst istället för att säga något. Det är det som gör mest ont. Men nu vågade jag prata, jag vågade stamma, jag vågade ta tid på mig, jag vågade stanna kvar i ögonblicken. Jag känner mig modig, stolt och stark. 

Min värdmamma berättade med tårar i ögonen hur mycket jag hade betytt för dem under mitt utbytesår. Att jag hade varit (och fortfarande är) en viktig del i deras familj, att jag givit dem mycket glädje och kärlek, att hennes hjärta brister att jag bor så långt ifrån. Jag tror inte riktigt jag har förstått det innan, att jag faktiskt betyder någonting för dem. Jag har så länge varit helt uppslukad i min egen ångest att jag tappat sikte av mig själv, vem jag är under allt det där, att jag inte har sett mitt eget värde. Att jag betyder. Att min ångest inte är allt jag är och inte allt alla andra ser heller.  De ser så mycket mer i mig än vad jag gör själv och jag har kommit en bit på vägen nu, steg för steg, för att börja inse det själv. Jag börjar se det bättre  ♥️

(null)
Skärhamn, Tjörn 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress