River ner muren

Du är nio år. Dina bara knän skaver mot det svala golvet i klassrummet som nu blivit en scen för dagen. Du väntar tålmodigt och pillar på kanten av din tröjärm medan en tjej i ett par årskurser över dig lever ut rollen som Askungen; snurrandes som om hon visar upp den skimrande rosa klänningen för er. Det är årets temavecka; en vecka där alla elever får chansen att pröva något nytt. Du hade tvekandes skrivit upp dig på teater ett par veckor tidigare. Du skrattar till och klappar i förtjusning till Askungen i din roll som en av mössen, tänker att snart är det din tur.

Solen smyger sig fram mellan molnen och kastar dansande skimmer längs väggen mitt emot alla fönster som radar upp sig på ena sidan i klassrummet. Klockan på väggen över whiteboard-tavlan tickar snabbt fram mot eftermiddagen och dagens slut. På tavlan som inte är så vit längre efter alla svarta streck som förgäves försökt suddas ut efter misstaget med en tuschpenna, står veckans planering. Ni har bara en vecka på er att sätta ihop teatern, tiden är knapp och luften ligger tung med förväntansfulla fnitter.

Åh, tänker du, nu är det dags för din replik. Värmen sprider sig i magen och det känns som tusen fjärilar flyger runt i kroppen. Två repliker är över inom loppet på bara några sekunder och du andas ut, tänker att du klarade det och längtar redan till nästa gång. Du vänder dig mot din klasskamrat som sitter bredvid dig, men innan hon får säga sin replik är det en av lärarna som harklar sig. 

"Andrea?"

Du nickar till svar.

"Tror du att du hade kunnat försöka stamma mindre?"

 


Du är 24. Du är i Chicago på en konferens för människor som stammar. Du stirrar ner i ditt knä och knackar med pekfingret på sidan av telefonen, medan sorlet dämpar sig i den stora salen. Det är helgens sista workshop, closing microphone, och vem som helst får gå upp och prata. Det är dags för nästa på tur, en ung tjej står i kö upp till den lilla scenen med podiumet längst fram. Du slänger en blick runt omkring dig. Bredvid dig sitter dina rumskompisar och du registrerar flera andra bekanta ansikten. En killkompis några stolar till höger om dig möter din panikslagna blick och nickar uppmuntrande. Han vet vad du överväger att göra, han vet att du vill och det är sant, du vill inget annat. Din mage knyter sig och illamåendet tvingar sig uppåt mot halsen. 

Salen fyller över hundra människor. Stolar står uppradade på den beige-orangea heltäckningsmattan. Det är högt i tak; ett rum gjord för stora tillställningar, tal och viktiga framträdanden. Du känner dig liten. Du petar på ett av hålen i dina blåa jeans, skiftar i sätet och lyssnar med halvt öra på tjejens berättelse. Rädslan greppar tag i dig såsom den har gjort så många gånger förr och du brukar alltid lyssna på den när den varnar dig för farorna. Prata inte. Säg inte det du vill säga. Öppna inte din mun. Tappa inte kontrollen. Spring därifrån. Skydda dig själv. 

Egentligen gillar du att prata. När du var liten älskade du teater, att dansa och sjunga, att stå i centrum. Men för varje skratt, för varje imitation, för varje litet hånfullt leende, för varje har du glömt av vad du heter?, för varje sneglande blick och oförstående kommentar, har du blivit tyst. Bit för bit har du tynat bort och du famlar i mörkret, men efter vad? Vad är du så rädd för? 

Du tar en skakigt andetag, för nu har du bestämt dig. Du ska upp på scenen. Du tittar inte på någon annan när du hastigt ställer dig upp och ursäktandes tar dig förbi raden av människor bredvid dig. Det är bara två personer framför dig när du ställer dig där framme, din puls dånar i öronen och du lägger handen över ditt hjärta som vrålar åt dig att inte göra det. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. Det dunkar som om du sitter lutandes halvvägs ut från ett flygplan, stirrandes ner i ingenting med vetskapen att du måste hoppa och det finns ingen återvändo. Det dunkar som om du står framför klassen på gymnasiet och du får inte fram de ord du vill säga, de som du har övat in tusen gånger, de som du förgäves upprepar i ditt huvud men som inte lyder dig när du öppnar munnen. Det dunkar som om du står framför ett killgäng när du är 17 och du tar i hand med dem för att hälsa men när du försöker säga ditt namn, ett enda ord, tre stavelser, sex bokstäver, så är allt du får ut en tomhet som tystar dig i så många år till. 

Det är din tur nu. Du vet inte hur du tar dig upp, men helt plöstligt står du framför mikrofonen. Och du vänder blicken uppåt samtidigt som muren fallerar framför dig. Den smular sönder i havet av människor och du får ut ett försiktigt "hi" och "I can't believe I'm actually doing this". Och sedan gråter du. Och de gråter med dig för de vet, de förstår, de känner till dina rädslor för de känner likadant och de låter dig vara, precis som du är. 

Du möter dina vänners tårfyllda ögon och du tackar dem, för de är vänner som du inte kände för ett par dagar sedan men som redan känner till vartenda mörker du har haft i ditt hjärta och och det lyser igen för du tvivlar inte längre. Du är inte ensam. Du är bra nog. Du klarar vad som helst. 

(null)

Josefine

Jag kommer ihåg den där Askunge-teatern. Jag var också med i den! Du var bra nog då och bra nog nu. Var stolt över dig själv! Kram

Svar: ❤️❤️❤️❤️
andreasays.se

Egzon

Fantastiskt! Oerhört viktigt att vi som stammar vågar!

Svar: Tack! Ja, visst är det!
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress