What would you do?
Det finns ett amerikanskt TV-program som heter What would you do? som sätter människor på prov på vad de skulle göra om de såg någon bli orättvist behandlad. De har skildrat stamning förut men för flera år sedan och har nu gjort det igen. Extra kul (!) är det att skådespelaren är en person som stammar på riktigt och som många av mina vänner från konferensen känner. Han var faktiskt också i Chicago, men hann aldrig hälsa på just honom när vi var där. Men stolta är vi i alla fall i stamningsvärlden! Kika in klippet nedan: 



Emilia

Hej Andrea!
Måste säga att jag uppskattar din blogg och dina texter väldigt mycket. Jag är några år äldre än dig, 30, och har sedan barnsben lidit av stamning. Minns med fasa första gången jag blev utskrattad av mina klasskompisar under en redovisning i lågstadiet. Det var första gången stamningen ledde till skamkänslor och ångest för mig och självförtroendet dalade. Sedan dess har stamningen gått i perioder, i bra perioder flyter mitt tal på bra och i sämre stakar jag mig lätt och har svårt att få fram vissa ord. Jag som älskar människor, diskussioner o samtal drar mig ibland undan för att slippa ångesten av att fastna mitt i eller början på en mening. Oerhört frustrerande! Kan ju mycket lätt misstas för att vara arrogant eller ointresserad/osocial när det i själva verket är tvärtom. Till saken hör att jag har ett socialt jobb med mycket samtal både personliga möten och telefonsamtal, så det går inte att undvika att prata. Under många år har det tagits mycket energi från mig att försöka undvika stamma genom att byta ut ord, osv och hjärnan går på högvarv. Jag har dessutom känt mig otroligt ensam i mina upplevelser, trots ett brett socialt nätverk, då jag inte känner någon som stammar. Så det var en lättnad att klicka mig in här och kunna känna igen och relatera till det mesta av det du skriver. Stort tack för din öppenhet och att du så generöst delar med dig av din historia, tankar o känslor!

Svar: Hej! Vad fint av dig att skriva, tack för din kommentar och för att du också delar med dig av din historia. Ibland kan även jag känna mig ensam när jag bloggar och kommentarer som din påminner mig att jag inte är det. Även om vi har olika historier så är det så många erfarenheter som är lika. Man förstår ju precis hur den andra tänker! :) Jag känner igen mig i det du skriver om att verka ointresserad/otrevlig pga ångesten. Mycket sker ju inuti som ingen annan ser. Du får jättegärna mejla mig på andrea-says@hotmail.com eller gå med i tjejgruppen på facebook om du inte är det än. Sök på stamningstjejer! Där har du möjlighet att utvidga ditt nätverk med andra kvinnor som stammar, vi är många som kan relatera till varandra :) tack igen för din kommentar! Ta hand om dig!
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress