Jag ska börja gå hos en logoped igen!
Man längtar alltid så till fredag och plötsligt är det söndag igen. I fredags träffade jag Olimpia  för en liten AW på bar himmel och som alltid hade vi det jättemysigt. Vi säger hela tiden hur sjukt det är att vi bara har känt varandra i ett halvår nu och undrar vad vi gjorde innan dess. Vi håller på att smida planer inför tjejträffen som kommer hållas i augusti här i Göteborg. Vi ska skapa ett facebookevent nu i dagarna för att få ut infon så att så många som möjligt kan komma. Håll utkik! 

Förresten, så ska jag faktiskt till en logoped imorgon. Jag har tidigare varit ganska skeptisk inför det. Min första erfarenhet med en logoped var på högstadiet. Jag minns bara att jag och Felicia satt med en gammal man som också stammade och vi kände oss så jäkla obekväma. Vid 13 års ålder kände inte vi att vi kunde relatera. 

När jag några år senare började gå hos en logoped igen så gick jag dit för att jag ville sluta stamma. Jag gick andra året på gymnasiet och min sociala ångest hade verkligen börjat ta över mitt liv. Den enda utvägen jag såg var att få hjälp med att sluta stamma. Då skulle allt lösa sig. Logopeder kan inte hjälpa människor med det, det vet jag ju nu. Det visste jag väl då också, men det hindrade mig inte från att försöka använda alla knep och tekniker som fanns för att försöka gömma stamningen ännu mer. När jag egentligen hade behövt lära mig att acceptera stamningen och leva med den. 

Jag gick hos min logoped av fel anledning och hur mycket hon än försökte hjälpa mig, så var det ju lönlöst. Jag skulle aldrig bli nöjd förrän min stamning skulle "försvinna" och till slut blev min sociala ångest så mäktig att hon skickade mig vidare akut till en psykolog istället. Min logoped var underbar på alla sätt och vis, men jag var inte mogen för att ta vara på hennes hjälp på bästa sätt.  

Så! Jag ska börja gå hos en logoped igen. Och denna gång är det inte för att jag vill sluta stamma (för vid detta laget vet vi väl alla att det inte fungerar så) eller bli bättre på att använda tekniker och så. Utan jag vill nämligen bli bättre på att stamma. Och det kanske låter lite konstigt, men jag vill helt enkelt bli bättre på att låta stamningen komma som den är. Jag vill sluta med mina dåliga ovanor och fortsätta jobba med att inte försöka dölja stamningen för att kunna stamma mer öppet och "rent". Om det låter rimligt! I alla fall är jag på ett helt annat plan än för fyra år sedan och tror att det kan hjälpa mig parallellt med terapin.  

För hur coolt är det inte att investera i sitt eget välmående och ta steg för ett bättre liv? 

(null)
Fina Olimpia i fredags!




Hur känns det att stamma?
Jag skriver mycket i bloggen om min sociala ångest, men jag har inte skrivit så mycket om hur det känns i kroppen att stamma. Fysiskt, alltså. För mig är det psykiska det som är mest jobbigt - känslorna som kommer när man försöker säga ett enkelt ord men ingenting kommer ut. Hur det känns att känna att man inte lever upp till sin fulla potential, att jag ibland blir en person jag inte vill vara och hur kämpigt det kan vara att bara våga öppna munnen. 

Jag brukar ha svårt att förklara hur det känns att stamma. Hur det känns, var det känns, när det känns. Men jag ska försöka. 

För att förstå hur stamning känns (fysiskt) måste man veta att det finns olika typer av stamning. Stamning karaktäriseras av svårigheter att komma fram i sitt tal, även fast man vet vad man vill säga. Det kan ske genom blockeringar (att det tar stopp), upprepningar (att ett ord, stavelse, ljud upprepas) och förlängningar (ex ssssol). 

Jag stammar generellt ganska mycket på vokaler, A, E, I, O, U, Y, Å, Ä, Ö. Men även M, N och ibland explosiva bokstäver såsom D, B, T. Ibland är det hela fanskapet till alfabetet. Beroende på vilken typ av stamning så känns det på olika sätt. Gemensamt har allihopa att kroppen spänner sig. Huruvida det är ett direkt "symptom" av stamning eller en konsekvens av själva stamningen är en annan fråga. När jag blockerar tar luften slut. Det tar stopp, som när en bil inte vill starta. Till slut släpper det och rosslar till och orden spottas ut. Lite hackigt sådär. När jag upprepar är det ibland en cykel jag fastnar i som fortsätter att gå runt och runt tills hjulet spinner så snabbt att jag inte kan hoppa av. Speciellt när jag använder mig av mitt "ehm", som är ett ifyllnadsord och dålig ovana jag använder mig av för att "inte" stamma - som får motsatt effekt istället. Då kan jag sitta där och säga "ehm-ehm-ehm-ehm-ehm" tills ordet jag egentligen vill säga kommer ut. 

När min stamning är som värst är det helt sinnessjukt hur utmattande det är. När varje ord blir en kamp och jag får kriga varje sekund för att ens få ut ett ljud. Sådana dagar har jag skrivit om här förut och det är väldigt tufft, inte bara psykiskt då men fysiskt för det tar så mycket energi. När min käke är helt slut för jag har spänt den så mycket, när min tunga är helt sönderhackad för jag har råkat bita mig tio gånger under en och samma dag, när mina lungor är trötta från all luft jag har förlorat och när mitt huvud är så tungt från alla ord jag försökt att säga men också alla jag valt att inte säga. 

Ibland har jag önskat att jag inte stammat. Framförallt när jag var yngre, men fortfarande har jag dagar där jag önskar att den kunde försvinna. Samtidigt så vet jag inte vem jag är utan min stamning. Skulle jag vara samma person om jag inte stammade? Om jag inte hade fått kämpa såsom jag har gjort? Hade jag hittat mitt syfte? Hade jag velat hjälpa andra? Hade jag skrivit? Hade jag vetat innebörden av ord? Hade jag haft den empati jag har för andra människor som är annorlunda? Hade jag uppskattat allt som jag har nu om jag hade haft mer? 

(null)     


Jag känner mig liten
Jag har alltid känt mig väldigt liten. När jag var yngre var jag spinkig och kort. Det kändes som om jag var 130 cm i fem år, vilket inte är helt omöjligt att jag var. När jag spelade fotboll drunknade jag i matchtröjan och när jag var målvakt när vi började spela 11-manna var jag en fluga i det stora målet. Jag sköt iväg i slutet av högstadiet och blev helt plötsligt "lång", men det var ingenting jag märkte där och då. För jag kände mig fortfarande liten. Liten, skör, tyst, ensam.

Även om jag då inte längre var liten på samma sätt, gör osäkerhet en person väldigt liten innuti. Och det håller i sig. Min stamning gjorde mig liten. Min tystnad gjorde mig liten. Min tandställning gjorde mig liten. Mina smala handleder gjorde mig liten. Människor runt mig gjorde mig liten. 

Jag är 24 år och fortfarande har jag stunder där jag känner mig liten. Ganska ofta faktiskt. Även om jag är bättre på att stå upp för mig själv och för andra, så gör jag det inte utan att känna mig väldigt väldigt väldigt liten. När jag sa till servitrisen som skrattade åt mig att jag stammade, så var det inte så konstigt att jag sedan reagerade såsom jag gjorde. För jag känner mig liten. Jag piper upp. Försöker gömma min skakande hand. Ler som om allting är okej. 

Jag är en myra på marken som irrar runt bland alla stampande skor och allt som verkar större än mig. Jag sluter mig i mitt skal, drar ner mina axlar och gör mig så liten som möjligt för att skydda mig. 

När ska jag våga höja min röst, sträcka ut mina vingar, hoppa och flyga, våga och vara? 

När ska jag förstå hur stor jag kan bli, hur mycket jag kan göra, vad jag kan förändra? 

(null)
(null)
Bilder från i veckan när vi firade prinsens födelsedag. Mosters hjärta ♥️