Nedräkning: 7 DAGAR KVAR!
Juni har bara sprungit iväg och det slog mig förra veckan att jag snart ska åka till Chicago. Och idag är det nämligen bara EN VECKA kvar tills jag åker! Jag har inte riktigt fattat det, tror jag. Men sedan när jag tänker på det, att jag faktiskt ska åka, blir jag heeelt pirrig. Nervös, exalterad, glad, spänd. Denna gången åker jag själv från Sverige, till skillnad från konferensen i Atlanta för två år sedan där vi var ett helt gäng som åkte. Varje år anordnar USA:s liknande motsvarighet till Stamningsförbundet, National Stuttering Association, en konferens någonstans i USA för människor som stammar. Varje år är det cirka 800 personer som närvarar. 
 
Jag tycker det är helt stört häftigt hur stort engagemanget är där borta och det är verkligen en inspiration. Synd bara att det är så långt borta... Och kostar skjortan! Drömmen hade ju varit att åka dit varje år, men ja, bor man i Sverige så gör man. Blir extra kul och speciellt när jag väl kan åka. 
 
Någon här som varit i Chicago? Tips och rekommendationer på ställen att se? Restauranger? Mycket tid kommer att spenderas på konferensen då det är workshops större delen av dagarna, men jag tänkte ändå pricka in några sevärdheter och uppleva staden när jag är där. Taco Bell är ett måste varje gång jag är i USA! Jag har redan kollat upp var närmsta ligger i förhållande till hotellet... 
 
Springer bort min ångest
Jag har inte kommit iväg till boxningen på nästan två månader nu och egentligen har jag ingen ursäkt. Mitt nyårslöfte om att träna mer regelbundet är ju nerspolat i toaletten sedan länge. Jag har inte tyckt boxningen på den klubb jag brukar träna på har varit så bra på det senaste och det har inte känts värt besväret att ta mig dit. Samtidigt har jag verkligen saknat att boxas och jag vill så gärna köra igång med det igen, men orken har spökat och övertalat mig att inte göra det. 

Felicia drog med mig till gymmet jag har bara en hållplats ifrån där jag bor för någon vecka sedan. Jag har alltid hatat gym, för att springa på löpband har aldrig varit min grej och med min sociala ångest har jag känt mig så jäkla obekväm bland alla maskiner och muskelknuttar. Men, hör och häpna. Jag har börjat springa på löpbandet nu. Och igår sprang jag hela 3 km!! För de flesta är inte det alls långt, men jag som alltid har haft för mig att jag inte ens kan springa 100 meter utan att få andnöd känns detta hur bra som helst. 

Jag inser att jag klarar mer än vad jag tror. Och det känns lite som en påminnelse för resten av mitt liv och vilket mönster jag har levt i. Jag satsade aldrig på höga betyg på gymnasiet för jag tänkte att jag ändå inte hade en chans. Jag satsade aldrig på killar för jag tänkte att de ändå inte skulle gilla mig. Jag satsade aldrig på mitt skrivande för jag tänkte ändå inte att jag var bra nog. Jag satsade aldrig på att börja gymma för jag tänkte att jag ändå inte skulle orka. Jag vågade aldrig satsa eller tro eller hoppas på någonting, för det är lättare att inte försöka alls än att göra det med risk att misslyckas. 

Jag klarar mer än vad jag tror. Min kropp klarar mer än vad jag tror. Jag kan utvecklas och förändras och stärkas och växa. Plus, jag bara springer bort min ångest. Jag sätter på min ångestspellista och dånar All Time Low och Mayday Parade och jag springer. Såhär mycket har jag inte sprungit på flera år. Tänk att jag, Andrea, har börjat tycka om att springa. 

Det är en ny värld.

(null)
Sommaren fortsätter att leverera 😎

Midsommar
(null) 
(null) 
(null) 
(null) 
(null) 
(null) 
(null) 
(null)

Jag följde med Elsa ut till Knippla och firade midsommar med henne och hennes familj. Vi har sagt att vi ska åka ut dit de sex åren vi har känt varandra, men det har aldrig blivit av. Jag hade inga andra planer för midsommar, så det var jättemysigt att få åka ut dit och ta det ganska lugnt. 

Midsommar är ju ganska likt nyår i det hela med hetsen att ha storslagna planer och ha ett stort gäng att fira med. Jag har i princip inte firat midsommar de senaste fem åren; ibland har jag varit utomlands, men mestadels har jag bara inte känt att jag har velat eller kunnat fira med vänner på det sättet jag önskat. Då har jag känt samma ångest som jag ofta får på nyår - inte helt nöjd med där jag är.

Jag älskade denna midsommar, för den var precis lagom. Vi hann fixa kransar precis i tid, åt god mat, promenerade runt ön och jag fick chansen att träffa fler ur Elsas familj som var jättesnälla. Stamningen har varit lite jobbig denna veckan och jag kände mig ibland obekväm att prata, men det var aldrig någon press att göra det utan jag fick vara precis som jag är. 

Hoppas ni hade en härlig midsommar!