Jag känner mig liten
Jag har alltid känt mig väldigt liten. När jag var yngre var jag spinkig och kort. Det kändes som om jag var 130 cm i fem år, vilket inte är helt omöjligt att jag var. När jag spelade fotboll drunknade jag i matchtröjan och när jag var målvakt när vi började spela 11-manna var jag en fluga i det stora målet. Jag sköt iväg i slutet av högstadiet och blev helt plötsligt "lång", men det var ingenting jag märkte där och då. För jag kände mig fortfarande liten. Liten, skör, tyst, ensam.

Även om jag då inte längre var liten på samma sätt, gör osäkerhet en person väldigt liten innuti. Och det håller i sig. Min stamning gjorde mig liten. Min tystnad gjorde mig liten. Min tandställning gjorde mig liten. Mina smala handleder gjorde mig liten. Människor runt mig gjorde mig liten. 

Jag är 24 år och fortfarande har jag stunder där jag känner mig liten. Ganska ofta faktiskt. Även om jag är bättre på att stå upp för mig själv och för andra, så gör jag det inte utan att känna mig väldigt väldigt väldigt liten. När jag sa till servitrisen som skrattade åt mig att jag stammade, så var det inte så konstigt att jag sedan reagerade såsom jag gjorde. För jag känner mig liten. Jag piper upp. Försöker gömma min skakande hand. Ler som om allting är okej. 

Jag är en myra på marken som irrar runt bland alla stampande skor och allt som verkar större än mig. Jag sluter mig i mitt skal, drar ner mina axlar och gör mig så liten som möjligt för att skydda mig. 

När ska jag våga höja min röst, sträcka ut mina vingar, hoppa och flyga, våga och vara? 

När ska jag förstå hur stor jag kan bli, hur mycket jag kan göra, vad jag kan förändra? 

(null)
(null)
Bilder från i veckan när vi firade prinsens födelsedag. Mosters hjärta ♥️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress