Jag ska börja gå hos en logoped igen!
Man längtar alltid så till fredag och plötsligt är det söndag igen. I fredags träffade jag Olimpia  för en liten AW på bar himmel och som alltid hade vi det jättemysigt. Vi säger hela tiden hur sjukt det är att vi bara har känt varandra i ett halvår nu och undrar vad vi gjorde innan dess. Vi håller på att smida planer inför tjejträffen som kommer hållas i augusti här i Göteborg. Vi ska skapa ett facebookevent nu i dagarna för att få ut infon så att så många som möjligt kan komma. Håll utkik! 

Förresten, så ska jag faktiskt till en logoped imorgon. Jag har tidigare varit ganska skeptisk inför det. Min första erfarenhet med en logoped var på högstadiet. Jag minns bara att jag och Felicia satt med en gammal man som också stammade och vi kände oss så jäkla obekväma. Vid 13 års ålder kände inte vi att vi kunde relatera. 

När jag några år senare började gå hos en logoped igen så gick jag dit för att jag ville sluta stamma. Jag gick andra året på gymnasiet och min sociala ångest hade verkligen börjat ta över mitt liv. Den enda utvägen jag såg var att få hjälp med att sluta stamma. Då skulle allt lösa sig. Logopeder kan inte hjälpa människor med det, det vet jag ju nu. Det visste jag väl då också, men det hindrade mig inte från att försöka använda alla knep och tekniker som fanns för att försöka gömma stamningen ännu mer. När jag egentligen hade behövt lära mig att acceptera stamningen och leva med den. 

Jag gick hos min logoped av fel anledning och hur mycket hon än försökte hjälpa mig, så var det ju lönlöst. Jag skulle aldrig bli nöjd förrän min stamning skulle "försvinna" och till slut blev min sociala ångest så mäktig att hon skickade mig vidare akut till en psykolog istället. Min logoped var underbar på alla sätt och vis, men jag var inte mogen för att ta vara på hennes hjälp på bästa sätt.  

Så! Jag ska börja gå hos en logoped igen. Och denna gång är det inte för att jag vill sluta stamma (för vid detta laget vet vi väl alla att det inte fungerar så) eller bli bättre på att använda tekniker och så. Utan jag vill nämligen bli bättre på att stamma. Och det kanske låter lite konstigt, men jag vill helt enkelt bli bättre på att låta stamningen komma som den är. Jag vill sluta med mina dåliga ovanor och fortsätta jobba med att inte försöka dölja stamningen för att kunna stamma mer öppet och "rent". Om det låter rimligt! I alla fall är jag på ett helt annat plan än för fyra år sedan och tror att det kan hjälpa mig parallellt med terapin.  

För hur coolt är det inte att investera i sitt eget välmående och ta steg för ett bättre liv? 

(null)
Fina Olimpia i fredags!




Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress