Hur känns det att stamma?
Jag skriver mycket i bloggen om min sociala ångest, men jag har inte skrivit så mycket om hur det känns i kroppen att stamma. Fysiskt, alltså. För mig är det psykiska det som är mest jobbigt - känslorna som kommer när man försöker säga ett enkelt ord men ingenting kommer ut. Hur det känns att känna att man inte lever upp till sin fulla potential, att jag ibland blir en person jag inte vill vara och hur kämpigt det kan vara att bara våga öppna munnen. 

Jag brukar ha svårt att förklara hur det känns att stamma. Hur det känns, var det känns, när det känns. Men jag ska försöka. 

För att förstå hur stamning känns (fysiskt) måste man veta att det finns olika typer av stamning. Stamning karaktäriseras av svårigheter att komma fram i sitt tal, även fast man vet vad man vill säga. Det kan ske genom blockeringar (att det tar stopp), upprepningar (att ett ord, stavelse, ljud upprepas) och förlängningar (ex ssssol). 

Jag stammar generellt ganska mycket på vokaler, A, E, I, O, U, Y, Å, Ä, Ö. Men även M, N och ibland explosiva bokstäver såsom D, B, T. Ibland är det hela fanskapet till alfabetet. Beroende på vilken typ av stamning så känns det på olika sätt. Gemensamt har allihopa att kroppen spänner sig. Huruvida det är ett direkt "symptom" av stamning eller en konsekvens av själva stamningen är en annan fråga. När jag blockerar tar luften slut. Det tar stopp, som när en bil inte vill starta. Till slut släpper det och rosslar till och orden spottas ut. Lite hackigt sådär. När jag upprepar är det ibland en cykel jag fastnar i som fortsätter att gå runt och runt tills hjulet spinner så snabbt att jag inte kan hoppa av. Speciellt när jag använder mig av mitt "ehm", som är ett ifyllnadsord och dålig ovana jag använder mig av för att "inte" stamma - som får motsatt effekt istället. Då kan jag sitta där och säga "ehm-ehm-ehm-ehm-ehm" tills ordet jag egentligen vill säga kommer ut. 

När min stamning är som värst är det helt sinnessjukt hur utmattande det är. När varje ord blir en kamp och jag får kriga varje sekund för att ens få ut ett ljud. Sådana dagar har jag skrivit om här förut och det är väldigt tufft, inte bara psykiskt då men fysiskt för det tar så mycket energi. När min käke är helt slut för jag har spänt den så mycket, när min tunga är helt sönderhackad för jag har råkat bita mig tio gånger under en och samma dag, när mina lungor är trötta från all luft jag har förlorat och när mitt huvud är så tungt från alla ord jag försökt att säga men också alla jag valt att inte säga. 

Ibland har jag önskat att jag inte stammat. Framförallt när jag var yngre, men fortfarande har jag dagar där jag önskar att den kunde försvinna. Samtidigt så vet jag inte vem jag är utan min stamning. Skulle jag vara samma person om jag inte stammade? Om jag inte hade fått kämpa såsom jag har gjort? Hade jag hittat mitt syfte? Hade jag velat hjälpa andra? Hade jag skrivit? Hade jag vetat innebörden av ord? Hade jag haft den empati jag har för andra människor som är annorlunda? Hade jag uppskattat allt som jag har nu om jag hade haft mer? 

(null)     


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress