Beställa på restaurang
Jag mötte upp Elsa och Mela igår kväll för en spontanmiddag på Tugg. På de senaste har vi mest haft middagar hemma hos någon, men det var så skönt att komma ut igår på stan. Jag insåg att jag inte hade ätit ute på flera veckor och en god burgare var efterlängtad. 

Det fanns en tid då jag hade väldigt mycket ångest inför att beställa mat på restaurang. Ibland kan jag fortfarande bli lite smått nervös, men det är ingenting jämfört med hur jag brukade känna. Att beställa mat är något alla människor som stammar (som jag har mött i alla fall) någon gång har mått dåligt över. För mig var ångesten förknippad med restaurangbesök så extrem att jag ofta bad andra att beställa åt mig eller att jag beställde något jag inte ville ha bara för att det var lättare att säga. När jag kikade på menyn med hög puls; utifrån såg det ut som om jag funderade på vad jag var sugen på men vad jag egentligen letade efter var något jag kunde säga utan att stamma. 

Så där kunde jag sitta med min torra äckliga sallad och hata mig själv när allt jag ville ha var en go stek. För rädslan för att stamma inför en servitris var större än viljan att äta det jag faktiskt var sugen på. Det är något väldigt speciellt med att aktivt ta ett beslut som man vet bara kommer göra saken värre. Det är helt förkrossande. Och hur det ältas. Om och om igen. Tills nästa gång man är på restaurang och samma sak händer igen. Tills man slutar att gå till restauranger. 

Ah. Ångest. My old friend. Good times. 
 
När jag skulle beställa igår på Tugg, så stammade jag. E e e e e en o o o o o o o orginalburgare, tack. Tjejen bakom kassan försökte fylla i och hon gissade rätt, men jag fortsätte tills jag sagt klart min order ändå. Ångesten låg på noll. Win. 

(null)


storasyster

Heja dig😍😍

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress