Jag ska gå i terapi igen!
Jag hade ett långt samtal med pappa häromdagen där vi diskuterade min ångest. Ju mer vi pratade desto mer började jag tänka på att gå tillbaka i terapi. För mig var terapi min räddning när jag var deprimerad, men när jag började må bättre var det naturligt att trappa ner och till sist avsluta min behandling. För mig är terapi inte tabu; det är varken en svaghet att behöva gå till en psykolog och behöver heller inte betyda att det är något fel med en. Det innebär bara att ett utomståendes opartiska perspektiv kan behövas ibland. 
 
Med tanke på alla stora förändringar som har skett på de senaste och alla steg som jag fortsätter att ta, är det för mig viktigt att fortsätta ta hand om mig själv. Jag upplever fler prövningar än vad jag har gjort tidigare nu när jag är mer öppen om stamningen och utsätter mig för situationer jag inte gjort innan. Samtidigt som jag fortsätter att köra på i hög fart och heller inte planerar att sakta ner nu, så är det ännu viktigare att jag lyssnar på min kropp när den säger ifrån. Min svacka förra veckan visade ju det tydligt och påminde mig ännu en gång att min ångest är något jag alltid kommer att bära med mig. Mitt mål är heller inte att bli fri från ångest, för ångest är en naturlig reaktion hos varje människa och är något som alla upplever. Men eftersom min ångest flätas ihop så mycket med min vardag och är något som ligger så nära ytan i varje aspekt av mitt liv, så är det bara rimligt att behöva ha någon utomstående att bolla med när dessa känslor dyker upp. För att kanske lättare kunna hitta tillbaka till mig själv när jag tvivlar.  
 
Vi läste en dikt i skolan i höstas som hette Romanska bågar av Tomas Tranströmer. Poesi är annars inte min grej, men just denna dikt gjorde ett starkt intryck hos mig. Den handlar om att varje människa har valv efter valv inom sig som inte är upptäckta än; att vi fortfarande är ofärdiga verk som hela tiden växer och utvecklas. Jag kom och tänka på den idag igen och den är fortfarande relevant, för mig, för oss alla, för att påminnas att det är okej att inte känna sig fullständig. Vi är inte färdiga. 
 
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och 
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Amalia

Å vad fint skrivet, och viktigt att du tar upp ämnet! Jag gick också i terapi för några år sedan och det var det bästa jag har gjort!

Svar: Tack fina du!
andreasays.se

Carola

Håller med dig helt, att gå i terapi är ingen svaghet. Att våga vara öppen med sin psykiska ohälsa och att våga söka hjälp är tvärtom ett tecken på mod och styrka tycker jag! Heja dig. Och jag tror att det kan vara bra att gå i terapi ibland bara för att "inte falla tillbaka" också. kram kram <3

Svar: Tack för dina fina ord! Visst är det så. Kramar❤️
andreasays.se

Malin

Bra skrivet. Lyssna på din kropp säger den ifrån måste man fundera på varför det är så. Lycka till :-)

Svar: Tusen tack:)
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress