När man bara får vara
Jag träffade Olimpia idag, hon kom förbi en snabbis och vi hade terapihäng i soffan som vanligt. Vet inte vad jag gjorde innan jag träffade henne. Helt sjukt att vi bara har känt varandra i knappt två månader men är redan så nära. 

Förra gången vi sågs hade jag en sån bajsdag med stamningen och att bara kunna få vara med Olimpia är det bästa man kan göra på en sån dag. Vi satt och skrattade för varje ord vi inte fick ut och till slut behövde vi inte ens prata. Hon vet ju precis hur det känns. Att få skratta åt stamningen är det bästa som finns. Men kan inte riktigt göra det med någon annan, känns ju inte så socialt accepterat. 

Därför är det så skönt att äntligen ha en tjejkompis som också stammar. Bara för att man har stamning gemensamt behöver ju inte det betyda att man automatiskt blir bästa vänner, men med Olimpia klickade det från första sekund. Jag har annars ganska svårt att öppna upp mig och har bara några få nära vänner, så för mig är det extra kul. Lägger till en i gänget. Känns bra. 

Fick städat lägenheten idag och det får mig alltid känna som om jag har koll på livet. Även fast jag bara dammsugit. It’s the little things. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress