Prata i telefon
Jag har nämnt det här i ett tidigare inlägg, men det blev relevant idag igen. Jag har ju haft stor telefonskräck och det sträcker sig lååångt tillbaka i tiden. Jag minns på mellanstadiet att jag redan då tyckte det var jobbigt, speciellt att ringa hem till en kompis för då var ju det det enda sättet att få tag i någon. Jag undvek det i allra högsta grad. 
 
Det är en överlevnadsstrategi att vilja undvika obekväma situationer för kroppen sätts i fight or flight mode. Det är en direkt respons till stress - antingen flyr man eller så möter man hotet. Att prata i telefon blev ett hot för mig. Eftersom bara tanken av att ringa ett samtal eller svara i telefon var outhärdligt, var det en naturlig reaktion att försöka undvika det istället (flight). Det var kroppens sätt att skydda mig ifrån stressen. 

Det gick an att undvika telefonsamtal när jag var yngre, men med åldern blir det ju svårare. Speciellt när man helt plötsligt är för gammal för att be mamma ringa tandläkaren. Om jag var tvungen att ringa ett samtal och inte kunde undvika det (ex genom att be mina systrar ringa) kunde jag sitta på min säng i flera timmar med ångest innan jag vågade. Jag hade en anteckningsbok med exakt det jag skulle säga nedskrivet och övade, övade och övade. Övertänkte varenda litet ord och intalade mig själv att det inte skulle gå. Tills jag ringde, kände mig värdelös, la på, grät. Undvek fler samtal. Repeat. 
 
Undvikandet av sociala situationer är ett inlärt beteende jag har med mig från när jag var liten och det är fortfarande något jag jobbar med (och som jag förmodligen kommer jobba med resten av mitt liv). Jag satt i telefonkö till Skatteverket idag när jag kom hem från jobbet och startade på plats 529 (!!). När jag ska ringa ett samtal vill jag alltid komma fram så fort som möjligt så att jag inte tänker för mycket eller fegar ur. Nu var jag tvungen att sitta i över en halvtimme och lyssna på signalerna - och det var det verkligen en utmaning. För varje signal så smög min ångest fram lite mer och för varje gång rösten i andra änden uppdaterade mig om min plats i kön så hoppade mitt hjärta ett extra slag. Är det jag nu? 
 
Jag kom fram till slut och jag överlevde. Jag vet ju att jag gör det. Och att det inte spelar någon roll ifall personen jag pratar med hör att jag stammar. Det gör inget. De är bara människor. Det är inte viktigt vad de tycker om mig eller min stamning. Jag vet att jag är bra ändå. Jag måste bara lära min kropp det. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress