Vem ger dig rätten?
Jag sitter med Olimpia i min soffa tidigare ikväll när jag får ett samtal av ett nummer jag inte känner igen. Jag svarar inte första gången och heller inte andra gången, men när jag sedan hinner kolla upp vad det är för nummer verkar det i alla fall inte vara en telefonförsäljare så för tredje gången det ringer inom loppet av en minut så svarar jag. 

Det är en gammal man, han har läst min artikel i Hallandsnyheter. Han vill inte störa säger han och jag säger att det inte är någon fara. Sedan börjar han prata och jag kan inte tro det jag hör.  

Under den kommande halvtimmen tar han sig friheten att föreläsa (utan att ge mig en sekund att flika in något ALLS) hur jag inte alls ska acceptera min stamning och hur hans stamning försvann när han var liten för att han pratade LUGNT och LÅNGSAMT. Han upprepar detta ungefär tio gånger till under samtalet. Dessutom påstår han att min stamning har orsakats av ett trauma när jag var liten (ja, tydligen blev jag skrämd av en hund säger han?) och att jag endast stammar på grund av rädsla. Att jag stammar med auktoriteter, som exempelvis lärare eller i någon affär (hans exempel) och att jag inte stammar med familj eller vänner. Eh, va???

Det här måste vara något sjukt skämt, tänker jag. 

En person som inte låter en annan få en syl i vädret är inte öppen för en diskussion, det märker jag tidigt in i samtalet. Hans argument är platta och ihåliga, de skriker av okunskap, men han är helt bestämd redan sedan innan. Han ringer bara för att upplysa mig. För min egen skull, såklart. 

Jag och Olimpia sitter där i chock och förvirring för vad fan är det som händer? Vad babblar han om? Vi kollar på varandra och försöker låta bli att skratta. Vissa stunder trycker vi av min mikrofon och diskuterar vem denna människa är, medan han pratar oavbrutet i EN HALVTIMME. Till slut lyssnar vi inte ens. Jag vill bara avsluta samtalet, men jag kan inte med att bara lägga på för uppenbarligen i sitt egna lilla huvud vill han bara väl. Han är alltså övertygad att hans erfarenheter i sitt liv appliceras lika väl på min situation och tror att han kan "hjälpa" mig på något sätt. Han säger sedan att han tror att jag kan bli bra, bli perfekt, om jag bara slutar att stamma. 

Det är vid så många tillfällen jag bara skakar på huvudet. Hur hela situationen är så jäkla absurd och framför allt undrar jag varför jag låter honom prata på så länge. Min plan är att han ska få prata klart och att jag sedan ska tacka för hans tid, men att jag inte vill ha hans hjälp. Jag. Behöver. Inte. Fixas. Till slut får jag avbryta honom, säga att jag är perfekt som jag är, och hej då. HEJ DÅ. 

För lyssna riktigt noga nu. 

Jag hoppas att du aldrig tar dig friheten igen och tror att det är okej att ringa en 23-årig tjej klockan nio på en fredagskväll för att du anser dig ha rätten till att säga åt henne att hon inte är bra som hon är. Att allt hon har kämpat för i så många år är i onödan för du tror att stamning inte är på riktigt. För att man kan övervinna det om man bara är stark nog. Dina ord, inte mina. 

Här är ett ord till dig: FU. 

(null)     


Mela

Så jävla sjukt!!!

Love u. Ses ikväll ❤️❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress