Att stamma frivilligt
Jag är fortfarande i chock att vi har haft så fint väder i maj. Olimpia hämtade upp mig på jobbet igår och vi åkte ut till Askim, solade och hängde i flera timmar. Jag är en riktig badkruka, badar nästan aldrig i svenskt vatten. Igår var inget undantag heller, men Olimpia hoppade i en stund. 

Förresten, så ska jag börja stamma frivilligt lite. Det är en metod som används för att människor som stammar ska få en annorlunda syn på sin stamning. Det innebär ganska enkelt att man stammar frivilligt vid ett talflytstillfälle. Jag har ju fortfarande väldigt mycket skam kopplad till min stamning, vilket gör att jag ofta försöker att undvika att göra det. Att stamma frivilligt går emot min natur - det som jag alltid har krigat mot - och det är också därför det är en så himla viktig del i min behandling. Att sluta se stamning som ett fel, som något jag inte ska göra. 

Det är ju väldigt paradoxalt. Allt det här jag står för på bloggen: att visa att det är okej att stamma och att det absolut inte är ett fel. Ändå kämpar min kropp så mycket mot det. Det är en motståndskraft utan dess like. Samtidigt vill jag visa att det är okej att kämpa och att de flesta av oss gör det. Bara för att man har en tanke att något ska vara på ett visst sätt, är det inte alltid man kan klara det direkt. Min process är min egen; det är en svajig resa med upp och nedgångar och bara att jag sitter här och skriver detta visar hur långt jag har kommit. Jag och Olimpia pratade (och stammade frivilligt) mycket om det igår. Att vi inte ger oss själva tillräckligt mycket cred. Vi är så jäkla bra. Vi slutar aldrig att kämpa. 

(null)     


Vad är det som faktiskt händer?
Efter helgens händelser så har jag fått en liten tankeställare. Jag träffade min psykolog igår och pratade självklart om vad som hade hänt i Helsingborg. Jag har gått i terapi nu i drygt två månader och jag lär mig fortfarande nya saker om mig själv och om ångest varje gång jag är där. Jag visste ingenting innan, känner jag nu. Jag hade ingen aning om vad negativa automatiska tankar innebar, vad säkerhetsbeteenden är och hur de kan se ut, varför jag reagerar såsom jag gör och framförallt hur mina tolkningar av en situation inte alltid reflekterar det som faktiskt sker
 
Jag hoppar alltid direkt till det värsta. Så när servitrisen hånade mig för min stamning på restaurangen i lördags bekräftades genast mina negativa automatiska tankar (det vill säga det värsta jag tänker kan hända i situationen): att hon tycker att jag är dum, mindre värd, konstig, jobbig, pinsam, att jag inte kan prata osv osv. Att hon hånar mig och min stamning. Det är vad min kropp tror händer i den situationen. Min tolkning. 
 
Terapin hjälper mig att inse att bara för att mina känslor och mina tankar är övertygade om att saker är på ett visst sätt, behöver inte det vara det som händer. Det är inte alltid min tolkning av en situation som faktiskt är det som sker. Så när jag ansåg mig själv bli hånad, så ja, delvis blev jag hånad - men servitrisen hade aldrig den avsikten. Hon kanske bara tyckte det lät lite roligt. Och jag vet ju det; men min kropp är så van vid alla dessa självdestruktiva tankar att jag hoppar direkt till förhastade slutsatser. När det egentligen inte riktigt är det som sker.
 
Så därför tar jag tillbaka min rubrik på mitt förra inlägg. Att man aldrig kan förbereda sig. Det kanske man kan på något sätt. Jag kan försöka ändra mitt tankesätt om min stamning och att jag är bra nog ändå och att andra människor inte tycker det värsta om mig. För det är inte så. Min kropp är konstant i överlevnadsmode (fight or flight) och mina katastroftankar är djupt inrotade i mitt tankesätt och beteende. Det är ingenting som ändras över en natt, men jag vet att jag är på god väg. 
 
För tydligen måste man faktiskt facea sina problem för att lösa dem. Sa min psykolog. Han har nog en poäng.
 
Image result for stiles teen wolf run away from problems

Det går aldrig att förbereda sig
Min farbror fyllde 50 år igår så vi åkte ner till Helsingborg för lite firande med släkten. På kvällen åt vi gott på en restaurang vid vattnet och allt var jättetrevligt tills det skiftade fullkomligt. Det var mot slutet av kvällen och vi skulle beställa in efterrätter, så vi gick bordet runt för att säga vad man ville ha. 

Jag har ju tidigare berättat hur jobbigt jag har haft det att beställa på restauranger; nu är det inte lika påfrestande men det är ändå alltid ett ögonblick av förväntansångest. Och det spelar egentligen ingen roll vilken situation jag befinner mig i; vid varje tillfälle jag ska öppna min mun och prata med någon jag inte känner eller som inte kanske vet att jag stammar, sker en automatisk riskbedömning. Den är uppdelad i två delar: 1) kommer jag att stamma nu? och 2) hur kommer bemötandet bli? 

Därför stålsätter jag mig. Alltid. Jag tänker att jag förbereder mig för det värsta för jag vet att det kan hända. Men ändå är jag aldrig förberedd. 

Jag börjar säga att jag vill ha crème brulée och jag kommer bara till "cr" innan jag hakar upp mig. Och sedan är det som om det sker i slow motion: servitrisen reagerar direkt. Hennes ansikte spricker upp i ett leende, hon skrattar till och avbryter mig för att imitera min stamning. "Cr-cr-cr-cr?" Och det känns nästan som om all luft lämnar rummet. Mitt hjärta sjunker till marken. Någonting knyter sig runt mitt bröst och jag har bara en millisekund att reagera - en millisekund att för en gång skull stå upp för mig själv. Jag säger det nästan lite frågandes, som om jag undrar vad hon håller på med. Jag stammar, säger jag. Flinet försvinner lika kvickt som det kom, hon ber snabbt om ursäkt och jag ser att hon skäms som en hund. Men det är redan försent. 

För det är helt sinnessjukt hur snabbt min kropp reagerar. Ångesten slår till som ett slag i magen och det sköljer över mig så snabbt att jag direkt förstår att jag är nära en ångestattack. Jag kämpar mot tårarna och när jag försöker ta en klunk vatten ser jag hur min hand skakar. Jag möter Felicias blick och jag ser att hon ser, men jag ger henne ett svagt leende medan servitrisen fortsätter att ta beställningar. För jag försöker kämpa emot, försöker ta mig samman för vi firar min farbrors födelsedag på en fin restaurang och det sista jag ska få är en ångestattack vid bordet. 

Felicia insisterar att vi ska en promenad och jag nekar henne först för jag vill inte göra det till en grej, för jag försöker intala mig själv att bara lugna ner mig men hon vet vad jag behöver mer än vad jag gör själv. Väl utanför byggnaden så känns det som om mina ben ska vika sig och mina ögon blir så svullna av alla tårar jag håller inne. Och hon kramar mig och det enda jag gör är att försöka andas. In, ut. Djupa andetag. Felicia vill gå in och läxa upp servitrisen, men jag vet att hon har lärt sig. 

För det är det enda jag kan hoppas på. Jag är övertygad om att servitrisen aldrig hade avsikt att håna mig, såsom de flesta som har en sådan första reaktion inte har. Det är bara okunskap. De vet bara inte bättre. Jag kan inte hålla det emot någon eller bli arg för att de inte förstår. Det enda jag kan hoppas är att hon har lärt sig något och att nästa person hon möter som stammar istället blir mött med respekt. 

För det är ju precis sådana här situationer jag alltid har försökt skydda mig själv ifrån. Det är precis anledningen till varför min första spontana reaktion/reflex är att inte försöka att stamma. Alltid. För jag vet risken. Och den finns ju alltid där. Att människor inte förstår. Att de hånar. Förminskar. Nedvärderar. Och jag lever med den risken, varje sekund av varje dag. Därför är det inte så konstigt att min försvarsmekanism ofta har varit att bli tyst. Det är så jag har skyddat mig själv. Men det är också så ångesten, stamningen och undvikandet har vunnit. 

Det är tufft, men samtidigt nyttigt på något sätt att gå igenom sånt här. För det påminner mig om allt det där jag fortfarande kämpar med och som alla som stammar fortfarande blir utsatta för. Det sista jag ska göra är att bli tyst. Den fällan går jag inte ner i.

Därför frågade jag om det fanns mjölk till kaffet och om jag kunde få en extra sked några minuter senare. För jag ska inte bli tyst. Inte igen. 

(null)
(null)