Det går aldrig att förbereda sig
Min farbror fyllde 50 år igår så vi åkte ner till Helsingborg för lite firande med släkten. På kvällen åt vi gott på en restaurang vid vattnet och allt var jättetrevligt tills det skiftade fullkomligt. Det var mot slutet av kvällen och vi skulle beställa in efterrätter, så vi gick bordet runt för att säga vad man ville ha. 

Jag har ju tidigare berättat hur jobbigt jag har haft det att beställa på restauranger; nu är det inte lika påfrestande men det är ändå alltid ett ögonblick av förväntansångest. Och det spelar egentligen ingen roll vilken situation jag befinner mig i; vid varje tillfälle jag ska öppna min mun och prata med någon jag inte känner eller som inte kanske vet att jag stammar, sker en automatisk riskbedömning. Den är uppdelad i två delar: 1) kommer jag att stamma nu? och 2) hur kommer bemötandet bli? 

Därför stålsätter jag mig. Alltid. Jag tänker att jag förbereder mig för det värsta för jag vet att det kan hända. Men ändå är jag aldrig förberedd. 

Jag börjar säga att jag vill ha crème brulée och jag kommer bara till "cr" innan jag hakar upp mig. Och sedan är det som om det sker i slow motion: servitrisen reagerar direkt. Hennes ansikte spricker upp i ett leende, hon skrattar till och avbryter mig för att imitera min stamning. "Cr-cr-cr-cr?" Och det känns nästan som om all luft lämnar rummet. Mitt hjärta sjunker till marken. Någonting knyter sig runt mitt bröst och jag har bara en millisekund att reagera - en millisekund att för en gång skull stå upp för mig själv. Jag säger det nästan lite frågandes, som om jag undrar vad hon håller på med. Jag stammar, säger jag. Flinet försvinner lika kvickt som det kom, hon ber snabbt om ursäkt och jag ser att hon skäms som en hund. Men det är redan försent. 

För det är helt sinnessjukt hur snabbt min kropp reagerar. Ångesten slår till som ett slag i magen och det sköljer över mig så snabbt att jag direkt förstår att jag är nära en ångestattack. Jag kämpar mot tårarna och när jag försöker ta en klunk vatten ser jag hur min hand skakar. Jag möter Felicias blick och jag ser att hon ser, men jag ger henne ett svagt leende medan servitrisen fortsätter att ta beställningar. För jag försöker kämpa emot, försöker ta mig samman för vi firar min farbrors födelsedag på en fin restaurang och det sista jag ska få är en ångestattack vid bordet. 

Felicia insisterar att vi ska en promenad och jag nekar henne först för jag vill inte göra det till en grej, för jag försöker intala mig själv att bara lugna ner mig men hon vet vad jag behöver mer än vad jag gör själv. Väl utanför byggnaden så känns det som om mina ben ska vika sig och mina ögon blir så svullna av alla tårar jag håller inne. Och hon kramar mig och det enda jag gör är att försöka andas. In, ut. Djupa andetag. Felicia vill gå in och läxa upp servitrisen, men jag vet att hon har lärt sig. 

För det är det enda jag kan hoppas på. Jag är övertygad om att servitrisen aldrig hade avsikt att håna mig, såsom de flesta som har en sådan första reaktion inte har. Det är bara okunskap. De vet bara inte bättre. Jag kan inte hålla det emot någon eller bli arg för att de inte förstår. Det enda jag kan hoppas är att hon har lärt sig något och att nästa person hon möter som stammar istället blir mött med respekt. 

För det är ju precis sådana här situationer jag alltid har försökt skydda mig själv ifrån. Det är precis anledningen till varför min första spontana reaktion/reflex är att inte försöka att stamma. Alltid. För jag vet risken. Och den finns ju alltid där. Att människor inte förstår. Att de hånar. Förminskar. Nedvärderar. Och jag lever med den risken, varje sekund av varje dag. Därför är det inte så konstigt att min försvarsmekanism ofta har varit att bli tyst. Det är så jag har skyddat mig själv. Men det är också så ångesten, stamningen och undvikandet har vunnit. 

Det är tufft, men samtidigt nyttigt på något sätt att gå igenom sånt här. För det påminner mig om allt det där jag fortfarande kämpar med och som alla som stammar fortfarande blir utsatta för. Det sista jag ska göra är att bli tyst. Den fällan går jag inte ner i.

Därför frågade jag om det fanns mjölk till kaffet och om jag kunde få en extra sked några minuter senare. För jag ska inte bli tyst. Inte igen. 

(null)
(null)     


Mela

Massa kärlek till dig ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress