Vad är det som faktiskt händer?
Efter helgens händelser så har jag fått en liten tankeställare. Jag träffade min psykolog igår och pratade självklart om vad som hade hänt i Helsingborg. Jag har gått i terapi nu i drygt två månader och jag lär mig fortfarande nya saker om mig själv och om ångest varje gång jag är där. Jag visste ingenting innan, känner jag nu. Jag hade ingen aning om vad negativa automatiska tankar innebar, vad säkerhetsbeteenden är och hur de kan se ut, varför jag reagerar såsom jag gör och framförallt hur mina tolkningar av en situation inte alltid reflekterar det som faktiskt sker
 
Jag hoppar alltid direkt till det värsta. Så när servitrisen hånade mig för min stamning på restaurangen i lördags bekräftades genast mina negativa automatiska tankar (det vill säga det värsta jag tänker kan hända i situationen): att hon tycker att jag är dum, mindre värd, konstig, jobbig, pinsam, att jag inte kan prata osv osv. Att hon hånar mig och min stamning. Det är vad min kropp tror händer i den situationen. Min tolkning. 
 
Terapin hjälper mig att inse att bara för att mina känslor och mina tankar är övertygade om att saker är på ett visst sätt, behöver inte det vara det som händer. Det är inte alltid min tolkning av en situation som faktiskt är det som sker. Så när jag ansåg mig själv bli hånad, så ja, delvis blev jag hånad - men servitrisen hade aldrig den avsikten. Hon kanske bara tyckte det lät lite roligt. Och jag vet ju det; men min kropp är så van vid alla dessa självdestruktiva tankar att jag hoppar direkt till förhastade slutsatser. När det egentligen inte riktigt är det som sker.
 
Så därför tar jag tillbaka min rubrik på mitt förra inlägg. Att man aldrig kan förbereda sig. Det kanske man kan på något sätt. Jag kan försöka ändra mitt tankesätt om min stamning och att jag är bra nog ändå och att andra människor inte tycker det värsta om mig. För det är inte så. Min kropp är konstant i överlevnadsmode (fight or flight) och mina katastroftankar är djupt inrotade i mitt tankesätt och beteende. Det är ingenting som ändras över en natt, men jag vet att jag är på god väg. 
 
För tydligen måste man faktiskt facea sina problem för att lösa dem. Sa min psykolog. Han har nog en poäng.
 
Image result for stiles teen wolf run away from problems

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress