Upp och ner
Hello. 

Trött tjej rapporterar in. I kombination med att ha gått upp dubbelt så mycket i tid på jobbet, försöken att hinna med plugget samtidigt och kylan och mörkret så är det kanske inte så konstigt. Hösten har bara flugit iväg. Jag stormtrivs i min nya tjänst på jobbet - ni ska bara veta hur mycket jag pratar nu. Kalla mig the boss. Jag älskar det. Jag som var så rädd för det. 

Har väldigt mycket i mitt huvud just nu, samtidigt som stamningen har varit väldigt jobbig denna veckan. På tal om mitt förra inlägg huruvida jag ibland känner att stamningen är ett funktionshinder och ibland inte, så har jag definitivt känt att det påverkat mig mycket den senaste veckan. Varje ord har varit tufft, speciellt de som börjar med vokaler - som jag nästan alltid stammar på ändå, men nu väldigt mycket extra. Och sen hela alfabetetet då också. Hehe. Mitt tålamod testas såsom alla andras i min närhet, även fast jag vet att de lyssnar fint och respektfullt så känner jag att stamningen tar mycket plats. Jag blir trött och frustrerad - inte på grund av ångest, utan bara för att det är fysiskt utmattande. En kollega frågade mig för några veckor sedan om jag inte är helt slut efter varje dag och jag svarade nja, ibland. Det är främst perioder som denna där jag blir trött för att stamningen tar över allt. Då påminns jag att min stamning finns där på ett helt annat sätt när den är såhär jobbig. Den finns ju alltid där, men den påverkar mig olika mycket olika dagar. Ofta stör den mig inte längre. Men dessa perioder kommer och går, precis som jag skrivit om innan. Jag vet att de alltid kommer tillbaka och ibland när jag är i en period med en lite lättare nivå av stamning så kan jag tänka: okej, om jag stammar såhär resten av livet är det okej. Det funkar. Det är jobbigt ibland, men det blir samtidigt inte ett hinder i min vardag om jag inte väljer det. Sedan kommer dessa dagar, ibland smygandes, ibland som en käftsmäll. De dagar är okej att ha dem med, för de utmanar mig på ett helt annat sätt än de dagar då stamningen är mindre. De är bra att ha sådana dagar också - för fan vad jag är bra som tar mig igenom dem ändå. DET är styrka. 

Nu samlar jag energi för morgondagen och UNGDOMSHELGEN. Eftersom lägret blev inställt i våras så hade jag knappt tänkt att det faktiskt skulle bli av nu i vinter heller. Det slog mig först nu i veckan att, herregud jag ska vara ledare för ett läger. JAG. Jag blir sjukligt nervös av bara tanken. Men samtidigt är jag SÅ taggad och detta är något jag har velat göra i över ett år - äntligen blir det av. Shit, alltså. Gah.

Jag och Olimpia har försökt planera och förbereda så gott vi kan, men det är första gången vi har haft hand om ett läger så det kan gå hur som helst. Det ska bli så spännande, speciellt kul tycker jag att träffa nya människor som stammar. Knyter band. Det gillar jag. Önska oss lycka till! 

(null)


storasyster

Är helt övertygad att alla deltagare kommer ha med sig ett minne för livet och att ni alla har knutit nya band 💗💗

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress