Plötsligt händer det
I början när jag bloggade så kändes det nästan som att jag skrev i en dagbok. Ingen visste om att jag hade en blogg förutom några familjemedlemmar och mina närmaste vänner. Det var lättare att skriva av mig, för det jag skrev om berättade jag ändå för dem som läste. Det blev annorlunda när jag delade den offentligt på min Facebook i början av januari, men då kunde jag ändå skapa ett slags avstånd för att alla läsare är anonyma och jag kunde låtsas som att ingen läste den. 

Fler i min närhet vet nu om att jag bloggar och det är självklart jättekul - mitt syfte är att sprida kunskap och visa att det är okej att prata om saker som kan kännas jobbiga. Men ärligt talat är det bitvis tufft att göra det offentligt (inte för att jag har så många läsare, men bara vetskapen att vem som helst kan läsa några av mina innersta tankar) och på det senaste har jag börjat svaja med vad jag vill dela med mig på bloggen. Jag vet att flera stycken från mitt jobb har hittat hit, jättekul såklart, men det får mig också att känna mig väldigt sårbar på något sätt. Jag har varit bra att hålla det på avstånd, skydda mig själv, men gränserna suddas ut mer och mer. Jag skäms absolut inte för att jag bloggar om min stamning och mitt liv, men allt blir väldigt mycket mer verkligt när jag inte har kontroll över vem det är som läser. Jag vet inte om detta låter rimligt för någon annan än mig själv, men jag kämpar fortfarande med att helt släppa människor in till min lilla stamningsvärld. Det är ovant och inte så konstigt egentligen antar jag med tanke på hur skilda de varit tidigare. Dock tycker jag ju det är SJUKT kul att jag gör det så mycket som jag gör och planerar verkligen inte på att sluta med det heller. 

I alla fall. Oktober var ganska tuff för mig och jag kände mig låg större delen av månaden, men denna vecka är en bra vecka. Jag går upp i tid på jobbet från och med denna vecka (officiellt idag faktiskt!) och påbörjar min nya tjänst nu. Lite mer administrativt, lite mer ansvar, lite fler utmaningar. På tal om utmaningar, så valde jag idag att hålla i morgonmötet för första gången, vilket är väldigt väldigt väldigt stort för mig. Det är egentligen ingen stor grej, men för mig har det varit något jag inte känt mig redo för. Jag fick frågan om jag ville ta det idag och för första gången gjorde inte tanken mig helt vettskrämd. Så jag gjorde det! Jag sa ett par meningar inför en grupp av 10 personer och sen var det inget mer med det. Det "lilla" som är ett så oerhört stort steg för mig. Idag är jag stolt! Det känns grymt bra! 

Förresten, så har vi ökat åldersgränsen för ungdomshelgen i Göteborg i december till 30 år, samt flyttat sista anmälningsdag till 15 november. Kontakta mig och Olimpia på ungdomshelg@stamning.se om ni är sugna på att komma ✨

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress