Kämpar lite extra
Jag fick kämpa lite extra mycket denna veckan, men så är det ju ibland. Mitt mål för utbildningen i Norge var ganska simpel: att överleva. Och det gjorde jag. Jag hade till och med väldigt roligt, men det var bitvis också extremt jobbigt. Första dagen blev jag väldigt triggad av klassrumsupplägget; vi var cirka 40 stycken som satt i ett stort U och vem som helst kunde bli ställd en fråga om någonting eller bli ombedd att prata. Tror de flesta tycker sånt är skitjobbigt, men för mig var det verkligen katastrofalt. Jag fick sådan fruktansvärd ångest och satt och spände mig i timtals i rädsla för att få en fråga. Jag spände mig så mycket att jag, helt seriöst, hade träningsvärk i hela kroppen dagen efter. Helt sinnes. 

Jag valde efter det att vara snäll mot mig själv och pratade med en av kursledarna om min ångest. Därefter kunde jag slappna av lite mer och det gjorde det lättare för mig att ta vara på dagarna. Vi befann oss mitt i skogen i Norge, det var jättefint och faktiskt kul att komma iväg lite. Jag är väldigt stolt att jag åkte och även om det var tufft med ångesten, så får det vara så. Vissa dagar behöver man bara ta sig igenom och det måste vara bra nog det med. 

Nu sitter jag hemma mitt i stormen Knud. Fyyy! Är livrädd. Får se om det går att sova lite. 

(null)


Kväver ångesten
Jag ska iväg på utbildning med jobbet nästa vecka. Jag fick frågan för över en månad sedan om jag ville åka och egentligen var min första instinkt att säga nej, men jag sa ja. För ett par dagar sedan fick jag ångest inför det. Jag kunde känna mig själv bli mer disträ, jag hade svårt att koncentrera mig, lyssnade dåligt på andra, kunde inte ha kul eller slappna av och kände tvivel krypa tillbaka. Sedan var jag hos min psykolog i onsdags, jag har bara varit där en gång sedan i juni för jag har inte känt att jag behövt gå dit. Men det var bra att komma tillbaka, speciellt nu när jag fick ångest igen, bara för att påminnas om vad jag kan göra i sådana situationer. 

Jag har försökt distrahera mig själv och har hittat på saker för att inte låta ångesten ta det utrymmet som den kräver. Allt ångesten vill är att jag ska ligga på soffan, övertänka och låta den växa. Det är ju det den livnär sig på. Istället åkte jag och boxades på onsdagskvällen (för första gången sedan i våras!), torsdag efter jobbet lunchade jag först med min syster och sen träffade jag en vän. Igår var jag på AW med jobbet och hade jättekul. 

Jag ger ingen syre till min ångest. Jag kväver den, ignorerar den, försummar den. Och det funkar, faktiskt. Visst är jag nervös inför utbildningen, jag känner nästan ingen där och det kommer vara många situationer jag vanligtvis undviker, men att jag ens åker är ett jättestort steg. Ångesten ska inte få vinna. Den ska inte få förstöra någonting som... kanske till och med kan bli roligt? 

Ain’t that something. 
(null)


Tillbaka i skolbänken (ish)
Min kurs i kreativt skrivande II körde igång förra veckan och det var först idag jag kunde börja plugga. Jag kommer vara ledig måndagar nu ett tag och idag var första gången på länge jag verkligen kunde ta mig tiden för alla småsaker jag uppskattar. Slippa ställa alarm 04:45, ligga och dra mig i sängen, sätta mig i soffan med en kopp kaffe en stund, laga en sen frukost och spendera ett par timmar med en bok (kursbok men ändå) och skriva ihop lite uppgifter för kursen. Jag tar en liten paus nu för att uppdatera, men ska fortsätta en stund igen sen. 

Jag tvekade egentligen upp till när kursen startade ifall jag skulle läsa den eller inte. Dels för att jag har så mycket annat för mig att jag inte visste om jag kunde ta på mig mer plugg, men också för att jag kände att första kursen inte gav mig så mycket. Men sen vet jag att det är till stor del mitt eget fel för jag gick in med en kass inställning och tog inte vara på de chanser att lära mig och utveckla mitt skrivande som jag hade kunnat. Därför kör jag igen, denna gång med ett öppet sinne och ny energi att skriva och växa. Jag har gått fram och tillbaka mycket med skrivprojektet jag startat, självbiografin om min resa med stamningen, och har på det senaste funderat väldigt mycket ifall det är något jag ska göra - där jag är just nu. Det är min berättelse, och den är viktig, men samtidigt så oerhört svår att skriva att det går långsamt vilket gör mig otålig. Jag känner mig stundvis kvävd av min egen historia och vet ofta inte hur jag ska gå framåt utan att dra ner mig själv i självömkan och med en offerkofta jag kämpar så mycket med för att ta av. Slänga den, stampa på den, bränna den. 

Jag vill inte vara ett offer till min historia, min resa, mina motgångar och mitt mörker. Jag är trött på att gräva i mitt förflutna som gång på gång ger mig käftsmällar av fruktansvärd ångest. Jag måste ha distans. Inte för att det jag gått igenom inte spelar någon roll, för det gör det. Men att skriva så mycket om någonting jag dagligen kämpar för att komma ifrån, är utmattande. Jag vill vidare. Och det betyder inte att jag ska sluta skriva om ångest eller stamning alls, utan bara att jag istället har kommit fram till att en hel bok om mitt liv är inget jag behöver skriva just nu. Jag har inte bråttom. Istället har jag bloggen som outlet och det är helt fantastiskt och mycket av det jag skrev inför boken finns ju faktiskt med här. 

Nu ska jag börja på ruta ett igen, men det är okej. Det fina med att skriva är att man kan sudda, börja om och göra precis såsom man själv vill. Det är på mina villkor. Kanske en novellsamling? Eller en roman? Hur som helst kommer jag skriva om stamning och psykisk ohälsa, på ett eller annat sätt. Bara att det inte ordagrant kommer vara mitt liv och det känns väldigt befriande.  

(null)