När ska man säga till?
Häromveckan var jag på spelkväll hemma hos en kompis. Jag kände bara min kompis och hennes sambo där, de andra hade jag träffat någon enstaka gång men aldrig i ett intimt sammanhang på detta sätt. Det blev spontanbestämt och jag hann inte (över)tänka, utan kände istället att det kunde bli en rolig grej. 

Där är väl den största skillnaden, att jag nu ofta tänker att saker kan bli roliga istället för att tänka att det är något hemskt. Min kropp varnar mig inte längre att det är en fara, att jag behöver fly, utan istället lite försiktigt sådär... tänk om det blir kul? 

Jag visste att de andra i sällskapet förmodligen inte visste om att jag stammade och självklart slog tanken mig hur de skulle kunna reagera. Precis som vid varje nytt möte. Jag var inte rädd för vad de skulle tycka, men jag var lite nervös och hoppades att de inte skulle reagera allt för tokigt så att det skulle bli en grej av det. För det ska ju inte vara en stor grej. Det är bara så jag pratar. 

Vi spelade När då då, ett sällskapsspel där man utifrån ett påstående placerar årtal längs en tidslinje. Det finns en hög med kort med påståendena som man ska läsa högt för laget bredvid. Till att börja med hade jag för ett, två år sedan inte ens följt med till en spelkväll och jag hade absolut inte dragit kort från högen för att läsa högt inför en grupp av människor jag inte kände. Jag visste att min kompis hade kunnat vara den som läste åt oss om jag hade sagt till. Hon hade inte ens tvekat och det är jag tacksam för, att jag har vänner som låter mig våga och vara när jag vill, och som finns där för att stötta när jag inte har ork. 

Jag var fast besluten om att läsa själv denna gång och det gjorde jag också. En av killarna skrattade till, men jag fortsatte att läsa och ignorerade det. Tänkte att, ja, han fattar väl snart. Nästa gång det var min tur så gjorde jag samma sak igen, drog ett kort och läste högt. Jag stammade och han sa något i stil med "det är namnen som är svåra va!" lite käckt sådär, som om jag inte visste hur jag skulle uttala namnet jag läste. Ibland är det ju så, att människor stammar till av osäkerhet eller snubblar på orden av andra skäl. Men, för mig (och alla andra i gruppen dessutom) var det uppenbart att så inte var fallet. 

Jag valde att ignorera igen och fortsatta att prata, och stamma, för jag förstod att han bara inte fattade. Hans skratt och kommentar gav mig ingen ångest eller så, men jag störde mig på att jag inte sa någonting. Jag hade en millisekund att reagera, att ta chansen och bara berätta, men jag gjorde det inte. Jag hade kunnat upplysa honom, säga en så enkel (men som ärligt är den svåraste att säga) mening som "jag stammar" och på något sätt stå upp för mig själv bättre. 

Mitt sätt att göra det var att fortsätta att prata som om ingenting hade hänt och bara det är en vinst i sig för mig. Jag fortsatte ta kort ur högen och fortsatte att stamma, för hans klantiga kommentar skulle inte förminska mig. Jag är övertygad att det aldrig skulle vara hans avsikt och att det som hände var egentligen bara en dum, ogenomtänkt första reaktion som han säkert ångrar i efterhand. 

Jag önskar ändå att jag hade sagt något, bara för att upplysa, förklara, avdramatisera. Men det är svårare än vad man tänker att det ska vara. Det händer snabbt och en sekund senare är ögonblicket förbi. 

Brukar ni tycka att det är svårt att berätta att ni stammar när ni får en negativ reaktion?