Jag är inte tillbaka på gymnasiet

Jag är tillbaka på gymnasiet. En mörk skugga står över mig, med sin fot tryckandes över mitt bröst och jag är chanslös. Det finns ingen luft, inte någonstans. Jag kan inte röra mig, mina muskler vill inte lyda, jag är fängslad i en kropp som inte kan stå emot, slå ifrån, slå tillbaka. Jag är fast. Det bränns varje gång jag försöker ta ett andetag, som om det ligger glödande kol i mina lungor, i min mage, och varenda cell blir till aska. Mitt skal krackelerar, varenda människa i rummet kan se rakt in i mitt brinnande bröst.

Deras ögon svetsar sig in i mina, hur mycket jag än försöker undvika att möta deras blickar. Jag letar efter tecken på bekräftelse av det jag är rädd för att de tänker; en millisekund av ett leende är ett hån, ett gäsp är ’kan hon bli klar idag?’ och blickar ner i bordet är skammen de känner för min skull. De tycker synd om mig, undrar varför jag inte kan prata normalt, ser på mig hur jobbigt jag tycker att det är, men vi alla är fast i ett och samma rum, och förlåt. Jag vill inte ta upp deras tid, jag vill inte stå här.

Jag vaknar upp i ett mörkt hotellrum. Min t-shirt är dyngsur. För en sekund glömmer jag av varför jag är här, för en sekund är jag fri, men jag blir fängslad i sängen direkt när jag inser. Mina ögonlock vill stängas, det svider, mörkret vill låta mig sova lite till, men glöden i magen är tillbaka. Jag kastar mig från sida till sida i hopp om att det ska försvinna, drar knäna upp till bröstet, försöker göra mig så liten som möjligt att det kanske kan låta mig vara.

Några timmar senare blir det ljust ute. De mörka gardinerna släpper in en smal strimma av början till en ny dag, dagen jag har tänkt på i flera månader men som inte kändes någonsin skulle komma. Det är detta jag vill göra, påminner jag mig själv. Det är på mina villkor, jag är inte 17 längre, jag är inte tillbaka på gymnasiet.

Det är inte samma rädsla längre, men det suddas ut i vad och varför att till slut är rädslorna ihopklumpade och det spelar ingen roll.

Jag duschar, klär på mig, sminkar mig och jag tar mig till rummet. Jag är tillbaka i ett klassrum, men det är inte samma klassrum, det är ett nytt rum, en ny dag, en ny tid. Jag får en mikrofon som sätts runt mina öron, den ser ut som en liten bomullspinne längs kinden och kvart över tio säger jag mina första ord.

Jag är inte tillbaka på gymnasiet.

Det finns ingenting att gömma, ingenting för mig att skämmas över, ingenting att ursäkta. Jag tar tillbaka redovisningar, presentationer, tal, diskussioner, seminarier, chanser jag har missat, handuppräckningar som jag aldrig gjort och alla gånger jag har stått framför människor i grupp skakande av rädsla.

Från och med idag ändras det.


(null) 


PS. Helgen har varit full med olika känslor och jag tänker att jag ska berätta om det mer i detalj när jag låtit allt sjunka in lite till. Men, JAG GJORDE DET! 

storasyster

Så jävla grym är du😭😭😭😭😭❤❤❤❤❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress