Året som gick 2019
Som ni vet så har jag haft svårt för att uppdatera bloggen det senaste året. Jag har funderat i flera månader nu och har bestämt mig för att avveckla bloggen nu vid årsskiftet. Det betyder inte att jag kommer att sluta skriva eller att sluta dela med mig, men det försvinner just i detta format. Bloggen kommer att vara kvar som den är och det finns möjlighet att titta tillbaka på de senaste två åren i fortsättningen, men jag går mot stora förändringar i mitt liv där jag behöver prioritera min tid på andra sätt. Ni kan följa @aandreasays på instagram där ni kan hålla koll på vad jag gör härnäst. PS jag har STORA planer!! 

Innan jag säger hejdå till bloggen tittar jag tillbaka på året som har gått. 2019 har varit ett stort år. Jag finner knappt några ord för att beskriva det. Vid denna tid förra året hade jag precis fått en ny tjänst på jobbet och hade bara börjat våga prata inför grupp i samband med mina nya arbetsuppgifter. Att jag tog på mig en ledarroll på jobbet var ett enormt stor steg för mig då och jag insåg väldigt snabbt att det var precis det jag trivdes bäst med. 
 
I början av året var det mycket upp och ner med Camp Say (sommarlägret för barn/ungdomar som stammar i Pennsylvania, USA). Jag hade sökt till att vara lägerledare där, gick igenom en jobbig Skypeintervju och fick i slutet av januari ett nej. Det krossade mitt hjärta, för det var en dröm jag hade haft väldigt länge och någonting jag visste inom mig att jag var bra nog för. 
 
I januari blev också jag och Olimpia fotograferade när vi stammade, för ett pilotprojekt som senare skulle leda till utställningen vi var med och arrangerade i oktober. 

(null)
 
Februari fortsatte med att jag utmanade mig själv ännu mer på jobbet och jag trivdes jättebra i min nya roll och de kollegor jag hade. Jag fick smak för hur det var att utmana mina rädslor och kicken jag fick när jag gjorde något jag inte trodde att jag skulle klara peppade mig för att göra det mer. För första gången i mitt liv gick jag en lång period utan social ångest som hindrade mig i min vardag. 
 
Jag hittade tillbaka till boxning och började träna på en klubb för bara kvinnor. Det stärkte mig på många sätt, både fysiskt och psykiskt och har varit en stor del i mitt välmående under året. Jag pratade inför grupp på varje träning och var öppen om min stamning, blev peppad och uppmuntrad till att fortsätta dela med mig. 
 
Dessutom började jag planera för sommaren och såg framemot NSA-konferensen i Florida. 
 
I mars skulle jag precis boka flyg till Florida, men fick snabbt tänka om när mina planer ändrades — jag blev kontaktad av Camp Say på nytt som frågade om jag fortfarande var intresserad av att jobba på lägret. ALLTSÅ!! Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Jag hoppade tillbaka in i intervjuprocessen, för en annan tjänst än den jag hade sökt från början men det spelade absolut ingen roll för mig. Jag var med igen!! Det blev en utdragen process och mycket upp och ner, men det var värt det.
 
I början av april skulle jag hålla i min allra första föreläsning (på Stamningsförbundet årsmöte i Stockholm), som dessutom var första "redovisningen" sedan gymnasiet. Jag slängdes tillbaka i fruktansvärd ångest och mådde sjukt dåligt innan det var dags. När jag väl stod där uppe var det självklart - det är det här jag vill göra. 

(null)

Några dagar efter föreläsningen blev det officiellt: jag skulle få åka till Camp Say och volontärjobba i sommar. Både jag och Olimpia fick jobb där och min dröm skulle komma i uppfyllelse. WOW!!
 
Maj blev tufft. Det var saker som hände på jobbet som tog mycket energi och jag förstod inte att jag konstant tog på mig andras stress utöver min egen. Jag fyllde 25 år i samma veva, något som jag hade sett framemot jättelänge, men jag hade svårt för att slappna av och njuta även om mina vänner hade ansträngt sig SÅ inför mitt firande (❤️). Jag fick inte tjänstledigt för min USA-resa vilket ledde till att jag sa upp mig och när jag väl gjorde det insåg jag att det var också det jag precis behövde. Dessutom var det ingen fråga om saken: det fanns ingen chans att jag skulle tacka nej till en möjlighet jag tidigare bara hade drömt om. 

(null)

Sommaren var runt hörnet och jag förberedde mig på ett par intensiva (men roliga!) månader. I slutet av maj började jag spåna på ett projekt jag ville starta för att uppmärksamma stamning mer - det fick snabbt namnet #ProjektPrata och jag började att bygga en hemsida för det. Jag satte det på paus i och med sommarens alla planer, men hade redan då stora ambitioner. 

(null)

Juni var en galen månad. Det var mina sista veckor på jobbet som var intensiva och tuffa av olika anledningar, men jag hade mycket annat roligt jag kunde försöka fokusera på. Min syster tog examen, jag och Olimpia åkte till Stockholm för en tjejträff, jag var i London på en weekendresa, spenderade lite tid på Tjörn och jag hade till slut min sista dag på jobbet som på många sätt var bitterljuv. Jag hade älskat min tid där under längre perioder och fick ett fint avslut, men det var dags att gå vidare. 

(null) 
(null) 
(null)

Juli tog fart med min resa till Florida  Jag flög till Fort Lauderdale och närvarade vid min tredje NSA-konferens på fyra år. För er som inte vet vad det är så anordnas en fyradagars-"konferens" av National Stuttering Association (en organisation i USA för människor som stammar) varje sommar i en stad någonstans i landet. Det finns workshops, föreläsningar, aktiviteter att gå på, men mest av allt är det en samlingsplats där människor som stammar och deras familjer/vänner kan träffas och ha kul. Det är något som förgyller mitt liv och är en av de främsta faktorer till varför jag mår bra i min stamning. Tiden gick för snabbt, såklart. Efter konferensen åkte jag ner till Miami ett par dagar med två av mina roomies och hade lite semester. Så härligt. 

(null) 
(null) 
(null)

Jag åkte sedan tillbaka till Sverige och var bara hemma i en vecka innan det var dags att packa om och bege mig till USA igen. Inte optimalt såklart att flyga tvärs över Atlanten två gånger inom loppet av några veckor, men ändå ett beslut jag var tacksam för efteråt. Jag behövde ladda batterier inför nästa äventyr. Jag och Olimpia flög till New York, spenderade några dagar där i 40 graders värme innan vi skulle vidare till East Stroudsburg, Pennsylvania i tre veckor. 

(null) 
(null)

Camp Say... Ja, vad ska jag säga. Det var en dröm i uppfyllelse. Tre veckor på lägret var både en av de bästa och en av de mest utmanade upplevelserna jag har varit med om. Jag skulle dit som del av support staff, administration och annat, men tre dagar in i utbildningsveckan (första veckan bestod av bara training inför lägret med resten av personalen) blev jag erbjuden en roll som lägerledare istället. Det var något jag som jag absolut inte var beredd på - men det som jag drömt om så länge. Jag fick bo ihop med 13 tonårstjejer och ha hand om dem under lägrets två veckor. Det är något väldigt speciellt att sätta ens egna behov sist och vara helt närvarande för andra i första hand. Helt klart det bästa jag har varit med om hittills och jag är så tacksam att jag fick möjligheten att åka till slut. 

(null)
(null)
(null)

Jag kom hem i mitten av augusti, till ingenting egentligen. Det var ganska tufft, men samtidigt ville jag se vad jag kunde göra med #ProjektPrata. Jag hade inga måsten på samma sätt längre och om jag skulle satsa på det så hade jag möjligheten att göra det NU. Att utforma projektet och konceptet för det var sjukt roligt, men att ta steget att släppa ut det till världen var något av det läskigaste jag har gjort. Det tog flera veckor innan jag vågade nämna det för folk i min närhet, för jag visste inte hur det skulle tas emot. Jag valde att inte söka jobb utan fokuserade på projektet på heltid, samtidigt som jag i början av september började läsa två kurser på distans. 

(null)

september lanserade jag äntligen #ProjektPrata. Vilken jävla grej. Det är lätt att sitta nu ett par månader senare och tycka att det var självklart, men shit vad rädd jag var. Jag var rädd för att ta steget för jag visste att om jag började med detta skulle jag gå all in. Inga men. Då skulle jag göra allt det jag bara drömt om - och även saker jag inte ens vågat drömma om. Det var läskigt, överväldigande och till slut något jag är oerhört stolt över att jag vågade göra. Det började med en liten, liten tanke som egentligen innehöll mycket mer: en enorm vilja av att se en förändring och mångaaa timmar av att övertala mig själv att det var jag som skulle försöka mig på det här. 

(null)
Några veckor senare startade jag en webbutik på Spreadshirt där jag hade designat t-shirts och dylikt för försäljning. Det blev startskottet på mitt egna företag som jag i framtiden ser andra verksamheter i. Att starta upp eget företag har också varit något av det svåraste jag har gjort och eftersom jag är en sjuk person har jag varit SÅ dålig att be om hjälp. Jag visste ingenting (ärligt talat vet jag fortfarande ingenting) och försökte hela hösten bli klokare på allt det här. Samtidigt som jag höll på med allt annat. Ja. Intensivt. 

(null)

Oktober var häftig!!! Jag åkte till Stockholm och spelade in ett avsnitt i Kakan Hermanssons podd. Det var sjukt. Vi hade bokat det några veckor tidigare och jag var helt livrädd för att göra det. Men lite samma känslor som med min första föreläsning; när jag väl var där var det SÅ roligt. En av årets höjdpunkter, definitivt. 

(null)

Den 22 oktober var det dags för den internationella stamningsdagen och vi invigde vår utställning i Frölunda Kulturhus. Vi hade fotograferats i våra stamningsögonblick i augusti och fått ihop tillräckligt många deltagare för att ställa ut. På dagen pratade jag live i P4 Göteborg (wtf!) och på kvällen var jag runt människor som stammade och andra på utställningen som tyckte det var lika viktigt. En helt underbar dag. 

(null)
(null)

November. Ja. Vad i helvete säger jag bara. Jag vill säga att det var den sjukaste månaden i mitt liv och på många sätt var den det, men ärligt talat har hela detta året känts lite så. Men den var extra sjuk — för jag fick komma upp till Stockholm och vara med live på Nyhetsmorgon i TV4. Jag kan fortfarande inte fatta att det faktiskt var jag som satt där. Men GUD, alltså. Responsen efter det framträdandet var helt överväldigande och fantastiskt på alla sätt och vis. Det stärkte mig ytterligare att se att #ProjektPrata var uppskattat - och till och med efterlängtat. Det var också enormt för min personliga utveckling att kunna se förbi mina rädslor och utmana mig själv på det sättet. I hela mitt liv har jag saknat starka, självsäkra förebilder som stammar och som har vågat prata om stamning på ett sätt som på riktigt gör skillnad. Att se alla meddelanden och den respons jag har fått i allt det här har varit obeskrivligt. Jag har vågat ta plats och att det hjälper andra är ju precis varför jag ville och sen vågade göra det. 

(null)     
(null)

Utöver Nyhetsmorgon var jag med Expressen, MåBra, KK.no, en sväng i P4 igen och nu senast i GP. Jag tittade tillbaka på när jag var med i GP för första gången, i februari 2018, för snart två är sedan. Då hade den tjejen inte en aning om vad hon skulle göra något år senare. Det är ganska häftigt. Det är kul att se tillbaka på året som har gått nu igen och se hur mycket jag har utvecklats (!!). 

I och med att detta blir sista (kanske lägger upp något om mina mål för 2020 också) inlägg så vill jag passa på att tacka er alla för det stöd ni visar och har visat sedan jag startade denna blogg. Att bara börja blogga var för mig ett av mina största steg jag har tagit i den här processen/resan/vad man nu vill kalla det (som fortsätter hela livet för övrigt) och det har många gånger fått vara lite av en dagbok. Jag valde att öppna upp mig om de svårigheterna jag har haft både tidigare i livet och även fortsatt i vardagen. Det har i sig öppnat upp för sårbara konversationer som har stärkt relationer med människor i min närhet och även varit startskottet till nya relationer. Så mycket fint har kommit ur allt det här och det är jag tacksam för. 

(null)

19 november 2017

Så, tack hörrni. Från hela mitt hjärta. 

2020 blir ett stort år. Hoppas ni vill följa med ♥️

Kontakta mig via Instagram, andrea-says@hotmail.com eller Projekt Prata om ni undrar över något eller bara vill snacka lite. Jag finns här! 

Kram kram kram kram kram
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress