Portarna är öppna
Något jag aldrig trodde att jag skulle göra igen var att stå upp framför en grupp och hålla en presentation av något slag. Tanken tog mig alltid tillbaka till skolan, där det inte fanns något värre än att stå uppe vid whiteboardtavlan och se ut över klassrummet. Där alla tittade på mig, inspekterade varenda ord jag försökte säga, dömde mig, flinade, även när de kanske inte gjorde det egentligen. 

Jag minns väl hur jag brukade försöka förbereda mig inför presentationer och skrev ner exakt det jag skulle säga. Jag valde att öppna meningar med lättare ord, ord jag hoppades skulle komma ut och ibland gick det, ibland inte. Jag såg varje stamningstillfälle som ett nederlag, en förlust, för jag hade misslyckats med att gömma min stora hemlighet. Jag tyckte att mina ord svek mig och jag satte dem bakom galler, i ett mörkt rum utan fönster, utan mat, utan vatten i hopp om att kväva dem. Om de inte var felfria, såsom jag ville, fick de inte komma ut. Det var straffet. 

Nu släpper jag ut dem. De får springa ute i det fria, hur länge de vill tills de blir trötta och måste vila en stund innan de kan springa ut igen. Dörren är öppen, ända vägen, inte bara lite, utan som portar som slängs upp efter en lång vinter. De får till och med vara med när jag är runt andra människor. Även i situationer jag aldrig trodde att jag skulle ta med dem till igen.  Som på jobbet där jag tar plats, en plats jag förtjänar, och de följer med mig. Som mina följeslagare, ett helt entourage. Oavsett vilket skick. 

Jag tar det aldrig för givet. Hur det känns när händerna inte längre skakar, när halsen inte längre tjocknar, när pulsen inte längre rusar iväg.  Inte ens på en presentation när jag står framför ett dussin kollegor och de tittar på mig, men jag är inte ens nervös. Jag står framför en powerpoint, berättandes om det som står på den vita väggen bakom mig och jag tvingar inte orden tillbaka såsom jag brukade när jag stod likadant i skolan. 


Portarna är öppna. 

(null)


Jag visar vägen

Vi sitter vid köksbordet hos farmor och farfar. Vi har åkt dit tillsammans du och jag, jag får ha dig hela helgen själv och jag har längtat. Du får en bit sockerkaka av mig som farmor har bakat. Du är duktig på att säga tack. Du är nyklippt, din pappa har börjat ta med dig till en salong inne i stan där han klipper sig. Jag retade dem när de brukade klippa dig hemma själva, för det blev inte alltid bra.  Nu är du kort i nacken och längre uppe på huvudet, med luggen fram. 

Jag berättar något för farmor och farfar och jag hakar upp mig, såsom jag gör, och du vrider huvudet mot mig när jag sitter lutandes bak i stolen bredvid dig. Du tittar på mig. Lite nyfiket, undrandes, är du okej moster? Jag lägger handen på ditt bakhuvud och klappar dig försiktigt medan jag fortsätter att prata. Jag är okej. Du vänder din uppmärksamhet tillbaka till din kaka när orden faller lättare från mina läppar.

Du är ännu liten och du förstår inte varför jag ibland pratar lite konstigt. Jag minns att jag brukade oroa mig för vad du skulle tycka om mig när du blev äldre och började förstå mer. Skulle du tycka att jag var pinsam? Skulle du tycka om mig? Skulle du tycka att jag var lika rolig som när jag brukade jaga dig runt i köket, gömma mig under filten eller låtsas sova så att jag kunde skrämma dig? Skulle du fortfarande lägga händerna på mina kinder när vi busar i soffan och säga "jag älskar dig"?

Det skrämmer mig inte längre, för jag ser det i dina ögon, du väntar på mig. Det spelar ingen roll att det tar längre tid för mig att säga det jag vill, för det är inte det du ser, det är inte det som har betydelse. Istället lär jag dig och visar dig. Jag öppnar dörren på glänt för dig, ger dig en inblick till världen som sträcker sig längre än vad du någonsin kan se. Där människor är olika, knasiga, komplexa, sårbara. Sedan om fem, tio, femton år från nu så vet du vad du ska göra när du möter människor som är annorlunda än vad du kanske är van vid. 

Jag minns en händelse på jobbet för några veckor sedan, jag skulle prata med en kvinna och hon hade tre små barn med sig. Hon var lite stressad och irriterad för något inte jag kunde göra något åt, vilket gjorde mig nervös och stamningen mer påtaglig. Jag var inte orolig för hennes reaktion, men när jag sedan vände mig om för att gå tillbaka så hörde jag en av barnen upprepa mina repeteringar och fråga sin mamma varför jag pratade sådär. Inget retsamt, inget elakt, utan bara av ren nyfikenhet. Kvinnan shysjade barnet, varför vet jag inte. Kunde det inte förklaras? Var hon rädd om mina känslor? Var det något ett barn inte skulle förstå? 

Du kommer att veta. Och det vet jag att du kommer ta med dig, var du än är. Du kommer att veta vad stamning är och du kommer att öppna ditt hjärta såsom jag har öppnat mitt för dig att kika in i. 

För du har en moster som stammar. 

När du kollar till mig för att se om jag är okej, förstå att jag är det men sluta aldrig att göra det. Inte för mig och inte för någon annan. 

(null)

(null)

Bästis ❤️

Mitt extrema liv
Det finns en brittisk serie som går på TV4 som heter Mitt extrema liv och skildrar svårigheter i "annorlunda" människors vardag. I avsnitt 4 så är stamning i fokus och även om jag älskar att stamning tar plats i media, så känner jag ändå att det skaver lite hos mig. Det är i princip alltid samma vinkel: stamning är ett problem, något människor lider av, en avvikelse. Jag, som ni vet, är väldigt emot detta synsätt och det är tröttsamt att se samma vinkel i media om och om igen. Jag säger inte att det inte är viktigt att belysa de svårigheter och utmaningar som kommer med stamning, tvärtom är det en stor del i vad stamning är - men det är inte allt det är. Stamning är inte "du har blivit så mycket bättre", "det får inte synas" eller "han har mot alla odds besegrat sin stamning". För mig ska stamning handla om allt förutom just att JAG STAMMAR. Stamning är att satsa på sina drömmar, ta det jobbet, gör det som skrämmer dig, prata inför folk, stå rak i ryggen, våga, hoppa, flyga. Allt det där alla andra kan. 
 
Jag LÄNGTAR tills det kommer en dokumentär som visar allt det där som är så fint med stamning. Gemenskap, kärlek, värme, tålamod, förhoppning, uppmuntran, känslan av att allt är möjligt och inget behöver stå i ens väg. Var är den dokumentären?  

(null)