What if
Jag pratade med min logoped förra veckan om de känslor och tankar jag hade efter det nej jag fick från Camp Say. Egentligen ältar jag det inte och fokuserar framåt, men det var ett exempel jag kunde gå tillbaka till eftersom det hände nyligen. 

Jag har tidigare ofta tänkt om situationer skulle ha varit annorlunda om jag inte stammade. Hur jag skulle vara, vad jag skulle göra, allt jag skulle säga. Ohälsosamt absolut, helt meningslöst egentligen. Jag tänker inte så längre, men istället kommer det upp ibland att... hade en situation kunnat vara annorlunda om jag stammat mindre

Stamningen beter ju sig helt hur den vill. Jag brukar säga att den har sitt eget liv och jag får bara hänga med. Ofta går det bra att hantera den, för den stör mig inte lika mycket psykiskt på samma sätt som den brukade. Men den påverkar mig mer när den, enligt mig, tar för mycket plats. Ibland tar den över allt. Då gör det att jag inte ens vet vad jag pratar om, för det är som om all min tankekraft går till att försöka få ut orden. Meningar blir inte sammanhängande, för vid tredje ordet har jag glömt av vad jag skulle säga. Då finns inte alltid orken att fortsätta öppna munnen. Då påverkar den mig mer. När jag ofrivilligt måste vara tyst för att återhämta mig. 

Då kommer jag att tänka på situationer såsom min videointervju med Camp Say. Jag stammade på som bara den och det tog väldigt lång tid för mig att få ut orden. Det var en väldigt tuff stamningssituation helt enkelt. Efteråt hade jag ingen ångest, för jag gjorde mitt bästa och var tillräckligt snäll mot mig själv att förstå det. Ändå kände jag... det fanns så mycket saker som jag inte kunde säga. Bokstavligt talat. Det handlar inte om att jag stammade eller att jag var orolig för hur de skulle hantera det (det var ju ändå för ett stamningsläger), för det har jag inga problem med. Utan det jag egentligen tänkte på när jag inte fick jobbet var just: hade denna situationen kunnat vara annorlunda om jag stammat mindre? Om jag kunnat säga mer? 

Kanske. Kanske inte. Det spelar ingen roll nu ändå, men har ni känt så ibland? Att saker hade kunnat vara/sluta annorlunda om ni stammat mindre i en situation?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress