Jag visar vägen

Vi sitter vid köksbordet hos farmor och farfar. Vi har åkt dit tillsammans du och jag, jag får ha dig hela helgen själv och jag har längtat. Du får en bit sockerkaka av mig som farmor har bakat. Du är duktig på att säga tack. Du är nyklippt, din pappa har börjat ta med dig till en salong inne i stan där han klipper sig. Jag retade dem när de brukade klippa dig hemma själva, för det blev inte alltid bra.  Nu är du kort i nacken och längre uppe på huvudet, med luggen fram. 

Jag berättar något för farmor och farfar och jag hakar upp mig, såsom jag gör, och du vrider huvudet mot mig när jag sitter lutandes bak i stolen bredvid dig. Du tittar på mig. Lite nyfiket, undrandes, är du okej moster? Jag lägger handen på ditt bakhuvud och klappar dig försiktigt medan jag fortsätter att prata. Jag är okej. Du vänder din uppmärksamhet tillbaka till din kaka när orden faller lättare från mina läppar.

Du är ännu liten och du förstår inte varför jag ibland pratar lite konstigt. Jag minns att jag brukade oroa mig för vad du skulle tycka om mig när du blev äldre och började förstå mer. Skulle du tycka att jag var pinsam? Skulle du tycka om mig? Skulle du tycka att jag var lika rolig som när jag brukade jaga dig runt i köket, gömma mig under filten eller låtsas sova så att jag kunde skrämma dig? Skulle du fortfarande lägga händerna på mina kinder när vi busar i soffan och säga "jag älskar dig"?

Det skrämmer mig inte längre, för jag ser det i dina ögon, du väntar på mig. Det spelar ingen roll att det tar längre tid för mig att säga det jag vill, för det är inte det du ser, det är inte det som har betydelse. Istället lär jag dig och visar dig. Jag öppnar dörren på glänt för dig, ger dig en inblick till världen som sträcker sig längre än vad du någonsin kan se. Där människor är olika, knasiga, komplexa, sårbara. Sedan om fem, tio, femton år från nu så vet du vad du ska göra när du möter människor som är annorlunda än vad du kanske är van vid. 

Jag minns en händelse på jobbet för några veckor sedan, jag skulle prata med en kvinna och hon hade tre små barn med sig. Hon var lite stressad och irriterad för något inte jag kunde göra något åt, vilket gjorde mig nervös och stamningen mer påtaglig. Jag var inte orolig för hennes reaktion, men när jag sedan vände mig om för att gå tillbaka så hörde jag en av barnen upprepa mina repeteringar och fråga sin mamma varför jag pratade sådär. Inget retsamt, inget elakt, utan bara av ren nyfikenhet. Kvinnan shysjade barnet, varför vet jag inte. Kunde det inte förklaras? Var hon rädd om mina känslor? Var det något ett barn inte skulle förstå? 

Du kommer att veta. Och det vet jag att du kommer ta med dig, var du än är. Du kommer att veta vad stamning är och du kommer att öppna ditt hjärta såsom jag har öppnat mitt för dig att kika in i. 

För du har en moster som stammar. 

När du kollar till mig för att se om jag är okej, förstå att jag är det men sluta aldrig att göra det. Inte för mig och inte för någon annan. 

(null)

(null)

Bästis ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress