So what if I let you see who I am?
Igår var det ett år sedan jag delade bloggen på Facebook. Det är värt att firas lite, tycker jag. Vi lever i en häftig värld på många sätt och vis i och med all ny teknik och coola uppfinningar, men det har ju sina baksidor. Speciellt sociala medier, kanske. Det finns många fördelar med sociala medier, man kan connecta med människor världen över med likasinnade intressen och lära sig mycket om sin omgivning. Men vi bombas också med ouppnåeliga ideal, framförallt kanske unga tjejer. Vi strävar efter perfektion, som egentligen inte finns. Jag är själv en bov för det; jag lägger bara upp bilder på mig själv där jag känner mig fin, väntar på bekräftelselikes som av någon anledning sätter värde på mitt utseende. Jag gillar det inte, men ändå spelar jag med. 

På sociala medier kunde jag länge vara en person som inte stammade. Det syns inte på bilder. Det kallas just "det osynliga handikappet" av en anledning. Ingen kan se på mig att jag stammar. Det är först när jag öppnar min mun och det jag vill säga kommer ut i små bitar, fragment. Ibland inget alls. Det är först då det märks och det kanske är därför det är så lätt att vilja gömma det. Man är "normal", nästan

Jag var länge i den fällan. Alltid på spänn ifall någon skulle "komma på mig" som en person som stammade. När jag först gick med i Facebookgruppen "Unga som stammar" tog det mig flera månader från det att jag hittade den tills dess att jag skickade en förfrågan att vara med. Jag var helt skräckslagen att det skulle synas i mitt flöde eller att någon skulle se att jag var med i gruppen. Aldrig någonsin skrev jag något där i heller. För tänk... tänk ifall det skulle synas? 

Sociala medier fängslade mig, för jag ville så gärna leva upp till den bild jag målade upp. Jag ville att mina gamla klasskompisar skulle se att jag äntligen fått nya vänner; att jag klarade mig så bra utan dem och se på mig, jag är lycklig, även utan er. Tanken av att de människor jag kände när jag var barn skulle veta att jag "fortfarande" stammade var en oerhörd stor skam jag inte klarade av. Det kändes som en förlust i någon slags tävling i livet - jag ville vinna, bevisa att jag var precis som dem och jag använde sociala medier för att försöka övertala kanske mest mig själv att jag mådde bra. Egentligen var det ju tvärtom, men för mig var det ett sätt att fly från mig själv - för på bilder kunde jag, för en gång skull, låtsas som om jag var precis som alla andra. Som inte stammade. 

Till slut blir det tröttsamt. Jag blev trött på att försöka hålla uppe en fasad som inte gynnade mig själv. För vems skull? Vem tar man på sig den masken för? För någon irrelevant person man kände för 10 år sedan? För en bekant som förmodligen inte bryr sig ändå? För 600 "vänner" på Facebook? 

Jag värdesätter inte deras åsikt längre och på något sätt är det den största vinsten jag kunnat få. Jag firar att jag inte längre bryr mig om att människor vet om att jag stammar på sociala medier. Nu är istället min Facebook överröst av inlägg där jag förespråkar stamning och delar med mig av mina erfarenheter. Det tänkte jag inte att jag skulle våga för ett år sedan!! Nu gör jag det utan att tveka. Äntligen är viljan större än rädslan. 

Tips! En av mina favoritlåtar, om att våga ta av sig den där masken: 

(null)

Mela

Wow va bra du är då!!!💕💕💕😍

Svar: ❤️❤️
andreasays.se

Erik

för varje inlägg du skriver blir man alltid så inspirerad av, du är en riktig förebild som många behöver

Svar: Hej! Det var fint sagt, tack snälla. Hoppas att det kanske kan hjälpa någon där ute :)
andreasays.se

Lena

Vilken duktig och imponerande tjej du är. Tror det betyder enormt mycket för andra att läsa det du skriver.
Jag är en 50-årig kvinna som lider av dold stamning. Kämpar varje dag och skäms mycket över det. Vet ej varför egentligen. Gör allt för att dölja det....Tex åker jag buss imorn 3 mil istället för att ringa ett samtal... Telefonen är mitt största problem. Har inte lärt mig att hantera det tyvärr. Vill önska dig all lycka i framtiden och jag hoppas du fortsätter skriva dina inspirerande inlägg. //Lena

Svar: Hej Lena! Först måste jag säga tack snälla för din kommentar. Hur hittade du hit?
Jag förstår verkligen hur du känner. Jag levde också med att försöka gömma min stamning till varje pris... rädd för att vad folk skulle tycka, tänka. Rädslan tog över och det blev lättare att undvika. Men något jag har fått lära mig är att rädslan växer bara sig starkare när man låter den vinna. Det är möjligt att leva utan den skam du bär på, men ibland behöver man ta små steg i början. Bara att du kommenterar här är ju jättehäftigt. Jag tror på dig och hoppas vi kan höras något mer! Ta hand om dig.
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress