På sociala medier kunde jag länge vara en person som inte stammade. Det syns inte på bilder. Det kallas just "det osynliga handikappet" av en anledning. Ingen kan se på mig att jag stammar. Det är först när jag öppnar min mun och det jag vill säga kommer ut i små bitar, fragment. Ibland inget alls. Det är först då det märks och det kanske är därför det är så lätt att vilja gömma det. Man är "normal", nästan. 

Jag var länge i den fällan. Alltid på spänn ifall någon skulle "komma på mig" som en person som stammade. När jag först gick med i Facebookgruppen "Unga som stammar" tog det mig flera månader från det att jag hittade den tills dess att jag skickade en förfrågan att vara med. Jag var helt skräckslagen att det skulle synas i mitt flöde eller att någon skulle se att jag var med i gruppen. Aldrig någonsin skrev jag något där i heller. För tänk... tänk ifall det skulle synas? 

Sociala medier fängslade mig, för jag ville så gärna leva upp till den bild jag målade upp. Jag ville att mina gamla klasskompisar skulle se att jag äntligen fått nya vänner; att jag klarade mig så bra utan dem och se på mig, jag är lycklig, även utan er. Tanken av att de människor jag kände när jag var barn skulle veta att jag "fortfarande" stammade var en oerhörd stor skam jag inte klarade av. Det kändes som en förlust i någon slags tävling i livet - jag ville vinna, bevisa att jag var precis som dem och jag använde sociala medier för att försöka övertala kanske mest mig själv att jag mådde bra. Egentligen var det ju tvärtom, men för mig var det ett sätt att fly från mig själv - för på bilder kunde jag, för en gång skull, låtsas som om jag var precis som alla andra. Som inte stammade. 

Till slut blir det tröttsamt. Jag blev trött på att försöka hålla uppe en fasad som inte gynnade mig själv. För vems skull? Vem tar man på sig den masken för? För någon irrelevant person man kände för 10 år sedan? För en bekant som förmodligen inte bryr sig ändå? För 600 "vänner" på Facebook? 

Jag värdesätter inte deras åsikt längre och på något sätt är det den största vinsten jag kunnat få. Jag firar att jag inte längre bryr mig om att människor vet om att jag stammar på sociala medier. Nu är istället min Facebook överröst av inlägg där jag förespråkar stamning och delar med mig av mina erfarenheter. Det tänkte jag inte att jag skulle våga för ett år sedan!! Nu gör jag det utan att tveka. Äntligen är viljan större än rädslan.