Bara för en kväll

Den svarta natten exploderar i ett hav med färger. Blått, grönt, rött. Jag har tagit med dig på festen. Egentligen vill jag inte att du ska följa med, för du stör mig mer än vanligt. Men jag är inte sur, jag är inte arg, jag kan inte göra något åt det och det är ingens fel. Vi är ett, symbios, naturens lag.

Mestadels fungerar vi, du och jag. Du visar mig värme i människors hjärtan, tålamod i deras ögon och du lär mig att vara stark även när det inte finns hos dem. Du har varit på botten med mig, dragit mig ner i det allra mörkaste och jag har hatat dig, jag har hatat dig så mycket. Mina händer har skakat i din närvaro och du har hållit mig fången, som om allt dem har sett när de tittat in i mina ögon, är du. Du som tar luften ur mina lungor, du som biter sönder min tunga, du som tar och tar och tar och tar tills det inte finns någonting kvar av mig förutom skalet av en människa.

Du konsumerade mig, svalde mig hel, men det var du som lärde mig vad det innebär att kämpa. Vi klättrade tillsammans tillbaka upp för bergens branta backar, tog oss igenom kriget som ville ta mig härifrån och vi gjorde det, vi gjorde det. Vi klarade oss. Ibland vill jag fortfarande strida mot dig, men du låter mig inte och jag vet att du har rätt. Du är inte det hot jag har målat upp dig som i alla dessa år och ibland glömmer jag av.

Som när du bara måste följa med till den festen. Det är som om du sitter på min axel och du viskar i mitt öra. Här är jag. Har du glömt av att jag finns? Och jag försöker skaka av dig, låtsas som om du inte finns, bara för en gång. Bara för en kväll. Kan du inte stanna hemma? Låta mig andas fritt, få ha en lättsam konversation och slippa tänka på ifall det märks, ifall någon hör. Allt jag kan tänka på och allt jag väntar på är hur de kommer se på mig ifall jag låter dig komma ut. Jag försöker trycka tillbaka dig in i hålet, men du vill inte vara där och egentligen vill ju inte jag heller det. 

För vi trivs ju ihop. Vanligtvis.

Jag är inte sur, jag är inte arg. Jag gillar dig och jag skulle inte byta ut dig även om jag kunde, 99 gånger av 100 så skulle jag inte. Men ibland, bara ibland, som när du följer med på en fest där jag knappt känner någon och för en gång skull vill jag veta hur det känns. Att inte behöva tänka, inte behöva kämpa, inte behöva vara den som.

E

fin och gripande text! Jag tror att alla vi som stammar känner detta, mer eller mindre. Ett möte, en fest eller ibland bara för kaffet på pressbyrån. En on/off- knapp hade känts så skönt, den där 1/100 av tiden. En frustration som aldrig verkar ta slut. Men i slutändan är det vi själva som bestämmer hur mycket det får påverka oss, för vi kan prata... det tar bara lite längre tid.

Svar: Ja, men precis. Frustrationen, tröttheten. Ibland vill man kunna trycka av och på, få lite avstånd. Vissa dagar är svårare än andra, så är det ju bara. Det ska inte behöva stoppa oss!
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress