Det blir bättre
Min äldsta lillasyster går på högstadiet nu och nästa år ska hon söka till gymnasiet. Jag är i extrem förnekelse att hon är såpass gammal nu att det börjar bli dags. Jag har sett henne växa upp till en fantastisk fin, envis och stark tjej och jag vet att hon kommer frodas när hon går vidare till gymnasiet. Hon skrev till mig häromveckan och berättade att hon varit på öppet hus på det gymnasiet i stan som jag gick på. Det kändes bra där sa hon, och både jag och Felicia pratar väldigt gott om skolan. Jag fick ett infall och sa att jag kunde följa med henne dit nästa gång om hon ville. För första gången gjorde tanken av att gå tillbaka dit inte mig helt skräckslagen.
 
Jag hade det väldigt, väldigt tufft på gymnasiet. Skolan var det inget fel på, tvärtom när jag under mitt sista år äntligen berättade om stamningen och ångesten för mina lärare fick jag hjälp både från dem och min skolsyster som försökte att anpassa skolgången efter mina behov. 
 
När jag lämnade högstadiet hade jag inga vänner, mådde väldigt dåligt psykiskt och hoppades att gymnasiet skulle bli en nystart. Men jag gjorde allt för att försöka dölja min stamning och eftersom jag inte kunde göra det så blev min utgång att istället bli tyst. Jag kämpade väldigt med min självkänsla och var osäker i möten med mina klasskompisar. Det var först framåt våren och sommaren som jag äntligen kände mig tillräckligt bekväm med några tjejer som jag senare blev nära med. I samma veva åkte jag till USA som utbytesstudent och när jag kom tillbaka ett år senare började jag i en ny klass, igen. 
 
Efter mitt år i USA var jag präglad av svår social ångest, men hade ändå ny energi med mig från mitt utlandsvistelse och kom snabbt in i min nya klass. Efter ett tag försvann den nyfunna energin och jag fick svårare att dölja min stamning igen, när muntliga uppgifter gjorde mig påmind om den rädslan jag hade för att stamma. Jag minns många seminarediskussioner vi hade när vi skulle sitta i små grupper och diskutera ett ämne. Läraren satt med för att kunna betygsätta vår prestation och jag sa aldrig ett ord. Jag satt tyst och räknade minuterna som passerade där jag inte öppnade min mun, medan trycket över bröstet bara växte sig starkare. Läraren kunde fråga mig om jag inte ville tillföra något och jag sa nej. 
 
Jag var så, så, så, så, så rädd. För varje presentation, redovisning, seminarie, debatt, diskussion. Ångesten kvävde mig. Till slut orkade jag inte längre och tog mitt första viktiga steg i min långa process till acceptans: jag berättade för min skolsyster. För mig blev Maria min räddning. Jag hade precis spytt inne på toaletten intill mitt klassrum inför en opponering av något slag och jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva så. Hon välkomnade mig med öppna armar och hjälpte mig så småningom med att berätta för mina lärare som jag själv inte vågade säga till. Vi hade långa samtal tillsammans med min pappa och diskuterade hur vi skulle lösa resten av min skolgång. 
 
Mitt sätt att lösa det där och då var att pausa med alla slags muntliga examinationer. Det blev absolut ett undvikande, men då kunde jag inte tänka mig något annat. Jag fick utföra majoriteten av de muntliga uppgifterna skriftligt istället och det lättade min sociala ångest på många sätt, men när jag istället sen verkligen var tvungen att utföra något muntligt (tex nationella proven) blev den ångest outhärdlig den med. 
 
Jag gick från att tycka om skolan, att lära mig nya saker och med fina betyg till att vara så uppslukad i ångest att jag inte kan minnas att jag lärde mig någonting alls under mina år på gymnasiet. Det är självklart en sorg i sig, att min utbildning tog skada av den ångest som konsumerade mig, men vet ni vad? Jag överlevde. Jag är stark troende att saker sker i våra liv för att lära oss något. Jag vet mitt värde idag just för att jag gått igenom det jag gjort. Jag ångrar ingenting och jag önskar inget annorlunda med mina upplevelser från gymnasiet, utan det istället jag fokuserar på är att jag IDAG har alla möjligheter att förändra den den framtid som ligger framför mig och för andra som har annorlunda förutsättningar till en trygg skolgång. 
 
Jag ska följa med min syster nästa gång hon ska dit. Jag ska öppna den tunga dörren med ett lättat hjärta, lyfta ordentligt på fötterna när jag går upp för trapporna och mina händer ska inte skaka när jag är tillbaka på en plats jag sa att jag aldrig skulle sätta en fot i igen. 
 
(null)
Fem år sedan i år! Tacksam för er. 

Mela

Så tacksam för att du började i vår klass och att jag får ha dig som min vän!!!❤️❤️❤️

Svar: ❤️❤️❤️
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress