En av tvillingarna
Felicia var hemma en sväng förra helgen, hon bor hos mig när hon är här och hälsar på. Annars bor hon i Jönköping och pluggar. Vi har bott i olika städer sedan... 2013, tror jag. Även fast vi saknar varandra, så kan jag nog tala för båda två att det har varit viktigt för oss att bo isär. Det är fantastiskt på många sätt och vis att vara tvilling och vi står varandra närmast, men under åren har det bitvis varit utmanande. 
 
Jag gillar inte att bli kallad "en av tvillingarna". Inte för att jag inte gillar att vara tvilling eller inte har förståelse för att människor kan ha svårt att hålla oss isär, utan för att det triggar något i mig som jag har kämpat för att komma ifrån ända sedan jag var liten. Det påminner mig om en tid när jag inte var en egen person, hur enkelt det var att gömma mig bakom vi som var "tvillingarna" - en tid som jag förlitade mig helt på att Felicia var en person åt mig. Jag behövde inte prata om hon pratade åt mig. Jag behövde inte ha en åsikt om hon kunde ha en åt mig. Jag behövde inte ta beslut om hon kunde ta beslut åt mig. Jag behövde inte vara Andrea om hon kunde vara tvillingarna för oss. Jag gömde mig bakom henne som ett litet barn som klänger sig fast vid sin mammas ben första dagen på förskolan. Livrädd för att släppa taget, för vad som skulle hända om jag gjorde det, hur livet skulle bli utanför hennes skugga. 
 
Det var mitt sätt att skydda mig själv från världen på något vis och hon var alltid snabb att göra det, utan tvekan. Vi var ett, tvillingarna, sida vid sida och hon gjorde allt för att skydda mig från det jag var rädd för: att vara en egen person och våga ta mig an världen på egen hand. Till slut blev det så lätt, så självklart, och vi växte in i de rollerna helt automatiskt. Hon behövde inte fråga mig om jag ville beställa mat själv på restaurang eller vem av oss som skulle fråga efter notan, för det var alltid hon. Det var ingrott. 
 
Att vi flyttade till olika städer efter gymnasiet var det bästa som kunde ha hänt mig. Det blev värre först, innan det blev bättre. Ångesten blev skyhög såklart när jag var tvungen att möta alla de rädslor som jag hade försökt undvika genom åren, men det var bara när jag utsatte mig själv för den jag var, utan Felicia, som jag till slut kunde må bättre. Jag var tvungen att hitta mig själv bortom "en av tvillingarna" som tidigare definierat och skyddat mig. 
 
Jag tror det är därför jag idag har svårt för att bli kallad "en av tvillingarna", för på något sätt känns det som att det tar bort en del av min individualitet. Jag får inte längre ett eget namn och jag påminns om det jag brukade gömma mig bakom. Människor generellt är väldigt fascinerade av tvillingar och jag vet själv hur coolt det är att träffa på tvillingar, för det ger mig en inblick av hur jag och Felicia ibland blir sedda. Så jag förstår förvirringen, uppmärksamheten, fascinationen. Den extra uppmärksamheten kan till och med vara lite rolig, men ibland kan det nästan kännas lättat när jag får vara en egen person igen efter hon åkt. 

För mig blir "en av tvillingarna" mer än bara en vardaglig kommentar, som egentligen tycks vara helt ofarlig, för jag associerar det till beteendemönster jag hade när jag mådde väldigt dåligt. Jag värdesätter idag min individualitet mest av allt. Därför skaver det. En dag kommer jag att kunna vara både och, en egen person och samtidigt en av tvillingarna, utan rädslan för att falla tillbaka. Men inte riktigt än. 
 
Jag älskar att vara tvilling och det är lätt att ta det för givet, allt det fina. Jag har aldrig varit helt ensam även om det bitvis känts så på andra sätt, och jag har en bästa vän och syster som alltid kommer att vara en konstant i mitt liv. Det är en relation som jag aldrig tvivlar på. Jag har tur, det vet jag. 
 
(Men jag får tycka att det är jobbigt ibland, också). 

(null)     

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress