Det är okej att vara rädd

Jag har haft svårt att ta till mig allt som har hänt de senaste två veckorna.

Ända sedan jag var liten har jag gömt mig. Jag var alltid rädd för något. Vare sig om det var att åka Kanonen på Liseberg, mörkret eller min egen stamning, så var det alltid något som höll mig tillbaka. Jag var rädd för vem jag var, vem jag borde ha varit och vem jag ville vara. Inget stämde överens med varandra och de drog alla repet åt varsitt håll, som en ständig dragkamp jag säkerligen skulle förlora. Vilket jag också gjorde, förstås. Det var bara en tidsfråga. Oavsett vem som vann kampen för tillfället så var jag fast i mitten, omtumlad och utsliten efter varje omgång. Helt chanslös.

Livrädd.

Mest rädd var jag för vad andra tyckte och tänkte om mig. Som barn var det viktigt att människor tyckte om mig – min låga självkänsla krävde uppmärksamhet och bekräftelse av andra att jag gjorde bra ifrån mig i skolan, att jag var bästa vän med den populära tjejen och att allt jag gjorde var inom ramen för vad som var socialt accepterat. Minsta lilla snedsteg eller vad jag upplevde som förlorad kontroll sänkte mig till botten. Idag vet jag var mycket av det kommer ifrån och är säkrare än någonsin i mitt eget värde, men det finns saker som jag fortfarande kämpar med.

Som att kunna lyssna på min egen stamning, till exempel. De senaste veckorna har jag gått långt utanför min bekvämlighetszon på många sätt; jag spelade in ett poddavsnitt, var med i radio och sist men inte minst mitt framträdande i Nyhetsmorgon. Jag är inte rädd för att låta andra se och höra min stamning – det har jag för det mesta slutat att bry mig om, men det betyder inte att all denna uppståndelse har varit en walk in the park. Jag tog valet att släppa ut min stamning till världen och i och med det så har jag gett andra friheten att öppet tycka och tänka om det också. För det mesta har jag fått helt fantastisk respons och även om jag innan tyckte att det var viktigt att få ut budskapet, så hade jag ingen aning om hur många andra som skulle tycka det var lika viktigt. Det är det bästa med allt det här, såklart, och anledningen till att jag har valt att arbeta med det.

Men jag är också i min egen process fortfarande och jag tror det är viktigt att jag är ärlig om det. Jag har alltid varit självkritisk och det är egentligen helt tvärtom hur jag är gentemot andra, för det viktigaste som finns tycker jag är att vi lyfter upp och stärker varandra. Ändå är det något av det svåraste jag kan göra för mig själv. Igår var första gången jag tog mig igenom hela avsnittet från Nyhetsmorgon, men med ljudet av och skämskudden i famnen.

Jag tycker att det är oerhört jobbigt att lyssna och se mig själv stamma. Jag tycker aldrig det är konstigt eller jobbigt att lyssna på andra som stammar – fan, jag ÄLSKAR ju det. Jag vill ha mer av det. Men i mig själv har jag en stark spärr som omöjligtvis går att rubba på, känns det som. Jag kan sitta live på TV, prata om stamning i vilket sammanhang som helst, men det här… Det här är fortfarande en av mina största rädslor. Det har blivit upptryckt i ansiktet på mig mycket det senaste (från något jag själv valde, såklart) och jag hade räknat med att det inte skulle vara lätt hela tiden. Hur många fina kommentarer jag än har fått så hade nog inget kunna förbereda mig på att höra min egen stamning dissekeras i en av Sveriges största poddar, se mig själv stämplas med en "svår talstörning" och läsa kommentarer på sociala medier som "vem bryr sig?". Och samtidigt utsätta mig själv för min egen stamning. 

Jag är inte bara mer än människa när jag säger att sådant påverkar mig också. Jag vill prata om det för jag vill att ni ska veta det – vi har alla våra rädslor och även om det ibland ser ut som att jag är helt jäkla orädd är det inte alltid så. Vi möter våra rädslor tillsammans, tycker jag. Det spelar ingen roll hur liten eller hur stor den känns vara. Jag fortsätter att möta mina rädslor, lite varje dag, och imorgon kanske jag kan titta på hela Nyhetsmorgon. Eller så kanske jag gör det om ett år.

Det är okej att det tar tid.

(null)



Ella

Fint skrivet! Jag ville bara skriva att jag tycker du var SÅ cool när du var med i Nyhetsmorgon. Jag stammar själv och förstår exakt vad du menar när du pratar om rädslan om att höra sig själv, vilket jag även blir i själva stamningsstunden. Men du höll kvar en fast blick på programledarna och stod rakryggad - en inspiration för mig! Jag vill bara försvinna när stamningen kommer, och blicken flackar och jag kan absolut inte stå upp för mig själv. Nej, var bara tvungen att säga att det var sjukt häftigt att se hur trygg du var i stunden. Allt gott <3

Svar: TACK snälla <3
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress