Jag har spelat in en podd!!
Aaaah, shit alltså. Jag kom hem från Stockholm igår kväll och har försökt smälta allt lite. Jag hade inte berättat för så många att jag skulle upp dit och spela in en podd, för jag funkar ju lite så att om jag är tyst om det så kan jag förneka det längre. Det började ta form för ett par veckor sedan när en tjej skrev i en facebookgrupp och efterlyste någon som skulle vara intresserad att eventuellt vara med i Kakan Hermanssons podd Under huden. Hon hade kontaktat Kakan som verkade pepp på idén att prata om stamning och det var precis i den vevan jag hade startat #Projektprata. Där hade jag min chans, tänkte jag, att prata om stamning och mitt projekt i media. Fyfan vad ångest jag hade när jag skrev till den här tjejen och sa att jag ville vara med och ännu mer när vi sedan fick kontakt med Kakan. Sedan blev det klart och bokat och nu sitter jag här dagen efter och kan knappt fatta att jag skriver det här. Jag har spelat in en podd. 

Det är något jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle våga. Tanken av att spela in när jag stammar var ärligt talat länge det värsta jag hade kunnat tänka mig. Hos ett av mina första besök hos en psykolog för bara ett och ett halvt år sedan var en uppgift att bli inspelad på video när jag pratade. Jag har för mig jag skrev om det i bloggen (?) om hur sinnessjukt jobbigt det var, inte bara innan och under men speciellt tanken av att se mig själv stamma på video efteråt. För mig var det ett exponering utan dess like, men det lärde mig att det inte var så farligt som jag trott. Det är just de föreställningarna om mig själv och min stamning som jag bit för bit har utmanat de senaste åren. 

Men att våga det här kändes väldigt, väldigt långt borta. Jag har ju till exempel fortfarande inte spelat in videos till youtube eller Instagram som jag har sagt att jag ska göra nu i typ två år. Det är svårt, alltså. Jag som alltid har varit självmedveten x1000 dissikerar varenda ord och varenda rörelse på en sån inspelning. För jag har försökt, tro mig. Jag vet inte hur många gånger jag har ställt upp den jäkla kameran framför mig och känt mig hur dum som helst. Rädslan har liksom tagit över och jag har valt att inte gå vidare med det.
(än) (jag har fortfarande hopp) 

Vi åkte upp till Stockholm i onsdags och spelade in avsnittet igår eftermiddag. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Kakan var hur härlig som helst och jag kände mig trygg från första sekund. Jag var orolig innan för hur mitt tal skulle vara för så är det ju bara; det handlar inte om att jag inte ville stamma, men såklart är det lättare att prata när graden av stamning är mindre. Jag hade så mycket jag ville prata om och många tankar jag ville få fram. Min stamning varierar, dag till dag, situation till situation, person till person. Jag kände att jag var i en period där jag stammade ganska mycket och dagarna innan kämpade jag och övade på att inte säga mina ifyllnadsord (som jag använder i ren reflex när jag försöker att inte stamma, men det har generellt alltid motsatt effekt). Det är egentligen det jag stör mig mest på ibland med min stamning, att jag inte kan sluta säga "ehm" innan vissa ord. Ju mer jag inte vill säga det, desto mer gör jag det. För det var ju helt omöjligt, för övrigt, när jag väl satt där i studion. Och det är väl vackert och ironiskt på alla sätt och vis, för det är ju inte så att stamningen någonsin har lyssnat på mina önskemål ändå. 

Jag stammade på som bara den och ni kommer nog höra mig säga "ehm" cirka 200 gånger totalt, men det är precis det här jag tycker är så viktigt. Att stamning syns och hörs i media, utan ursäkter. Det är en sak att skriva om det men när det kommer till kritan betyder det ingenting om jag inte själv vågar visa hur stamning kan se ut. För fasen vad jag pratade på ändå. Jag älskade det. Helt otroligt att jag fick prata stamning med Kakan i en podd som kommer lyssnas på av tusentals människor. Jag vet inte om jag själv kommer känna mig redo att lyssna på den när den kommer ut, men att jag bara spelade in det är så häftigt att jag smäller av. 

Tack Kakan, Linnea som också var med i avsnittet (som dessutom precis har börjat acceptera sin stamning och redan NU kunde prata om det!! wow alltså) och min älskade vän Mela som följde med som moraliskt stöd. Tack för att du stod med en #Projektprata hoodie på tågstationen när vi skulle åka och alltid är mitt no 1 fan. Tack till alla andra som har stöttat mig och som vet hur stort detta är. 

Jag vet inte när avsnittet släpps, men inom en vecka eller två tror jag. Håll utkik på Kakans insta eller min @aandreasays ✨✨

(null)

(null)
(null)
(null)    
Ps. Ni hittar de t-shirts som vi har på oss här
Mela

Älskar dig! Du är den coolaste jag vet. Även fast jag hört allt kommer jag lyssna 1000ggr om, så sjukt bra blev det!!!

Svar: ❤️❤️❤️ tack bästa
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress