Still very much alive

De senaste månaderna har jag varit i lite av en stamningsbubbla. Skyddad, självsäker, trygg. Jag har stått rak i rygg och pratat mer om stamning än vad jag någonsin gjort i mitt liv. Och det älskar jag. Jag älskar att det är stamning mitt liv cirkulerar kring just nu och att jag får prata så mycket om det jag verkligen brinner för. Jag har känt att jag har varit flera steg före ångesten på många sätt, nästan som om jag har lurat den. Jag har tänkt att om jag springer tillräckligt långt ifrån kan den inte komma ikapp. Om jag pratar, skriker, ropar om stamning på alla sätt jag bara kan kanske jag kan skydda mig själv från situationer jag inte är bekväm, där jag känner mig utanför eller uttittad.

Jag blev påmind i helgen att den sociala ångesten är still very much alive. Det är inte det att jag inte har haft ångest nu det senaste, för ärligt talat har det varit mycket känslor som tvivel och osäkerhet sedan jag startade #Projektprata och allt som det har innefattat. Det har varit väldigt tufft och det ska jag inte sticka under stolen med, men stamningsmässigt har jag inte haft någon större ångest. Istället har jag blivit stärkt på alla sätt och vis genom den fina respons projektet har fått och fortsätter att få.

Jag var på en väns 25-årsfest i lördags och kände mig inte så stark i mig själv och med stamningen i det sammanhanget. Jag har inte känt så på länge och jag blev ganska nedstämd av den sociala ångesten jag fick. Jag har ju nästan börjat ta för givet att känna mig trygg med stamningen i olika sociala situationer att det kom som en käftsmäll. Att åh, ja, just det, det här är ju faktiskt något jag fortfarande kämpar med. Jag kände inte så många på festen och kunde inte slappna av och vara mig själv. Ni vet när man är i ett sammanhang där man försöker göra sig själv så liten som möjligt? Det kändes jobbigt att prata med nya människor och jag kände att jag försökte undvika det så mycket som möjligt. I sådana situationer känner jag mig 16 år igen och det känns som om jag tar hundra steg bakåt. Det gör mig helt livrädd.

Jag är tacksam att jag kan skriva av mig här på bloggen och även om jag inte gör det så ofta på samma sätt längre känns det bra att ha möjligheten. Jag ska börja släppa in er lite mer, igen. I och med #Projektprata känner jag mig nästan uttömd i och med allt jag skriver där, men jag ska komma ihåg att det här är min egen plattform, där jag får skriva precis det jag vill och behöver. Det ska jag inte glömma.

Förövrigt ska jag upp till Stockholm nu i veckan för att vara gäst i en podd. Jag vill inte säga mer om det för jag har ganska mycket social ångest inför det och vill gärna leva i förnekelse tills det är över. Det är första gången jag kommer att spela in min stamning på det sättet och det är något av det jobbigaste jag tidigare har kunnat tänka mig att göra. Det känns såklart också nervöst att jag inte har någon aning om hur mitt tal kommer att vara den dagen – spektrumet är ju så brett att jag antingen inte kommer få ut ett ord till att faktiskt vara hyfsat flytande. Jag stammar generellt ganska mycket så stamma vet jag att jag kommer att göra och det är heller inte det jag är nervös över, men jag är orolig att jag kommer ha en dag där varje ord tar tio sekunder att säga. Det kan göra att jag inte kan (eller kommer ha tid) för att säga det jag kanske vill. Samtidigt vet jag att det är lönlöst att oroa mig, för det undviker jag ju annars att göra med stamningen för jag kan ju aldrig veta, men ja. Nervös är jag i alla fall.  Jag säger ju hela tiden hur viktigt det är att stamning syns och hörs i media och nu är det min tur. Någon gång måste vara min första! 

PS. Oktober har kickat igång och det betyder att den internationella stamningsdagen är snart här. Den 22 oktober är det dags! Var med och starta konversationer om stamning genom att köpa en t-shirt eller något annat i #Projektpratas webbutik HÄR. Det är 15 % rabatt på ALLT! 

(null)

Jag har på mig denna t-shirt, herr, storlek small. 
 


E

Ser fram emot att höra mer om poddavsnittet. Du är duktigt modig som ställer upp!
Utvecklingen blir svår om vi inte möter dessa "obehag" och utmaningar. All lycka!

Svar: Tusen tack!! Ja precis... är ju så vi utvecklas. Tack för ditt stöd!
andreasays.se

Ellen Scheen

hei Andrea, jeg har lest om deg og ditt arbeid i det norske magasinet KK som har skrevet en veldig fin artikkel om deg. Jeg har selv en sønn på 14 år som stammer, men som heldigvis har sluppet angst og negative opplevelser knyttet til stammingen sin. Den største utfordringen hans i dag er nok å presentere foran klassen på skolen og å lese voice over på videopresentasjoner de leverer digitalt. I tillegg er det nok verden rundt som er mest ukomfortabel med stammingen hans - hvis han bare får nok tid til å si det han vil si, før folk stiller spørsmålet på nytt, går det jo fint! :) Jeg gleder meg til å høre podcasten, og heier på deg i ditt videre arbeid for å normalisere og ufarliggjøre stamming!
Alt godt fra Ellen i Oslo

Svar: Hej Ellen! Tack för din kommentar och ditt stöd. Vad kul att du gillade artikeln. Roligt att det kan sprida sig över till Norge tycker jag! Vad skönt att höra att din son har sluppit mycket ångest - jag vill säga att mycket säkert är tack vare sin kloka mamma. Tack för att du tycker att detta är viktigt! Det går långt. Allt gott, Andrea
andreasays.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress