#Projektprata
Hej kompisar! 
 
Jag vet, jag vet. Det är längesen nu. 
 
Jag har öppnat ett nytt inlägg säkert tio gånger sedan jag uppdaterade senast. Som jag skrev för tre veckor sedan så kraschade jag lite efter att jag kom hem från USA. Att gå från att ha sociala interaktioner varje minut av varje dag, ett fullspäckat schema och starka rutiner till... ingenting. Det var tufft. Jag hade svårt att somna på kvällarna, inte bara på grund av jetlag men också för att jag kände att det var så jäkla tyst. Inget tjatter, inga skratt, inga ljud från skogen. Jag hade sagt upp mig från jobbet innan jag åkte, så jag hade inget jobb att komma tillbaka till, inga rutiner, ingenting. Min sommar som jag hade längtat till och som jag sen faktiskt fick uppleva var plötsligt över. Jag var fortfarande uppe i allt och hade knappt tid att reflektera innan alla (och jag själv för den delen) frågade vad jag skulle göra härnäst. 
 
Jag visste vad jag ville göra, men vågade inte riktigt erkänna det för människor runt omkring mig. Jag fick frågan om jag skulle börja söka jobb och det hade väl varit det mest logiska. I hela mitt liv har det blivit inbankat i mitt huvud: gå aldrig utan jobb. Att jag sedan bestämde mig för att inte göra det orsakade mig både stress och ångest, för det gick emot allt förnuft jag hade inom mig. Det kändes som om folk skulle skratta mig i ansiktet om jag berättade för dem vad jag istället planerade. Den pressen kommer mest inifrån, men också utifrån där det känns som varje livsbeslut ska kunna försvaras och förklaras i ett samhälle där vi dömer varandra väldigt snabbt. 
 
I början av sommaren formades en idé om ett projekt hos mig. Jag började fundera vad jag kunde göra för att få fler människor att prata om stamning. Jag ville skapa en plats där människor kunde lära sig av varandra; de som stammar kunde få dela med sig av sina erfarenheter och andra kunde få möjligheten att lära sig mer. Jag tycker att vi inte pratar tillräckligt mycket om våra olikheter och jag är övertygad om att världen skulle vara en mycket bättre plats om vi börjar att göra det. 
 
Ju mer jag började att tänka på det, desto starkare blev viljan av att göra det till verklighet. Jag har aldrig varit såhär passionerad för någonting i mitt liv och jag känner det ända ut till fingertopparna. Det som började med en liten tanke har nu vuxit in till något konkret och jag är äntligen redo att dela med mig av det till er. Det skrämmer mig, men samtidigt har det funnits mycket annat som har skrämt mig tidigare. Anledningen till att jag ens vågar trotsa min ångest är för att jag har gjort det innan.  Från det att jag började prata och stamma öppet, till att våga ta plats i sociala situationer och nu där jag förespråkar om stamning på olika sätt. Alla steg har lett mig hit. Det har utmanat mig att gå utanför min bekvämlighetszon och övertygat mig att det finns mer än vad det jag begränsar mig själv till. 
 
Jag kallar det #Projektprata. Syftet är att starta konversationer och lyfta upp människor som stammar, samt minska den okunskap som finns om stamning. Det kommer att ta form som en hemsida där människor kan bidra med deras upplevelser och erfarenheter kring stamning på olika sätt. Ni kan redan nu gå in och gilla #Projektprata på Facebook här och hålla er uppdaterade om vad som händer med projektet. Jag hoppas att detta ska uppmärksamma stamning och att vi tillsammans kan göra skillnad för många människor. 
 
Nu är jag officiellt tillbaka på bloggen och är oerhört taggad inför hösten med allt vad det kommer att innebära. När jag lanserar hemsidan kommer det att finnas fler detaljer att prata om, men om ni redan nu är nyfikna om vad projektet handlar om mer specifikt är det som alltid bara att fråga. Let's GOOOO.  
 
 
 
 
 
Alexandra

Så spännande och modigt av dig att göra detta! Ser verkligen framemot att följa projektet :)

Svar: Hej Alexandra! Tack för ditt stöd! Kram
andreasays.se

storasyster

Heja dig!! Vi står vid din sida i detta!! Ska bli så spännande att få följa ditt projekt!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress