Jag gjorde en jobbig grej
Jag hade min videointervju för Camp Say igår kväll. Har haft den hängandes över mig i två veckor nu sedan jag fick ett datum och jag har försökt inte tänka så mycket på den, men det har inte gått så bra. Att få åka till Camp Say har de senaste åren bara varit en avlägsen dröm, på något sätt. Jag har tänkt att jag ska kunna åka för jag har velat det så mycket, men nu när jag väl är uppe i processen är det helt sjukt vad verkligt det blir. 

Att bli intervjuad för Camp Say är värre än en vanlig arbetsintervju, för här vill jag verkligen ha jobbet. Andra jobb är känslan mer... ok, jag måste betala hyran, jag behöver få jobbet. Att få vara lägerledare för barn som stammar är något jag brinner för på ett helt annat sätt (än att vilja betala hyran 😂). Det känns väldigt, väldigt läskigt. Att vilja ha något så mycket, men inte veta ifall det kommer gå vägen. Så är det väl med allt man vill i livet. Det är alltid det som känns mest läskigt att satsa på! 

Varje gång jag inte pratat engelska på länge blir det alltid samma ångest. Att behöva göra det över video var ännu en grej som triggade. Därför är jag väldigt stolt att jag ens gjorde det och jag känner det inom mig att jag gjorde det jag kunde. Även fast det var påfrestande med stamningen och att jag kände att det fanns så mycket mer jag hade velat säga men inte kunde, så var det tillräckligt ändå. Jag hade inte kunnat göra något mer än det jag gjorde där och då. Det är tillräckligt. Jag är tillräcklig. Oavsett om jag går vidare eller inte. 

De ska höra av sig om ett par dagar, så vi får se. Har haft en väldigt intensiv vecka med massa utmaningar, har ringt en miljon samtal känns det som + jag har börjat bli upplärd i kassan på jobbet. Ni vet, det som jag tänkt att jag inte kan!!! Så det känns självklart väldigt kul, men samtidigt tar det på krafterna lite extra mycket denna vecka. Jag ska ladda batterierna nu i helgen och ha lite tid för mig själv. 

Nu håller vi tummarna!

(null)

Bara för en kväll

Den svarta natten exploderar i ett hav med färger. Blått, grönt, rött. Jag har tagit med dig på festen. Egentligen vill jag inte att du ska följa med, för du stör mig mer än vanligt. Men jag är inte sur, jag är inte arg, jag kan inte göra något åt det och det är ingens fel. Vi är ett, symbios, naturens lag.

Mestadels fungerar vi, du och jag. Du visar mig värme i människors hjärtan, tålamod i deras ögon och du lär mig att vara stark även när det inte finns hos dem. Du har varit på botten med mig, dragit mig ner i det allra mörkaste och jag har hatat dig, jag har hatat dig så mycket. Mina händer har skakat i din närvaro och du har hållit mig fången, som om allt dem har sett när de tittat in i mina ögon, är du. Du som tar luften ur mina lungor, du som biter sönder min tunga, du som tar och tar och tar och tar tills det inte finns någonting kvar av mig förutom skalet av en människa.

Du konsumerade mig, svalde mig hel, men det var du som lärde mig vad det innebär att kämpa. Vi klättrade tillsammans tillbaka upp för bergens branta backar, tog oss igenom kriget som ville ta mig härifrån och vi gjorde det, vi gjorde det. Vi klarade oss. Ibland vill jag fortfarande strida mot dig, men du låter mig inte och jag vet att du har rätt. Du är inte det hot jag har målat upp dig som i alla dessa år och ibland glömmer jag av.

Som när du bara måste följa med till den festen. Det är som om du sitter på min axel och du viskar i mitt öra. Här är jag. Har du glömt av att jag finns? Och jag försöker skaka av dig, låtsas som om du inte finns, bara för en gång. Bara för en kväll. Kan du inte stanna hemma? Låta mig andas fritt, få ha en lättsam konversation och slippa tänka på ifall det märks, ifall någon hör. Allt jag kan tänka på och allt jag väntar på är hur de kommer se på mig ifall jag låter dig komma ut. Jag försöker trycka tillbaka dig in i hålet, men du vill inte vara där och egentligen vill ju inte jag heller det. 

För vi trivs ju ihop. Vanligtvis.

Jag är inte sur, jag är inte arg. Jag gillar dig och jag skulle inte byta ut dig även om jag kunde, 99 gånger av 100 så skulle jag inte. Men ibland, bara ibland, som när du följer med på en fest där jag knappt känner någon och för en gång skull vill jag veta hur det känns. Att inte behöva tänka, inte behöva kämpa, inte behöva vara den som.

Plötsligt händer det
I början när jag bloggade så kändes det nästan som att jag skrev i en dagbok. Ingen visste om att jag hade en blogg förutom några familjemedlemmar och mina närmaste vänner. Det var lättare att skriva av mig, för det jag skrev om berättade jag ändå för dem som läste. Det blev annorlunda när jag delade den offentligt på min Facebook i början av januari, men då kunde jag ändå skapa ett slags avstånd för att alla läsare är anonyma och jag kunde låtsas som att ingen läste den. 

Fler i min närhet vet nu om att jag bloggar och det är självklart jättekul - mitt syfte är att sprida kunskap och visa att det är okej att prata om saker som kan kännas jobbiga. Men ärligt talat är det bitvis tufft att göra det offentligt (inte för att jag har så många läsare, men bara vetskapen att vem som helst kan läsa några av mina innersta tankar) och på det senaste har jag börjat svaja med vad jag vill dela med mig på bloggen. Jag vet att flera stycken från mitt jobb har hittat hit, jättekul såklart, men det får mig också att känna mig väldigt sårbar på något sätt. Jag har varit bra att hålla det på avstånd, skydda mig själv, men gränserna suddas ut mer och mer. Jag skäms absolut inte för att jag bloggar om min stamning och mitt liv, men allt blir väldigt mycket mer verkligt när jag inte har kontroll över vem det är som läser. Jag vet inte om detta låter rimligt för någon annan än mig själv, men jag kämpar fortfarande med att helt släppa människor in till min lilla stamningsvärld. Det är ovant och inte så konstigt egentligen antar jag med tanke på hur skilda de varit tidigare. Dock tycker jag ju det är SJUKT kul att jag gör det så mycket som jag gör och planerar verkligen inte på att sluta med det heller. 

I alla fall. Oktober var ganska tuff för mig och jag kände mig låg större delen av månaden, men denna vecka är en bra vecka. Jag går upp i tid på jobbet från och med denna vecka (officiellt idag faktiskt!) och påbörjar min nya tjänst nu. Lite mer administrativt, lite mer ansvar, lite fler utmaningar. På tal om utmaningar, så valde jag idag att hålla i morgonmötet för första gången, vilket är väldigt väldigt väldigt stort för mig. Det är egentligen ingen stor grej, men för mig har det varit något jag inte känt mig redo för. Jag fick frågan om jag ville ta det idag och för första gången gjorde inte tanken mig helt vettskrämd. Så jag gjorde det! Jag sa ett par meningar inför en grupp av 10 personer och sen var det inget mer med det. Det "lilla" som är ett så oerhört stort steg för mig. Idag är jag stolt! Det känns grymt bra! 

Förresten, så har vi ökat åldersgränsen för ungdomshelgen i Göteborg i december till 30 år, samt flyttat sista anmälningsdag till 15 november. Kontakta mig och Olimpia på ungdomshelg@stamning.se om ni är sugna på att komma ✨