Plötsligt händer det
I början när jag bloggade så kändes det nästan som att jag skrev i en dagbok. Ingen visste om att jag hade en blogg förutom några familjemedlemmar och mina närmaste vänner. Det var lättare att skriva av mig, för det jag skrev om berättade jag ändå för dem som läste. Det blev annorlunda när jag delade den offentligt på min Facebook i början av januari, men då kunde jag ändå skapa ett slags avstånd för att alla läsare är anonyma och jag kunde låtsas som att ingen läste den. 

Fler i min närhet vet nu om att jag bloggar och det är självklart jättekul - mitt syfte är att sprida kunskap och visa att det är okej att prata om saker som kan kännas jobbiga. Men ärligt talat är det bitvis tufft att göra det offentligt (inte för att jag har så många läsare, men bara vetskapen att vem som helst kan läsa några av mina innersta tankar) och på det senaste har jag börjat svaja med vad jag vill dela med mig på bloggen. Jag vet att flera stycken från mitt jobb har hittat hit, jättekul såklart, men det får mig också att känna mig väldigt sårbar på något sätt. Jag har varit bra att hålla det på avstånd, skydda mig själv, men gränserna suddas ut mer och mer. Jag skäms absolut inte för att jag bloggar om min stamning och mitt liv, men allt blir väldigt mycket mer verkligt när jag inte har kontroll över vem det är som läser. Jag vet inte om detta låter rimligt för någon annan än mig själv, men jag kämpar fortfarande med att helt släppa människor in till min lilla stamningsvärld. Det är ovant och inte så konstigt egentligen antar jag med tanke på hur skilda de varit tidigare. Dock tycker jag ju det är SJUKT kul att jag gör det så mycket som jag gör och planerar verkligen inte på att sluta med det heller. 

I alla fall. Oktober var ganska tuff för mig och jag kände mig låg större delen av månaden, men denna vecka är en bra vecka. Jag går upp i tid på jobbet från och med denna vecka (officiellt idag faktiskt!) och påbörjar min nya tjänst nu. Lite mer administrativt, lite mer ansvar, lite fler utmaningar. På tal om utmaningar, så valde jag idag att hålla i morgonmötet för första gången, vilket är väldigt väldigt väldigt stort för mig. Det är egentligen ingen stor grej, men för mig har det varit något jag inte känt mig redo för. Jag fick frågan om jag ville ta det idag och för första gången gjorde inte tanken mig helt vettskrämd. Så jag gjorde det! Jag sa ett par meningar inför en grupp av 10 personer och sen var det inget mer med det. Det "lilla" som är ett så oerhört stort steg för mig. Idag är jag stolt! Det känns grymt bra! 

Förresten, så har vi ökat åldersgränsen för ungdomshelgen i Göteborg i december till 30 år, samt flyttat sista anmälningsdag till 15 november. Kontakta mig och Olimpia på ungdomshelg@stamning.se om ni är sugna på att komma ✨

Kämpar lite extra
Jag fick kämpa lite extra mycket denna veckan, men så är det ju ibland. Mitt mål för utbildningen i Norge var ganska simpel: att överleva. Och det gjorde jag. Jag hade till och med väldigt roligt, men det var bitvis också extremt jobbigt. Första dagen blev jag väldigt triggad av klassrumsupplägget; vi var cirka 40 stycken som satt i ett stort U och vem som helst kunde bli ställd en fråga om någonting eller bli ombedd att prata. Tror de flesta tycker sånt är skitjobbigt, men för mig var det verkligen katastrofalt. Jag fick sådan fruktansvärd ångest och satt och spände mig i timtals i rädsla för att få en fråga. Jag spände mig så mycket att jag, helt seriöst, hade träningsvärk i hela kroppen dagen efter. Helt sinnes. 

Jag valde efter det att vara snäll mot mig själv och pratade med en av kursledarna om min ångest. Därefter kunde jag slappna av lite mer och det gjorde det lättare för mig att ta vara på dagarna. Vi befann oss mitt i skogen i Norge, det var jättefint och faktiskt kul att komma iväg lite. Jag är väldigt stolt att jag åkte och även om det var tufft med ångesten, så får det vara så. Vissa dagar behöver man bara ta sig igenom och det måste vara bra nog det med. 

Nu sitter jag hemma mitt i stormen Knud. Fyyy! Är livrädd. Får se om det går att sova lite. 

(null)


Kväver ångesten
Jag ska iväg på utbildning med jobbet nästa vecka. Jag fick frågan för över en månad sedan om jag ville åka och egentligen var min första instinkt att säga nej, men jag sa ja. För ett par dagar sedan fick jag ångest inför det. Jag kunde känna mig själv bli mer disträ, jag hade svårt att koncentrera mig, lyssnade dåligt på andra, kunde inte ha kul eller slappna av och kände tvivel krypa tillbaka. Sedan var jag hos min psykolog i onsdags, jag har bara varit där en gång sedan i juni för jag har inte känt att jag behövt gå dit. Men det var bra att komma tillbaka, speciellt nu när jag fick ångest igen, bara för att påminnas om vad jag kan göra i sådana situationer. 

Jag har försökt distrahera mig själv och har hittat på saker för att inte låta ångesten ta det utrymmet som den kräver. Allt ångesten vill är att jag ska ligga på soffan, övertänka och låta den växa. Det är ju det den livnär sig på. Istället åkte jag och boxades på onsdagskvällen (för första gången sedan i våras!), torsdag efter jobbet lunchade jag först med min syster och sen träffade jag en vän. Igår var jag på AW med jobbet och hade jättekul. 

Jag ger ingen syre till min ångest. Jag kväver den, ignorerar den, försummar den. Och det funkar, faktiskt. Visst är jag nervös inför utbildningen, jag känner nästan ingen där och det kommer vara många situationer jag vanligtvis undviker, men att jag ens åker är ett jättestort steg. Ångesten ska inte få vinna. Den ska inte få förstöra någonting som... kanske till och med kan bli roligt? 

Ain’t that something. 
(null)