Jag betyder något?
Vaknade precis upp från en nap, är helt slut efter denna veckan. Kom hem för några timmar sedan efter att ha släppt av mina värdföräldrar på centralen. Vi spenderade gårdagen ute på Tjörn, är så tacksam för att jag kunde visa dem den platsen och att de fick chansen att träffa farmor och farfar. Vi hade verkligen jättekul! Vi sov över där allihopa och åkte tillbaka till stan i förmiddags. 

Jag har inte haft någon ångest under detta besöket. Noll. Ett sådant besök skulle ha gett mig dödsmycket social ångest för bara några år sedan, men jag gick igenom det med nada. Jag stammade väldigt mycket (engelska...!) men jag pratade ändå. För det är ofta tystnaden som ger mig mest ångest: när jag aktivt väljer att vara tyst istället för att säga något. Det är det som gör mest ont. Men nu vågade jag prata, jag vågade stamma, jag vågade ta tid på mig, jag vågade stanna kvar i ögonblicken. Jag känner mig modig, stolt och stark. 

Min värdmamma berättade med tårar i ögonen hur mycket jag hade betytt för dem under mitt utbytesår. Att jag hade varit (och fortfarande är) en viktig del i deras familj, att jag givit dem mycket glädje och kärlek, att hennes hjärta brister att jag bor så långt ifrån. Jag tror inte riktigt jag har förstått det innan, att jag faktiskt betyder någonting för dem. Jag har så länge varit helt uppslukad i min egen ångest att jag tappat sikte av mig själv, vem jag är under allt det där, att jag inte har sett mitt eget värde. Att jag betyder. Att min ångest inte är allt jag är och inte allt alla andra ser heller.  De ser så mycket mer i mig än vad jag gör själv och jag har kommit en bit på vägen nu, steg för steg, för att börja inse det själv. Jag börjar se det bättre  ♥️

(null)
Skärhamn, Tjörn 

Winning
Är helt galet vad jag flänger runt just nu. Känner inte att jag har hunnit smälta Chicago och det är full rulle sedan mina värdföräldrar kom hit igår. De åker vidare på söndag, så ska försöka hinna uppdatera lite mer om Chicago då. Jag har såå mycket att berätta om! 

Jag var så trött imorse att jag stängde av mitt alarm i sömnen och vaknade 06:27... när jag skulle ha börjat jobba. Jag som aaaaldrig försovit mig. Känns som ett litet varningstecken att det är lite mycket just nu, men skönt att veta att jag snart får vila.... ish. Jobbar fram till onsdag och åker till Ibiza på torsdag. Får se hur mycket vila det innebär! 

Jetlag har varit jobbig i veckan och även om det är många bollar i luften just nu, känner jag mig ändå på topp. Jag stammar öppet, pratar om min resa till Chicago till vänner, släkt och kollegor och IDAG gjorde jag faktiskt något sjukt. Jag körde drive-in på Max. Det är något jag aldrig gör, för det har tidigare gett mig så fruktansvärd social ångest. Varje gång jag har hamnat i den situationen, om det är jag som kört, så har jag alltid sagt att vi hellre kanske kan gå in och äta. Ni vet, beställa på skärmarna så man nuförtiden slipper mänsklig kontakt? Förstår ni vilken dröm det är för människor som stammar?! Haha! 

I alla fall, jag skulle snabbt åka förbi max och köpa en latte på vägen till att hämta upp mina värdföräldrar (för vi skulle hem till mamma idag på middag) för min kyl pajade igår, så har ingen mjölk till kaffet. Och jag måste ha kaffe. Så hela vägen till max så tänkte jag att ja, det är smidigast att åka via drive-in. Jag sparar tid, jag behöver inte gå ur bilen, det är väl ett självklart val? 

Men för mig är det inte så självklart. Det är inte bara att göra det. Det är en stor grej. För mig är det läskigt, en rädsla, och hur löjligt det än kan tyckas vara så är det en verklighet för många människor som stammar. Vissa stunder tar jag hellre de extra fem minuterna, gör det mer omständigt för mig, för att undvika en viss ångestfylld social situation. Jag vet att det bara gör mig ångest värre, men att undvika sitter i min ryggmärg. Jag kommer på mig själv att hitta på ursäkter för att skydda mig själv från sanningen: att det redan stod en bil i kön så det är nog snabbare att gå in,  att beställa på skärmen är ju smidigare för då kan jag se alla mina alternativ (även fast jag alltid beställer samma sak) och nja jag orkar inte gå fram och säga att min order är fel, för då måste jag vänta. När det egentligen i grunden alltid handlar om undvikande av en talsituation. 

Så, i alla fall. Jag körde genom en drive-in idag och jag är hur stolt som helst. Win. 
Springer bort min ångest
Jag har inte kommit iväg till boxningen på nästan två månader nu och egentligen har jag ingen ursäkt. Mitt nyårslöfte om att träna mer regelbundet är ju nerspolat i toaletten sedan länge. Jag har inte tyckt boxningen på den klubb jag brukar träna på har varit så bra på det senaste och det har inte känts värt besväret att ta mig dit. Samtidigt har jag verkligen saknat att boxas och jag vill så gärna köra igång med det igen, men orken har spökat och övertalat mig att inte göra det. 

Felicia drog med mig till gymmet jag har bara en hållplats ifrån där jag bor för någon vecka sedan. Jag har alltid hatat gym, för att springa på löpband har aldrig varit min grej och med min sociala ångest har jag känt mig så jäkla obekväm bland alla maskiner och muskelknuttar. Men, hör och häpna. Jag har börjat springa på löpbandet nu. Och igår sprang jag hela 3 km!! För de flesta är inte det alls långt, men jag som alltid har haft för mig att jag inte ens kan springa 100 meter utan att få andnöd känns detta hur bra som helst. 

Jag inser att jag klarar mer än vad jag tror. Och det känns lite som en påminnelse för resten av mitt liv och vilket mönster jag har levt i. Jag satsade aldrig på höga betyg på gymnasiet för jag tänkte att jag ändå inte hade en chans. Jag satsade aldrig på killar för jag tänkte att de ändå inte skulle gilla mig. Jag satsade aldrig på mitt skrivande för jag tänkte ändå inte att jag var bra nog. Jag satsade aldrig på att börja gymma för jag tänkte att jag ändå inte skulle orka. Jag vågade aldrig satsa eller tro eller hoppas på någonting, för det är lättare att inte försöka alls än att göra det med risk att misslyckas. 

Jag klarar mer än vad jag tror. Min kropp klarar mer än vad jag tror. Jag kan utvecklas och förändras och stärkas och växa. Plus, jag bara springer bort min ångest. Jag sätter på min ångestspellista och dånar All Time Low och Mayday Parade och jag springer. Såhär mycket har jag inte sprungit på flera år. Tänk att jag, Andrea, har börjat tycka om att springa. 

Det är en ny värld.

(null)
Sommaren fortsätter att leverera 😎