Kämpar lite extra
Jag fick kämpa lite extra mycket denna veckan, men så är det ju ibland. Mitt mål för utbildningen i Norge var ganska simpel: att överleva. Och det gjorde jag. Jag hade till och med väldigt roligt, men det var bitvis också extremt jobbigt. Första dagen blev jag väldigt triggad av klassrumsupplägget; vi var cirka 40 stycken som satt i ett stort U och vem som helst kunde bli ställd en fråga om någonting eller bli ombedd att prata. Tror de flesta tycker sånt är skitjobbigt, men för mig var det verkligen katastrofalt. Jag fick sådan fruktansvärd ångest och satt och spände mig i timtals i rädsla för att få en fråga. Jag spände mig så mycket att jag, helt seriöst, hade träningsvärk i hela kroppen dagen efter. Helt sinnes. 

Jag valde efter det att vara snäll mot mig själv och pratade med en av kursledarna om min ångest. Därefter kunde jag slappna av lite mer och det gjorde det lättare för mig att ta vara på dagarna. Vi befann oss mitt i skogen i Norge, det var jättefint och faktiskt kul att komma iväg lite. Jag är väldigt stolt att jag åkte och även om det var tufft med ångesten, så får det vara så. Vissa dagar behöver man bara ta sig igenom och det måste vara bra nog det med. 

Nu sitter jag hemma mitt i stormen Knud. Fyyy! Är livrädd. Får se om det går att sova lite. 

(null)


Kväver ångesten
Jag ska iväg på utbildning med jobbet nästa vecka. Jag fick frågan för över en månad sedan om jag ville åka och egentligen var min första instinkt att säga nej, men jag sa ja. För ett par dagar sedan fick jag ångest inför det. Jag kunde känna mig själv bli mer disträ, jag hade svårt att koncentrera mig, lyssnade dåligt på andra, kunde inte ha kul eller slappna av och kände tvivel krypa tillbaka. Sedan var jag hos min psykolog i onsdags, jag har bara varit där en gång sedan i juni för jag har inte känt att jag behövt gå dit. Men det var bra att komma tillbaka, speciellt nu när jag fick ångest igen, bara för att påminnas om vad jag kan göra i sådana situationer. 

Jag har försökt distrahera mig själv och har hittat på saker för att inte låta ångesten ta det utrymmet som den kräver. Allt ångesten vill är att jag ska ligga på soffan, övertänka och låta den växa. Det är ju det den livnär sig på. Istället åkte jag och boxades på onsdagskvällen (för första gången sedan i våras!), torsdag efter jobbet lunchade jag först med min syster och sen träffade jag en vän. Igår var jag på AW med jobbet och hade jättekul. 

Jag ger ingen syre till min ångest. Jag kväver den, ignorerar den, försummar den. Och det funkar, faktiskt. Visst är jag nervös inför utbildningen, jag känner nästan ingen där och det kommer vara många situationer jag vanligtvis undviker, men att jag ens åker är ett jättestort steg. Ångesten ska inte få vinna. Den ska inte få förstöra någonting som... kanske till och med kan bli roligt? 

Ain’t that something. 
(null)


River ner muren

Du är nio år. Dina bara knän skaver mot det svala golvet i klassrummet som nu blivit en scen för dagen. Du väntar tålmodigt och pillar på kanten av din tröjärm medan en tjej i ett par årskurser över dig lever ut rollen som Askungen; snurrandes som om hon visar upp den skimrande rosa klänningen för er. Det är årets temavecka; en vecka där alla elever får chansen att pröva något nytt. Du hade tvekandes skrivit upp dig på teater ett par veckor tidigare. Du skrattar till och klappar i förtjusning till Askungen i din roll som en av mössen, tänker att snart är det din tur.

Solen smyger sig fram mellan molnen och kastar dansande skimmer längs väggen mitt emot alla fönster som radar upp sig på ena sidan i klassrummet. Klockan på väggen över whiteboard-tavlan tickar snabbt fram mot eftermiddagen och dagens slut. På tavlan som inte är så vit längre efter alla svarta streck som förgäves försökt suddas ut efter misstaget med en tuschpenna, står veckans planering. Ni har bara en vecka på er att sätta ihop teatern, tiden är knapp och luften ligger tung med förväntansfulla fnitter.

Åh, tänker du, nu är det dags för din replik. Värmen sprider sig i magen och det känns som tusen fjärilar flyger runt i kroppen. Två repliker är över inom loppet på bara några sekunder och du andas ut, tänker att du klarade det och längtar redan till nästa gång. Du vänder dig mot din klasskamrat som sitter bredvid dig, men innan hon får säga sin replik är det en av lärarna som harklar sig. 

"Andrea?"

Du nickar till svar.

"Tror du att du hade kunnat försöka stamma mindre?"

 


Du är 24. Du är i Chicago på en konferens för människor som stammar. Du stirrar ner i ditt knä och knackar med pekfingret på sidan av telefonen, medan sorlet dämpar sig i den stora salen. Det är helgens sista workshop, closing microphone, och vem som helst får gå upp och prata. Det är dags för nästa på tur, en ung tjej står i kö upp till den lilla scenen med podiumet längst fram. Du slänger en blick runt omkring dig. Bredvid dig sitter dina rumskompisar och du registrerar flera andra bekanta ansikten. En killkompis några stolar till höger om dig möter din panikslagna blick och nickar uppmuntrande. Han vet vad du överväger att göra, han vet att du vill och det är sant, du vill inget annat. Din mage knyter sig och illamåendet tvingar sig uppåt mot halsen. 

Salen fyller över hundra människor. Stolar står uppradade på den beige-orangea heltäckningsmattan. Det är högt i tak; ett rum gjord för stora tillställningar, tal och viktiga framträdanden. Du känner dig liten. Du petar på ett av hålen i dina blåa jeans, skiftar i sätet och lyssnar med halvt öra på tjejens berättelse. Rädslan greppar tag i dig såsom den har gjort så många gånger förr och du brukar alltid lyssna på den när den varnar dig för farorna. Prata inte. Säg inte det du vill säga. Öppna inte din mun. Tappa inte kontrollen. Spring därifrån. Skydda dig själv. 

Egentligen gillar du att prata. När du var liten älskade du teater, att dansa och sjunga, att stå i centrum. Men för varje skratt, för varje imitation, för varje litet hånfullt leende, för varje har du glömt av vad du heter?, för varje sneglande blick och oförstående kommentar, har du blivit tyst. Bit för bit har du tynat bort och du famlar i mörkret, men efter vad? Vad är du så rädd för? 

Du tar en skakigt andetag, för nu har du bestämt dig. Du ska upp på scenen. Du tittar inte på någon annan när du hastigt ställer dig upp och ursäktandes tar dig förbi raden av människor bredvid dig. Det är bara två personer framför dig när du ställer dig där framme, din puls dånar i öronen och du lägger handen över ditt hjärta som vrålar åt dig att inte göra det. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. Det dunkar som om du sitter lutandes halvvägs ut från ett flygplan, stirrandes ner i ingenting med vetskapen att du måste hoppa och det finns ingen återvändo. Det dunkar som om du står framför klassen på gymnasiet och du får inte fram de ord du vill säga, de som du har övat in tusen gånger, de som du förgäves upprepar i ditt huvud men som inte lyder dig när du öppnar munnen. Det dunkar som om du står framför ett killgäng när du är 17 och du tar i hand med dem för att hälsa men när du försöker säga ditt namn, ett enda ord, tre stavelser, sex bokstäver, så är allt du får ut en tomhet som tystar dig i så många år till. 

Det är din tur nu. Du vet inte hur du tar dig upp, men helt plöstligt står du framför mikrofonen. Och du vänder blicken uppåt samtidigt som muren fallerar framför dig. Den smular sönder i havet av människor och du får ut ett försiktigt "hi" och "I can't believe I'm actually doing this". Och sedan gråter du. Och de gråter med dig för de vet, de förstår, de känner till dina rädslor för de känner likadant och de låter dig vara, precis som du är. 

Du möter dina vänners tårfyllda ögon och du tackar dem, för de är vänner som du inte kände för ett par dagar sedan men som redan känner till vartenda mörker du har haft i ditt hjärta och och det lyser igen för du tvivlar inte längre. Du är inte ensam. Du är bra nog. Du klarar vad som helst. 

(null)