Don’t set yourself on fire to keep others warm.
Jag vill checka ut från livet i några dagar. Trycka på paus. Sova en vecka. Inte träffa någon, inte jobba, inte göra någonting. Jag vill hinna ikapp, komma i fas, vika min tvätt från förra veckan, svara på meddelanden och mejl, boka flygbiljetter, planera sommaren, planera framtiden. 

I nuläget mår jag inte så bra. Jag vet att jag skrev att jag inte hade någon ångest kring min födelsedag, och det var sant, men jag är dålig på att se tecken på andra typer av ångest än det jag är van vid. Jag hade ingen ångest över att bli ett år äldre, ingen ångest över min stamning, ingen ångest över min framtid. Men jag har varit väldigt, väldigt stressad de senaste veckorna. Och det är egentligen inte för någon specifik händelse, utan det har varit något som byggts upp ett tag utan att jag riktigt förstått det. Innan jag gick rakt in i en betongvägg, då. 

Ett uttryck som jag använder mig flitigt av och som jag tjatar om till mina vänner är "don’t set yourself on fire to keep others warm". Tänd inte eld på dig själv för att värma andra (finns uttrycket på svenska?). Det innebär ett oproportionerligt givande, att ge för mycket av sig själv för att hjälpa någon annan. Jag är vanligtvis väldigt mån om att vara snäll mot sig själv, att det är okej att säga nej, och att alltid sätta sitt eget välmående först. 

Men, vad jag är dålig på att göra det själv. I vissa sammanhang är jag bra på det. I andra sammanhang är det som bortblåst. Mycket beror på att jag påverkas mycket av andra människors känslor. Jag går längder för att underlätta för andra, för att förebygga konflikter, ta bort stress. Jag tar lätt på mig andra människors stress och jag tänker, vad kan jag göra för att få det att försvinna? För att få personen att må bättre? Okej, jag gör det här och det här, så kanske personen bli mindre stressad, vilket gör mig mindre stressad och balansen kan återställas. Puh. Andas ut. 

Jag fattar inte hur jag orkar. Just nu gör jag inte det. Min medkänsla är vad som driver mig framåt, och det är något jag aldrig vill ska försvinna, men samtidigt är det orimligt hur mycket jag ibland bär (och lägger själv) på mina axlar. Ibland önskar jag att jag var en sån person som bara kan skita i allt och alla och sluta bry mig, men det går inte. Något inom mig gör att jag måste se till så att alla är okej hela tiden.  Jag tar bitar av mig själv och ger till människor som aldrig ens skulle göra detsamma. Jag tänker inte ens på det förrän det är försent och jag har inga bitar kvar, ingen energi till någonting alls. 

Jag vet att denna period kommer att passera och jag tar just nu aktiva beslut för mig själv för mitt nuvarande och framtida välmående. Det är jag ganska bra på när jag väl förstår att något inte fungerar. 

Ps. Jag är okej. Trött, men okej. 

Puss & kram 

(null)