Lite mer om Chicago

Nu tar jag semester, igen! Har varit tillbaka på jobbet i en vecka sedan jag kom hem från Chicago, men imorgon drar jag igen. Till Ibiza! Så ja, det är väldigt mycket just nu, men det har inte varit ångestfyllt. Jag har fortfarande energi kvar från konferensen och har dagligen kontakt med många därifrån för att påminna mig själv om allt fint i livet. Jag har redan börjat planera nästa sommar... Nästa års konferens är i Fort Lauderdale i Florida och jag har också tänkt länge på att ansöka som camp leader för ett läger för barn som stammar i USA. Om allt går som önskas (det vill säga ifall min plånbok någonsin godkänner det) så är min dröm att dra en rejäl 25-årsresa nästa sommar. Starta med konferensen i Florida, bila lite genom södern i två veckor och avsluta tre veckor på lägret. 
 
Jag blir helt till mig när jag pratar om det. Okej, ja, jag har precis kommit hem från Chicago, men det första jag började tänka på när jag kom tillbaka var: när kan jag åka dit igen? Nu när jag har börjat finns det ingen chans att jag väntar ytterligare två år till nästa. Jag bara måste åka dit varje år. Vem behöver sparpengar anyways? Hehe. 
 
Först och främst, att kalla det konferens får hela eventet att låta som en stel affärsresa som ingen riktigt vill åka till. Att man sitter runt en stort bord, diskuterar lite, somnar lite. Ja. Lite så. Jag väljer att kalla det konferens, men sanningen är ju att det innefattar sinnessjukt mycket. Mest av allt betyder det gemenskap. 

Själva konferensen var jättebra, men det är inte bara alla workshops som gjorde veckan till så lyckad. Det var alla människor, alla nya vänner, alla konversationer, alla påhitt, minnen, upplevelser och erfarenheter, och att vi alla pratade utan att hindra oss själva. Ett av mina favoritminnen är sista natten. Efter middagen och dansen gick vi ett stort gäng till en irländsk bar och sjöng karaoke och när baren stängde vid tre gick vi alla till Taco Bell. Tänk er en kö med över tjugo personer... som stammar. Hela natten var så blandad av alla känslor: lyckan, glädjen, gemenskapen, kärleken men också ångesten av att vi alla skulle splittras några timmar senare. Åka till olika städer, ja, länder för min del, och tanken att vi alla skulle tillbaka till verkligheten. 

Under konferensen lever man i en bubbla. Det är en så varm bubbla ingen av oss vill lämna, för vi upplever inte den tryggheten annars. Inte på samma sätt som där när vi är med varandra. Och jag önskar att jag hade det här, jag önskar att jag kunde ta med alla dessa människor jag nu kallar vänner hem hit och jag önskar att jag inte bodde så jäkla långt ifrån. Jag vet också nu att jag är lycklig lottad att ha något med mig som är så annorlunda att jag har ytterligare en hel FAMILJ, ett samhälle, som stöttar mig villkorslöst. 

Jag önskar att jag kunde förklara mer, men jag tror inte jag kan. För detta är min grej, min familj och jag älskar att jag kan dela det med alla er, men jag tror man måste vara där för att helt förstå. Och för alla som någonsin överväger att åka till ett sådant event, DO IT. Det finns inget bättre. 

När jag hinner ska jag skriva om när jag ställde mig på scen framför över hundra personer och pratade. Det får vänta en vecka. 
 
För nu åker jag till Ibiza! 
 
Vamos!

(null)
(null)
(null)
Nu hänger årets band tillsammans med det från Atlanta för två år sedan på kylen. Där stannar dem, alltid ♥️
Winning
Är helt galet vad jag flänger runt just nu. Känner inte att jag har hunnit smälta Chicago och det är full rulle sedan mina värdföräldrar kom hit igår. De åker vidare på söndag, så ska försöka hinna uppdatera lite mer om Chicago då. Jag har såå mycket att berätta om! 

Jag var så trött imorse att jag stängde av mitt alarm i sömnen och vaknade 06:27... när jag skulle ha börjat jobba. Jag som aaaaldrig försovit mig. Känns som ett litet varningstecken att det är lite mycket just nu, men skönt att veta att jag snart får vila.... ish. Jobbar fram till onsdag och åker till Ibiza på torsdag. Får se hur mycket vila det innebär! 

Jetlag har varit jobbig i veckan och även om det är många bollar i luften just nu, känner jag mig ändå på topp. Jag stammar öppet, pratar om min resa till Chicago till vänner, släkt och kollegor och IDAG gjorde jag faktiskt något sjukt. Jag körde drive-in på Max. Det är något jag aldrig gör, för det har tidigare gett mig så fruktansvärd social ångest. Varje gång jag har hamnat i den situationen, om det är jag som kört, så har jag alltid sagt att vi hellre kanske kan gå in och äta. Ni vet, beställa på skärmarna så man nuförtiden slipper mänsklig kontakt? Förstår ni vilken dröm det är för människor som stammar?! Haha! 

I alla fall, jag skulle snabbt åka förbi max och köpa en latte på vägen till att hämta upp mina värdföräldrar (för vi skulle hem till mamma idag på middag) för min kyl pajade igår, så har ingen mjölk till kaffet. Och jag måste ha kaffe. Så hela vägen till max så tänkte jag att ja, det är smidigast att åka via drive-in. Jag sparar tid, jag behöver inte gå ur bilen, det är väl ett självklart val? 

Men för mig är det inte så självklart. Det är inte bara att göra det. Det är en stor grej. För mig är det läskigt, en rädsla, och hur löjligt det än kan tyckas vara så är det en verklighet för många människor som stammar. Vissa stunder tar jag hellre de extra fem minuterna, gör det mer omständigt för mig, för att undvika en viss ångestfylld social situation. Jag vet att det bara gör mig ångest värre, men att undvika sitter i min ryggmärg. Jag kommer på mig själv att hitta på ursäkter för att skydda mig själv från sanningen: att det redan stod en bil i kön så det är nog snabbare att gå in,  att beställa på skärmen är ju smidigare för då kan jag se alla mina alternativ (även fast jag alltid beställer samma sak) och nja jag orkar inte gå fram och säga att min order är fel, för då måste jag vänta. När det egentligen i grunden alltid handlar om undvikande av en talsituation. 

Så, i alla fall. Jag körde genom en drive-in idag och jag är hur stolt som helst. Win.