Inte helt bekväma
Jag och Olimpia gjorde något jättespännande ikväll. Vi blev fotade (!) när vi stammade. Det var en kille via min logoped som är fotograf och behövde folk som ställde upp för en provfotografering för ett eventuellt uppkommande projekt. Han stammar själv nämligen och ville fånga ögonblick i stamning. Vi fick frågan för bara några dagar sedan och har knappt hunnit tänka på det förrän idag. Det var nog bra att det blev med sådan kort varsel, annars hade vi kanske fegat ur...

Länge var att bli filmad eller fotad när jag stammade något av det värsta jag kunde tänka mig. Jag var tvungen att göra det på ett av mina första samtal hos min psykolog för cirka ett år sedan och jag hade så grov ångest inför det att jag bara ville gå ut därifrån. Att exponeras för min egen stamning var läskigt, men i slutändan väldigt givande. Jag insåg att det inte lät eller såg ut så illa som jag tänkte. Sedan dess har jag ju velat filma mig mer när jag stammar, bland annat var jag fast besluten att skapa en youtubekanal och nu har jag istället kommit fram till en liten mer rimlig plan - att börja lite smått på Instagram istället. 

Vi var lite nervösa innan plåtningen och det var självklart väldigt speciellt att fotograferas och behöva prata/stamma samtidigt. När vi sedan fick titta på ett par bilder kan man inte göra något annat än att skratta. Herregud. Men många tyckte jag var väldigt häftiga att se, hur stamning kan visa sig på olika sätt och hur mycket tankar och känslor det kan ligga bakom. Jag hoppas att kunna visa er några bilder från det, men det är oklart än så länge ifall det blir möjligt. Vi får se! 

Jag tar med mig en fin upplevelse och är tacksam att få dela den med fina Olimpia:

(null)
(null)
(null)
So what if I let you see who I am?
Igår var det ett år sedan jag delade bloggen på Facebook. Det är värt att firas lite, tycker jag. Vi lever i en häftig värld på många sätt och vis i och med all ny teknik och coola uppfinningar, men det har ju sina baksidor. Speciellt sociala medier, kanske. Det finns många fördelar med sociala medier, man kan connecta med människor världen över med likasinnade intressen och lära sig mycket om sin omgivning. Men vi bombas också med ouppnåeliga ideal, framförallt kanske unga tjejer. Vi strävar efter perfektion, som egentligen inte finns. Jag är själv en bov för det; jag lägger bara upp bilder på mig själv där jag känner mig fin, väntar på bekräftelselikes som av någon anledning sätter värde på mitt utseende. Jag gillar det inte, men ändå spelar jag med. 

På sociala medier kunde jag länge vara en person som inte stammade. Det syns inte på bilder. Det kallas just "det osynliga handikappet" av en anledning. Ingen kan se på mig att jag stammar. Det är först när jag öppnar min mun och det jag vill säga kommer ut i små bitar, fragment. Ibland inget alls. Det är först då det märks och det kanske är därför det är så lätt att vilja gömma det. Man är "normal", nästan

Jag var länge i den fällan. Alltid på spänn ifall någon skulle "komma på mig" som en person som stammade. När jag först gick med i Facebookgruppen "Unga som stammar" tog det mig flera månader från det att jag hittade den tills dess att jag skickade en förfrågan att vara med. Jag var helt skräckslagen att det skulle synas i mitt flöde eller att någon skulle se att jag var med i gruppen. Aldrig någonsin skrev jag något där i heller. För tänk... tänk ifall det skulle synas? 

Sociala medier fängslade mig, för jag ville så gärna leva upp till den bild jag målade upp. Jag ville att mina gamla klasskompisar skulle se att jag äntligen fått nya vänner; att jag klarade mig så bra utan dem och se på mig, jag är lycklig, även utan er. Tanken av att de människor jag kände när jag var barn skulle veta att jag "fortfarande" stammade var en oerhörd stor skam jag inte klarade av. Det kändes som en förlust i någon slags tävling i livet - jag ville vinna, bevisa att jag var precis som dem och jag använde sociala medier för att försöka övertala kanske mest mig själv att jag mådde bra. Egentligen var det ju tvärtom, men för mig var det ett sätt att fly från mig själv - för på bilder kunde jag, för en gång skull, låtsas som om jag var precis som alla andra. Som inte stammade. 

Till slut blir det tröttsamt. Jag blev trött på att försöka hålla uppe en fasad som inte gynnade mig själv. För vems skull? Vem tar man på sig den masken för? För någon irrelevant person man kände för 10 år sedan? För en bekant som förmodligen inte bryr sig ändå? För 600 "vänner" på Facebook? 

Jag värdesätter inte deras åsikt längre och på något sätt är det den största vinsten jag kunnat få. Jag firar att jag inte längre bryr mig om att människor vet om att jag stammar på sociala medier. Nu är istället min Facebook överröst av inlägg där jag förespråkar stamning och delar med mig av mina erfarenheter. Det tänkte jag inte att jag skulle våga för ett år sedan!! Nu gör jag det utan att tveka. Äntligen är viljan större än rädslan. 

Tips! En av mina favoritlåtar, om att våga ta av sig den där masken: 

(null)

Jag gjorde en jobbig grej
Jag hade min videointervju för Camp Say igår kväll. Har haft den hängandes över mig i två veckor nu sedan jag fick ett datum och jag har försökt inte tänka så mycket på den, men det har inte gått så bra. Att få åka till Camp Say har de senaste åren bara varit en avlägsen dröm, på något sätt. Jag har tänkt att jag ska kunna åka för jag har velat det så mycket, men nu när jag väl är uppe i processen är det helt sjukt vad verkligt det blir. 

Att bli intervjuad för Camp Say är värre än en vanlig arbetsintervju, för här vill jag verkligen ha jobbet. Andra jobb är känslan mer... ok, jag måste betala hyran, jag behöver få jobbet. Att få vara lägerledare för barn som stammar är något jag brinner för på ett helt annat sätt (än att vilja betala hyran 😂). Det känns väldigt, väldigt läskigt. Att vilja ha något så mycket, men inte veta ifall det kommer gå vägen. Så är det väl med allt man vill i livet. Det är alltid det som känns mest läskigt att satsa på! 

Varje gång jag inte pratat engelska på länge blir det alltid samma ångest. Att behöva göra det över video var ännu en grej som triggade. Därför är jag väldigt stolt att jag ens gjorde det och jag känner det inom mig att jag gjorde det jag kunde. Även fast det var påfrestande med stamningen och att jag kände att det fanns så mycket mer jag hade velat säga men inte kunde, så var det tillräckligt ändå. Jag hade inte kunnat göra något mer än det jag gjorde där och då. Det är tillräckligt. Jag är tillräcklig. Oavsett om jag går vidare eller inte. 

De ska höra av sig om ett par dagar, så vi får se. Har haft en väldigt intensiv vecka med massa utmaningar, har ringt en miljon samtal känns det som + jag har börjat bli upplärd i kassan på jobbet. Ni vet, det som jag tänkt att jag inte kan!!! Så det känns självklart väldigt kul, men samtidigt tar det på krafterna lite extra mycket denna vecka. Jag ska ladda batterierna nu i helgen och ha lite tid för mig själv. 

Nu håller vi tummarna!

(null)