Ungdomshelg inställd
Vi har gått fram och tillbaka de senaste veckorna nu huruvida ungdomshelgen i Göteborg skulle kunna ta plats som planerat. Det var egentligen i slutet av april som lägret skulle äga rum, men på grund av för få anmälda så måste vi tyvärr skjuta på det till efter sommaren istället. Självklart jättetråkigt eftersom det var något jag hade sett framemot att planera och hålla i. Det är svårt att nå ut till ungdomar i den åldern som stammar och därför en rejäl utmaning att få till ett läger med tillräckligt många anmälningar. Jag vet ju själv hur jag var som tonåring... Skämdes av att bara söka på stamning på Google. 

Jag vill göra det jag kan för att sprida positivitet kring ett liv med stamning och jag hoppas att jag kan visa bara en person att man inte behöver leva i tystnad. Man behöver inte gömma sig. I en värld där allt måste vara perfekt och där vårt flöde bara tuggar vidare på idealhets som lurar oss om hur ett lyckligt liv ser ut, så måste någon våga. Någon måste våga att vara imperfekt. 

Vi har fortfarande en lång väg framför oss. En dag hoppas jag att vi bryter oss loss och tar ut stamningen ifrån skuggorna. För vi förtjänar lite tid i ljuset. Och då hoppas jag att en efter en kanske vågar träda fram. Då finns vi här med händerna utsträckta. Vi väntar. 

Tills dess fortsätter vi att försöka. 
Stamningsförbundets årsmöte i Stockholm
Sitter på tåget hem ifrån Stockholm. Verkligen en snabbvisit! Jag åkte upp som observatör från Västra Götalands stamningsförening och fick möjligheten att se hur förbundet fungerar på deras årsmöte. Stamningsförbundet består ju av flera olika självständiga föreningar runt om i landet - som föreningen i Göteborg då till exempel.  Men vet ni en sjuk sak? Förbundet har endast ca 800 medlemmar i hela Sverige. Vilket är ungefär 1 procent av alla (!!) som stammar i landet. 800 av ~800 000.  Det är ingenting. Förbundet gör ett oerhört viktigt arbete för att hjälpa människor som stammar, men det håller sig knappt flytande. 

Och vet ni vad, man behöver inte stamma för att bli medlem i en stamningsförening. Det räcker långt med att bara vara stödmedlem - det kanske inte tycks vara en stor grej, men det kan hjälpa förbundet oerhört mycket för att de sedan ska kunna hjälpa människor som stammar. För att bli medlem så går ni in på stamning.se och skickar iväg en ansökan. Det är en ynklig summa per år som de flesta av oss hade kunnat lägga. Jag har rekryterat flera i min familj till medlemmar, men vi behöver fler. Egentligen en sådan självklar grej, men som ingen riktigt tänker på att man kan göra. Hur enkelt som helst! Do iiiiit. Ju fler medlemmar stamningsförbundet får - ju mer kan vi som stammar synas i samhället - och ju fler människor når vi ut till. Supersuperviktigt!

(null)
(null)



Min tid som au pair i Australien
(null)
 
Ska äntligen svara på din fråga Josefine. Ska låtsas som att det inte tog mig ca två månader (?) att göra det... 
 
För er som inte vet så åkte jag som au pair till Perth i Australien hösten 2015. Kämpade fortfarande med mycket social ångest, men vid den tidpunkten mådde jag såpass bra att jag kände mig redo för att åka. Eftersom jag hade varit utbytesstudent i USA några år tidigare visste jag hur det var att bo i en värdfamilj. De som har bott i en värdfamilj vet hur oerhört speciellt det kan vara. Dock hamnade jag i en väldigt fin familj i Perth, även om de inte var perfekta så gjorde de mitt år så bra som det faktiskt blev. 

För mig var det aldrig några problem att ta hand om barnen. Jag fick ett jättefint band med båda barnen, Madi speciellt eftersom Benny bara var en liten nyfödd skrutt när jag var där. Bitvis självklart utmanande, men ha ansvar för barnen var det lättaste för mig. 

Det jag tyckte kunde vara jobbigt var allt det sociala runt omkring. Att ta konflikter med familjen, middagar, när de hade vänner och släkt över, telefonsamtal, att skaffa vänner osv. Allt på engelska förstås! Vilket som jag berättat tidigare är väldigt påfrestande för mig. Det jag dock gillade (och hatade samtidigt) var att de aldrig såg min stamning som ett hinder. Samtidigt gjorde det att de kanske inte riktigt förstod att vissa situationer kunde vara jobbiga för mig, vilket ledde till att jag fick pusha mig själv som aldrig förr. Ibland kunde jag oroa mig om jag var bra nog, för de var väldigt sociala själva och jag önskar att jag hade känt mig mer bekväm med dem och deras livsstil. Jag kunde aldrig riktigt slappna av, dock är det nog ganska vanligt att känna så när man bor hos en värdfamilj (som man också jobbar för). 

Mina månader i Australien var första gången jag levde öppet (nåja, relativt) med min stamning och för mig var det jättestort. Hade lite svårigheter att skaffa vänner på grund av min sociala ångest, men det var ändå några av de bästa månaderna i mitt liv. Fick möjligheten att åka tillbaka till familjen några veckor förra sommaren och det var helt fantastiskt. Barnen var lite äldre och liiite jobbigare, så att vara au pair är mer en engångsgrej men verkligen en tid jag håller nära hjärtat.

2015/2016:
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

2017:
(null)
(null)
♥️