Följ mig på Instagram!
Jag har startat en offentlig instagram kopplad till bloggen och mitt liv med stamning. Idag är det ju så att instagram är större än bloggvärlden och ju fler människor jag kan nå ut till desto bättre tycker jag! Även så mycket lättare att uppdatera en bild om dagen på Instagram än ett helt inlägg som kräver ganska mycket tid och energi. Kul att sprida kunskap och få en inblick på flera sätt! 

Jag har också bestämt mig för att sätta min ambition att börja med youtube på hyllan för en obestämd framtid. Jag tror jag vill så gärna vara en sån person som är helt naturlig och bekväm framför en kamera på det sättet, men det är jag inte. Inte nu i alla fall. Men vem vet, en dag kanske! Så länge kan ni följa mig på Instagram: @aandreasays ✨

(null)

En fin helg
Oops. 10 dagar utan uppdatering har bara sprungit förbi. Jag har fortfarande mycket för mig, även om jag har kommit tillbaka in i mer rutiner efter sommaren så håller jag ändå tempot uppe. Något som är lite extra kul just nu är att jag och Olimpia har börjat planera inför en ungdomshelg som SKA bli av. Jag är så glad att hon och jag fick möjligheten att göra detta tillsammans och har stora förhoppningar att det denna gång kommer gå vägen. Det dyker upp en officiell inbjudan inom kort som ni får hålla koll på! 

Dessutom har vi bestämt datum för höstens tjejträff: den 27 oktober. Save the date! Mer info kommer, ja, när vi har lite mer info helt enkelt. Kul att ha ett datum! Vi är båda såklart väldigt taggade och ser framemot att träffa fler tjejer nästa gång. Gå med i gruppen Stamningstjejer för mer info och för att ta del av Sveriges skönaste stamningsgäng!

Jag hade hand om min systerson hela förra helgen så det var fullt upp. Han är i roligaste åldern just nu (2) och ger mig oerhört mycket energi när vi ses. Han kallar mig "motte" för moster. Mitt hjärta. Helt villkorslöst. Min relation, inte bara till honom men även till mina yngre systrar, är det viktigaste i mitt liv. Jag kände mig länge otillräcklig, brukade konstant känna mig orolig ifall mina småsystrar skämdes över mig och på grund av hur dåligt jag mådde så var jag inte närvarande på det sättet jag är idag. Jag tror jag nu försöker kompensera lite för alla år jag inte riktigt var där. Jag försöker tänka att jag vill vara den personen jag själv hade behövt när jag var 12 år och jag tänker mycket på det speciellt i samband med mina småsystrar. Jag vill inte låtsas som att jag är perfekt för att de ska tro att det är något man ska sträva mot. Istället vill jag se till att jag gör det jag kan för att leva min sanning. Och visa att det finns inget modigare än att våga vara sig själv. 

Om jag bara visste det när jag var 12. 

I alla fall. Hur mysig helg som helst med min systerson. Vi åkte ut till Tjörn till farmor och farfar och spenderade helgen där. På lördagen hade vi kräftkalas med släkten och han blev bortskämd av alla sina mostrar. Han har det bra, han! Så mycket kärlek. 

(null)
(null)
(null)

Den perfekta stamningshanteraren
Har varit sinnessjukt trött denna veckan, men har ändå försökt hitta på saker så gott som varje dag. Jag har kommit igång lite smått med träningen igen, var hos min logoped i måndags och träffade vänner i onsdags och igår var jag hemma hos min storasyster Alex för en vinkväll. Ikväll ska jag ut, två av mina närmsta vänner ska flytta till Jönköping för plugg så vi ska ha en liten hejdåkväll. Är i 100 % förnekelse att de ska flytta, känns så fruktansvärt tråkigt men samtidigt är jag taggad för deras skull också. Felicia bor ju också där ett läsår till, så det lär bli fler besök nu. 

Hos min logoped i måndags så pratade vi om den "perfekta stamningshanteraren". Det finns ju självklart inte något som heter så, men av någon anledning strävar jag ändå mot det. Men hur hanterar man sin stamning på det "rätta" sättet? Är det att leva öppet utan skam eller försöka gömma det för att inte göra en grej av det? Vad som är rätt för en person kanske inte är rätt för en annan. Vissa lever hela livet med att konstant försöka hitta nya tekniker eller teorier, ny forskning eller medicin för att minska sin stamning. Är det fel, bara för att jag inte vill leva så? Alla hanterar sin stamning på sitt sätt, för vi alla är olika. Vi gör alla vårt bästa. 

Jag vet bara hur jag vill hantera min stamning. Jag vill inte vara en person som är rädd. Rädd för att öppna munnen, rädd för att prata med främlingar, rädd för att stå framför en grupp av människor, rädd för reaktioner eller idioter. Jag vill inte leva mitt liv i tystnad bara för att samhället vill sätta mig utanför deras box. Bara för att jag stammar. Jag vill inte tro att jag inte kan eller klarar av någonting, bara för att det ibland tar längre tid för mig att få ut ord. 

Jag väljer ett liv med stamning. För mitt liv //utan// stamning, i tystnaden, i skammen, i ångesten, var inget liv. Och ta mig fan att jag är mycket lyckligare nu, än förut. 

(null)