En helg i Malmö
Min text på ISAD’s hemsida har över 4500 views! Hur sjukt är inte det! Har fått jättefin respons från vänner och främlingar och det känns väldigt kul att ha kunnat dela texten på engelska så att fler har kunnat läsa den. 

Har haft en väldigt intensiv helg. I fredags morse tog jag tåget ner till Växjö för en dag med föreläsningar för kursen jag läser. Är väldigt stolt över mig själv att jag åkte (!), när jag som tidigare gånger lika lätt hade kunnat avstå. Jag hade dock en sjukt jobbig dag med stamningen, var svårt att få ut varje ord och det gjorde mig till slut helt utmattad. Det gör mig ännu mer stolt att jag faktiskt åkte..! Sådana dagar vill jag ju helst bara krypa ner i sängen och inte prata med någon. Och inte för att jag inte vill stamma (för gudarna ska veta att jag gör det 😆), utan just för att sådana dagar gör mig helt fysiskt utmattad. Jag kan liksom känna det i min kropp, det är som att luften inte räcker till. För varje ord jag inte får ut, desto mindre luft finns det för nästa ord. 

Efter Växjö i fredags tog jag tåget till Malmö och hälsade på en gammal kollega som bor där. Vi var tre tjejer som hälsade på henne och vi har inte setts sedan jag slutade på det jobbet i januari. I fredags kväll när jag kom dit var jag trött efter en påfrestande dag, oroade mig lite om hela helgen skulle vara totalblock med stamningen och ifall jag skulle kunna säga allt jag ville. På lördagen lättade det värsta och det blev lättare att kommunicera, vilket kändes skönt. Hade jättekul hela helgen och det gav så mycket energi! 

Min frivillig stamning-utmaning rullar på och det känns skitbra. Fredagen kom jag tyvärr inte upp i mitt mål, utan där fick jag bara fokusera på att klara dagen. Och det är ju okej det med! Jag fortsatte på lördagen och nu är första veckan avklarad. Jag älskar att ha mål för varje dag och även fast dem är små, vet jag att det är babysteps mot något större.

(null) 
(null) 
(null)  
(null)
(null)

Week 2 let’s go!
(null)

Tillbaka i skolbänken (ish)
Min kurs i kreativt skrivande II körde igång förra veckan och det var först idag jag kunde börja plugga. Jag kommer vara ledig måndagar nu ett tag och idag var första gången på länge jag verkligen kunde ta mig tiden för alla småsaker jag uppskattar. Slippa ställa alarm 04:45, ligga och dra mig i sängen, sätta mig i soffan med en kopp kaffe en stund, laga en sen frukost och spendera ett par timmar med en bok (kursbok men ändå) och skriva ihop lite uppgifter för kursen. Jag tar en liten paus nu för att uppdatera, men ska fortsätta en stund igen sen. 

Jag tvekade egentligen upp till när kursen startade ifall jag skulle läsa den eller inte. Dels för att jag har så mycket annat för mig att jag inte visste om jag kunde ta på mig mer plugg, men också för att jag kände att första kursen inte gav mig så mycket. Men sen vet jag att det är till stor del mitt eget fel för jag gick in med en kass inställning och tog inte vara på de chanser att lära mig och utveckla mitt skrivande som jag hade kunnat. Därför kör jag igen, denna gång med ett öppet sinne och ny energi att skriva och växa. Jag har gått fram och tillbaka mycket med skrivprojektet jag startat, självbiografin om min resa med stamningen, och har på det senaste funderat väldigt mycket ifall det är något jag ska göra - där jag är just nu. Det är min berättelse, och den är viktig, men samtidigt så oerhört svår att skriva att det går långsamt vilket gör mig otålig. Jag känner mig stundvis kvävd av min egen historia och vet ofta inte hur jag ska gå framåt utan att dra ner mig själv i självömkan och med en offerkofta jag kämpar så mycket med för att ta av. Slänga den, stampa på den, bränna den. 

Jag vill inte vara ett offer till min historia, min resa, mina motgångar och mitt mörker. Jag är trött på att gräva i mitt förflutna som gång på gång ger mig käftsmällar av fruktansvärd ångest. Jag måste ha distans. Inte för att det jag gått igenom inte spelar någon roll, för det gör det. Men att skriva så mycket om någonting jag dagligen kämpar för att komma ifrån, är utmattande. Jag vill vidare. Och det betyder inte att jag ska sluta skriva om ångest eller stamning alls, utan bara att jag istället har kommit fram till att en hel bok om mitt liv är inget jag behöver skriva just nu. Jag har inte bråttom. Istället har jag bloggen som outlet och det är helt fantastiskt och mycket av det jag skrev inför boken finns ju faktiskt med här. 

Nu ska jag börja på ruta ett igen, men det är okej. Det fina med att skriva är att man kan sudda, börja om och göra precis såsom man själv vill. Det är på mina villkor. Kanske en novellsamling? Eller en roman? Hur som helst kommer jag skriva om stamning och psykisk ohälsa, på ett eller annat sätt. Bara att det inte ordagrant kommer vara mitt liv och det känns väldigt befriande.  

(null)


7 år sedan
Att det är sju år sedan idag jag hade min första dag på high school i USA är galet. Facebook påminde mig om minnet, en bild av mig framför skolbussen i Portland den 8 september 2011. Det känns som ett annat liv. Och det var det väl. Röda skåp i långa korridorer, football, cheerleaders, prom, skolbussar, high school spirit, drama. 

Att jag klarade det, det är faktiskt helt sinnessjukt. Hur många gånger jag än ville åka hem, när jag drunknade i ångest och kände mig ensammast i hela världen, så stannade jag där i tio månader. Helt själv. Det ger jag mig cred för idag!

Graduation: 
(null)